Genom att uttryckligen försöka få väljarna att ställa högre krav på politiken, bäddade jag då för att de skulle tappa förtroendet för mig? Det frågar sig USA:s 44:e president i första delen av sin självbiografi “A promised land” (Penguin Viking 2020).
Barack Obamas självbiografi är välskriven, idealistisk på ett opassionerat sätt och ständigt reflekterande över presidentens egen roll i det alltmer polariserade politiska klimatet. På 700 sidor berättar han sin historia från födseln 1961 och femtio år framåt.
På både ett personligt och politiskt plan blir Obamas kompromissvilja tydlig i boken – på gott och ont. Genom att söka stöd för sina lagförslag över partigränserna hoppades Obama kunna säkerställa att hans förändringar av klimatpolitik, sjukvård och utrikespolitik skulle hålla över flera mandatperioder. Det förklarar till exempel varför hans sjukvårdslag byggde på ett förslag från republikanen Mitt Romney.
Att ett av Obamas viktigaste kampanjlöften var att samarbeta över partigränserna lämnade dock öppet mål för Republikanerna att själva ordna så att Obama inte kunde infria löftet. De kunde helt enkelt låta bli att samarbeta, vilket de också gjorde. Genom att sträcka ut en hand till Republikanerna lade Obama sin framgång i deras händer.
För att förstå hur Obama genom att höja förväntningar på alla politiker – även honom själv – oundvikligen skulle komma att göra sina väljare besvikna är de första 200 sidorna avgörande. De handlar om Obamas valkampanjer: till delstatssenaten i Illinois, kongressen i Washington D.C. och slutligen presidentämbetet. Med idéer om förändring och förhoppning – “Yes We Can” och “Change we can believe in” – injicerade han energi i en trött väljarkår.
Men Obamas löften om förnyelse fick också andra konsekvenser. Som Obama själv beskriver kampanjmötena: “Upphetsningen var kul och ibland djupt rörande, men den var också smått obehaglig. Jag insåg att folk egentligen inte såg mig, med alla mina egenheter och brister”. I stället såg de en yta på vilken de kunde projicera sina egna drömmar och förhoppningar.
Kanske handlade det inte om att Obama höjde förväntningarna, utan om att han fick människor som trodde på vitt skilda visioner att för en stund inbilla sig att de trodde på en och samma vision – personifierad av Obama. Det var inte någon slump. Barack Obama var nämligen övertygad om att ett sådant Amerika existerade, ett USA som kunde enas om visioner – även om de inte enades om sakpolitik.
Eller, som han själv skriver: “…idén om Amerika, löftet om Amerika, det klamrade jag mig fast vid med en envishet som jag till och med själv kunde förvånas över. ‘Vi håller dessa sanningar för självklara, att alla människor är födda jämlika’ – det var mitt Amerika.”. På så sätt var väljarnas relation till Obama lik Obamas relation till sin nation.
För Obama förblir USA den yta på vilken han kan projicera sina drömmar och ideal.
Eva Forslund är nationalekonom.
eva.forslund@yahoo.com