»Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring.«
Så börjar Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, som julafton efter julafton sänds klockan sju i SVT1.
Exakt när Karl-Bertil, hans ömma moder och hans stränge fader föreställs ha levat är inte helt tydligt. Klart är i alla fall att sagan utspelar sig i tiden före det socialdemokratiska välfärdssamhället. I en tid när biljardspelande byrådirektörer var glada över att deras tändstickstavla med Bodens fästning skänkts till en fattig. När förebilden som »tar från de rika och ger åt de fattiga« var Robin Hood, inte det kommunala utjämningssystemet.
Generationer av svenska liberaler har velat »banta staten«, minska förmynderiet och befria oss från folkhemmets kvävande omsorg. Men om vi inte ska ha en stor stat – vad ska vi ha i stället? Vem ska då hjälpa trashankarna och de avsigkomna stackarna?
En sak kan vi vara säkra på, människors behov av hjälp kommer inte att upphöra för att den omfattande välfärdsstaten gör det. Vill vi minska statens inflytande krävs därför ett svar på vad som ska träda i dess ställe.
I takt med att befolkningen åldras och försörjningskvoten ökar behöver man inte vara liberal för att fundera över vad som ska hända om, eller när, vi inte längre har råd med en omfattande välfärd. Det räcker att vara kommunpolitiker. Runt om i Sverige brottas folkvalda med hur samhällskontraktet ska kunna uppfyllas.
Neddragningar, effektiviseringar, samverkan och kommunsammanslagningar ses som lösningar. I mindre kommuner är civilsamhället avgörande för att skapa och bibehålla ett bra samhälle att leva i för medborgarna.
De frivilligas roll har blivit ännu tydligare under coronakrisen. Hjälp att handla har gjort att äldre har kunnat skydda sig från smittan och personer som vanligtvis inte arbetar i vården har ryckt in för att täcka upp där den ordinarie personalen inte räcker till.
Krisen ställer oss en viktig fråga: Vad kan vi förvänta oss att medborgarna ska bidra till samhället utöver att betala skatt? Den sätter ljuset på liberalismens inneboende spänning mellan frivillighet och statsindividualism.
Samhället kan inte bara byggas av lagar, och ett liberalt samhälle är bara möjligt om vi inte, som Karl-Bertils pappa, tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.
Med det sagt hoppas vi att det, trots allt, blir en välsignad jul till slut.
God jul och gott nytt år kära läsare!
Redaktionen genom Matilda Molander och Emma Høen Bustos