Vilka är det som ägnar sig åt välgörenhet och varför? Liberal Debatts Klara Lidman funderar över orsakerna till välgörenhet och hur vi alla kan bidra till en mer solidarisk värld.
Mitt julfilmstips är filmen Skicka vidare. Den handlar om en pojke som får i skoluppgift att på något sätt förändra världen. Hans idé är att utföra tre goda gärningar för tre personer. Tre välgärningar, som de personerna ska återgälda genom att i sin tur göra tre goda gärningar för ytterligare tre andra och på så sätt sprida godheten exponentiellt.
I dessa tider, och med det menar jag både i coronatider och i juletider, börjar man lätt tänka på godhet och solidaritet. Vad är det egentligen, och varför ägnar sig människor åt välgörenhet?
Bland de största och mest iögonfallande välgörarna har vi Bill och Melinda Gates som har donerat otroliga summor till forskning om covid-19. En privatekonomisk investering i medicinska framsteg som kanske bara trumfas av samma pars ambitioner att utrota malaria. En filantropi för vilken de får betala med konspirationsteorier om dolda mikrochip. Paret Gates för mina tankar vidare till svenska tech-krösusar som investerat i godhet. Spotifygrundaren Daniel Ek har skänkt pengar för att människor ska få tillgång till rent vatten. Niklas Adelberth, företaget Klarnas grundare, sommarpratade om den känsla av tomhet som infinner sig när jaguaren står på uppfarten, bankkontot svämmar över och man inser att ”det inte var mer än så här”.
På sätt och vis kan väl den här välgörenheten ses som ytterligare en form av konsumtion. Att de fruktansvärt rika, som kan konsumera exakt vad de vill, även kan konsumera godhet. Att det helt enkelt är godheten som återfinns allra högst upp på den ekonomiska behovspyramiden. Men tacka fan för det! Om man räddar världen från en pandemi kan man kanske få vara lite nöjd.
En annan grupp välgörenhetshjältar består av personer som har klarat sig ur något riktigt tufft. Jag tänker på Kris – kriminellas rätt i samhället; EXIT av personer som lämnat vit makt rörelsen; Maskrosbarn, som stöttar barn till föräldrar med psykisk sjukdom eller missbruk; Qrut– för mödrar som har problem med kriminalitet, missbruk eller som lever i våldsamma relationer; Anonyma alkoholister och Anonyma narkomaner. Syftet med att hjälpa någon annan är kanske att hjälpa sig själv att förbli nykter/drogfri/icke-kriminell. Kanske är det ett sätt att bearbeta det man gått igenom eller helt enkelt att ge tillbaka. Oavsett orsak är det så fint att man blir tårögd.
Som naturvetare tycker jag att den evolutionära bakgrunden till godhet är intressant. Släktskapsselektion är den mekanism som ligger bakom att man är altruistisk gentemot personer i sin egen familj eller nära släkt. Den innebär, mycket kortfattat, att det är genetiskt gynnsamt att hjälpa andra med samma gener att överleva. Som en vidareutveckling av detta innebär reciprok altruism att allierade ömsesidigt hjälper varandra och därigenom får en evolutionär fördel. Det här har, enligt sociobiologen Robert Wright, gjort att människan har en intuitiv förståelse för den gyllene regeln: behandla andra så som du själv vill bli behandlad.
Välgörenhet finns därför inte bara bland dem med niosiffrigt bankkonto eller djupa trauman i bagaget. Plikten att ge till de behövande har djupa historiska rötter – den muslimska allmosan Zakat är en av islams fem pelare, och tiondet återfinns redan i gamla testamentet.
I dagens Sverige, med vår statsindividualistiska modell, är en stor del av vår mellanmänskliga välgörenhet inkorporerad i skattesedeln: socialbidrag, sjukförsäkring, allmän sjukvård. Att låta behoven av hjälp styra snarare än viljan att ge är ingen dum idé. På köpet får man den maktutjämning som kommer med att ingen nöds stå med mössan i hand. Det vi går miste om är vad det gör med en människa – eller med ett samhälle – när vi ger. Studier har visat att om man får pengar att spendera på någon annan blir man lyckligare, men spenderar man dem på sig själv händer ingenting med lyckonivåerna. Oavsett om de gör oss lyckliga eller inte blir vi dessutom rimligtvis bättre människor av att göra osjälviska handlingar. Att hjälpa varandra kan bidra till att skapa tillit, gemenskap och sammanhang, sådant som alla i samhällsdebatten ropar efter.
Men vad ska man då göra? Donera blod är något många kan göra, och det kostar inte pengar. Jag brukar kalla det fattigmans-spa; man blir ompysslad och får dricka svartvinbärsdryck i en liggstol. Organisationen effektiv altruism förespråkar att man ska ge 10 procent av sin inkomst till välgörande ändamål. Oavsett procentsats är tanken tilltalande, att det är en naturlig del av människors månatliga utgifter att också ge till andra. För att inte tala om de välgärningar man kan göra för de människor man redan har i sitt liv. Kanske kan man börja med att göra tre goda saker för tre andra personer.
Klara Lidman är läkarstudent och sitter i Liberal Debatts redaktion.
@LidmanKlara