Tema

Låt svenska kapitalister skylta med sina gåvor

Text: Jonatan Macznik

I det korta andrummet mellan två coronanedstängningar går jag på Tel Avivs konstmuseum för att se en retrospektiv utställning av Jeff Koons. De snusrika familjer som köper den excentriska konstnärens uppblåsta kaniner för miljardbelopp kan knappast kallas för filantroper i konstens namn. Däremot kan alla de som skänkt pengar till museet och fått rum, korridorer, hela tillbyggnader uppkallade efter sig falla under denna kategori.

Här i Israel bygger en stor del av hela nationsbygget på både inhemska och utländska privata donationer till det judiska folkhemmet, filantropin är en naturlig del av samhällsplaneringen. Skyltar som: »Denna ambulans har skänkts av Melbournes Judiska Fotbollsklubb för att fira 100-årsdagen av klubbens instiftande« är ett naturligt inslag i samhällsbilden. 

Fenomenet kan i mångt och mycket förklaras som en del av den sionistiska ideologin, där judar i diasporan under många år har sett det som sin uppgift att stödja den israeliska staten och samhällets uppbyggnad. Men det beror också till viss del på det amerikanska inflytandet. I USA är skyltandet med gåvor snarare regel än undantag, och kulturen har spritt sig till Israel genom både inflyttning och donationer. 

För den som har växt upp i en svensk ödmjuk kultur kan det nästan framstå som vulgärt hur frekvent plakat som tydligt stoltserar vem som donerat och varför de kände för att skänka sina pengar återfinns runt om i det israeliska samhället. Men frågan är om det är så hemskt? 

Kanske är plakaten bara ett uttryck för det mänskliga behovet av att göra avtryck, att finnas och att ha funnits. Så om det nu kan öka det privata givandet till kultur, sjukvård, forskning och idrott, varför inte?

I Sverige finns det gott om kapital. Det finns säkert också många i vårt avlånga land som känner ett behov av att få se sitt namn på en guldplakett, något som kommer att finnas kvar längre än dem själva. 

Den svenska »filantropin« består dock i mångt och mycket av att företag sponsrar olika idrottsföreningar och får sitt namn på matchtröjan i utbyte, som om det vore en kallt rationell transaktion. Min misstanke är emellertid att Betong-Olssons gåvor till den lokala fotbollsklubben har mer att göra med vd:ns kärlek till sin hemmaklubb än med företagets nyttokalkyl. 

Vore det då inte finare om hans namn stod där som en någorlunda evig, av pengar införskaffad, ömhetsbetygelse? Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få, som Fröding skaldade. 

Visst finns små initiativ som sponsrade stolar på kultbigrafen Draken i Göteborg, eller i aulan på Handelshögskolan i Stockholm. Men när kommer vi att få se Gustavssons parkbänk, Anderssons gatlykta eller Bengt Nilssons konsthall inne på lokala museum? Låt Svensson köpa sitt namns minne, så kan vi andra njuta av nya lokaler och bänkar, ja till och med ambulanser. 

 

Jonatan Macznik är människorättsjurist bosatt i Israel och sitter i Liberal Debatts redaktion.

@JonatanMacznik

Jonatan.Macznik@gmail.com

Fler artiklar av Jonatan Macznik

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr