På djupet

En liberal stat är en stark stat

Text: Ulf Öfverberg

Liberalt tänkande har alltid handlar om behovet av en stark stat. Pandemins effekter visar detta med än större eftertryck. På en rad områden måste den statliga styrningen nu öka. Ytterst handlar det om att stå upp för liberala värderingar, skriver Ulf Öfverberg, liberal skribent och medlem i Liberalerna.

Finanskrisen 2008 ledde till att nyliberala lösningar och deras syn på staten diskvalificerades. Fria och avreglerade finansmarknader visade sig inte kunna upprätthålla ett jämviktsläge. Stat och centralbank gick in där marknaderna kraschade. Nu brottas nationalekonomin med konsekvenserna av monetarismens otillräckligheter; Keynes är åter. Samtidigt fick vi också se ett uppsving för nationalpopulismen av såväl vänster- som högerkaraktär. 

Den förändringen har lett till en helt ny politisk dynamik som resulterat i två reaktioner: de som blundar för den nya politiska kartan och de som försöker att anpassa sig. Var Liberalerna står är fortfarande en öppen fråga.

Pandemin ställer saken på sin spets

Pandemin har ställt mycket på huvudet och ännu kan dess facit inte skrivas. Men inte desto mindre kan vi se tydliga tendenser. Under sommaren har Financial Times i flera artiklar analyserat pandemins samhälleliga konsekvenser. Ofta är det problem och utmaningar som fanns redan tidigare men som pandemin nu har blottlagt och fördjupat. Det gäller för världen och EU i stort, liksom för Sverige. 

Ett problem är de stora företagens undvikande av skatter. Ett annat är konsekvenserna av den förändrade balansen mellan efterfrågan på utbildad arbetskraft i förhållande till outbildad; förändrade villkor för tillverkningsindustrin har skapat ”glömda” områden med kvarlämnade människor, de så kallade ”left behinds”.

Ett tredje är millenniegenerationens svårigheter att få fäste i samhället med arbete och bostäder – först drabbade av finanskrisen och nu av pandemin. Ett fjärde är den tydliga utsattheten för alla dem i lågbetalda serviceyrken. 

Jämställdheten har också fått sig törn av pandemin. Arbetslösheten är markant högre bland kvinnor än män och åtskilliga kvinnor har återgått till att ta ett ännu större ansvar för hem och barn än tidigare. Pandemins effekter förstärker den auktoritära- och nykonservativa våg som riskerar ställa jämställdhetsarbetet inför en ny backlash.

Till detta ska läggas hur pandemins effekter ytterligare underminerar den breda medelklassens situation och urholkar medborgarnas tilltro till demokratin.

Men pandemin har också berett vägen för den starka statens återkomst. Som Financial Times kommentator Martin Wolf konstaterar är behovet av hjälp från en stark och kompetent stat tillbaka. Borta är, skriver han, ”Ronald Reagans ord om att de nio mest förfärliga orden i engelska språket är: I’m from the government, and I’m here to help.

Pandemin visar på ett växande behov av en statsmakt som levererar bättre. Nu behöver liberaler åter använda statens makt för att uppnå liberala målsättningar. Precis som liberaler alltid har gjort.

Liberal statsteori

Liberalismen har varit och är en statsbyggandets ideologi. Frågan för liberaler har alltid varit: i vilken sorts aktiviteter ska staten engagera sig? 

Med tiden har det svaret blivit: mycket. Från David Hume, James Madison och Adam Smith över John Stuart Mill och Harriet Taylor Mill till Karl Popper, John Rawls och Ronald Dworkin är svaret att den liberala staten ska göra alltmer. 

Inte för att de inte såg riskerna med att staten kan användas av ett fåtal för att förtrycka ett flertal och att all makt korrumperar. För det kan den och det gör den. Men med en liberal konstitution och andra grimmor som läggs runt statens verksamhet hanteras och begränsas dessa risker.

Liberalismen är en berättelse om hur staten ska användas för att säkra människors frihet och en jämlik behandling av medborgarna. Det har under historien lett till olika betoningar av den liberala politiken beroende på vilka utmaningarna har varit och vilka som varit motståndare och fiender. Men det som över tid är mest slående är inte skillnaderna i de liberala budskapen, utan likheterna.

Alldeles oavsett om det handlat om ett ramverk för marknadsekonomin, lagar som är lika för alla, den privata egendomsrätten eller sociala rättigheter som skapar en social trygghet har det varit den liberala staten som står för fiolerna; för omfördelningen av resurser som ska säkra individernas friheter och en jämlik behandling av medborgarna. 

Nu finns det en rad av politikområden där liberaler behöver öka den statliga styrningen och det statliga ansvaret för att uppnå liberala målsättningar om frihet och jämlikhet. 

Styra men inte ro

En liberal stat är en stat som styr men inte ror, för att återanvända en fras från en management-klassiker från 1990-talet av David Osborne och Ted Gaebler. Statens uppgift är styrningen, inte produktionen av välfärdstjänsterna. 

Ett område som är i stort behov av en mer aktiv statlig styrning är hälso- och sjukvården. Pandemin har visat på dysfunktionaliteten med 21 olika sjukvårdsområden. Skillnaderna mellan olika regioner har gett oss en vård som varierar med postadressen; en redan ojämlik vård har blivit än mer ojämlik. 

En idé kan vara att låta de befintliga sex sjukvårdsregionerna utgöra basen för framtidens hälso- och sjukvårdsorganisation. Inom var och en av de sex sjukvårdsregionerna kan det etableras en statlig hälsomyndighet som övertar regionernas utföraransvar. Det vore en lösning mot en mer likvärdig vård i ett land som egentligen utgör ett litet sjukvårdsområde utspritt på en stor geografisk yta.

Press uppåt för skatterna

Sjukvården är ett av flera områden som står inför ökade utgifter det närmaste decenniet. Det tillsammans med flera andra faktorer gör att vi sammantaget sannolikt står inför en press uppåt för skatterna. Det gör att liberaler måste släppa fokus på en allmän sänkning av skattekvoten. Med bibehållna välfärdsambitioner är det inte realistiskt. 

Vi blir allt fler äldre. Vi har länge hört att det med nödvändighet leder till att utgifterna för sjukvård och äldreomsorg med mera ökar; en del olyckskorpar har tid från tid också talat om att pengarna på grund av detta riskerar att ta slut. Men historiskt har vi redan klarat av större ökningar av antalet äldre än den vi nu står inför utan att välfärden gick under. 

Genom en successiv höjning av pensionsåldern och ett tidigare inträde på arbetsmarknaden för yngre kan vi parera för utgiftsökningar som beror på demografin. Vi ska också komma ihåg att det i huvudsak är friska år som läggs till livet. Men trots allt detta finns det faktorer som tyder på att utgifter och skatter ändå kommer att behöva höjas. 

Inom region- och kommunsektorn räknar man med ökade utgifter och ofta ett minskat skatteunderlag. Med bibehållna och ökade välfärdsambitioner gör det sammantaget att pengar kommer att saknas. 

OECD beräknar att antalet omsorgsarbetare i de rika länderna behöver öka med omkring 60 procent till 2040 för att behålla nuvarande servicenivå. Samtidigt ökar behoven av vård i hemmet för många äldre. För de som vill ha vård på olika former av äldreboende är trenden mindre enheter med innovativ omsorg. 

Även om vi antar att produktiviteten kommer att fortsätta att förbättras inom äldreomsorgen, hemtjänsten och hälso- och sjukvården kommer pressen för ökade utgifter för antalet äldre att bli stor. Den medicinska diagnosticerings- och teknikutvecklingen ger besparingar men leder också till ökade utgifter. 

En annan utmaning för offentlig sektor är rekryteringen av personal. Vi kan nästan varje vecka läsa eller höra om behovet av fler poliser, fler förskollärare, fler allmänläkare, fler socionomer och fler lärare. Det handlar om att förbättra arbetsvillkoren men också om löneökningar. Lägg till detta den diskussion om förbättrade villkor för serviceyrken som har tagit fart under pandemin; hur ska vi kunna förbättra villkoren och höja lönerna för alla dem som stått i frontlinjen och utsatts för pandemins härjningar? 

Därför bör liberaler initiera en diskussion om höjd kapitalskatt, någon variant av återinförd fastighetsskatt, breddad mervärdesskatt och nya fossilskatter. Pressen uppåt på skatterna utesluter dock inte selektiva skattesänkningar, som på arbete. Därför är det viktigt att Liberalerna skyndsamt eftersträvar en omfattande skattereform med största möjliga parlamentariska underlag.

Valfrihet för jämlikhet

En stark liberal stat använder också valfriheten som ett instrument för att stärka människors självständighet och för att öka jämlikheten. 

Samtidigt som Sverige oftast har lysande medicinska behandlingsresultat är de problem som kännetecknar svensk primärvård i dag ungefär desamma som vi har brottats med sedan 1970-talet. Långa köer, riktigt dålig tillgänglighet och lika dålig kontinuitet mellan läkare och patient. Under pandemin har dessa problem förvärrats; vårdskulden kommer att belasta primärvården de närmaste åren.

Den enskilt viktigaste reformen är en husläkarreform. Det är också en reform som visar på hur den liberala metoden om valfrihet för individerna kan leda till ökad jämlikhet. 

Även om det i dag pågår ett arbete i regionerna för att skapa stöd för att allt fler invånare ska få egen fast läkare är det upp till varje region att välja hur det ska ske. Det vanligaste är att lista sig – skriva sig – på en vårdcentral i stället för hos en läkare. 

Skillnaden kan synas vara liten – att lista sig på en vårdcentral eller på en egen vald namngiven läkare – men skillnaden avgör om patienten får en kontinuitet i läkarkontakten eller inte. 

I våra grannländer och i många länder på kontinenten är det allra vanligaste att hela befolkningen är listade på en egen läkare i primärvården. Dessa länder har olika utmaningar men de har inte tillnärmelsevis en sådan dålig tillgänglighet och bristande kontinuitet i primärvården som Sverige har. 

Det är också i primärvården som svaga grupper har bäst tillgång till vård; primärvården är ”pro-poor”, som det heter i forskningen. När alla har en egen läkare underlättar det såväl förebyggande hälsoarbete som tillgängligheten och kontinuiteten för de patienter som söker sig till primärvården. 

Sverige behöver en nationell lagstiftning om en husläkarreform som innebär att hela befolkningen listar sig hos en egen vald läkare. En valfrihet som omfattar alla bidrar därmed till en mer jämlik vård. Obligatoriet – att alla ska välja en egen husläkare i primärvården och att de som inte väljer aktivt tills vidare registreras på ledig husläkare – är avgörande. Annars når inte reformen alla dem som bäst behöver den – reformen blir inte ”pro-poor”. 

Tillvägagångssättet med ”obligatorisk” valfrihet kan även vara en lösning för skolvalen som skulle motverka en social snedrekrytering av elever till vissa skolor. 

Vikten av internationalism

En tillbakarullning av de liberala demokratierna och den liberala världsordningen har lett till en protektionistisk kommunitarism, identitära grupper med ett ömsesidigt misstroende och provinsiell separatism. Den utvecklingen utgör en omfattande utmaning för liberalismen. För Sveriges del innebär det bland annat att blockpolitiken är död och att värderingsstyrda konflikter dominerar. 

Liberaler har alltid varit duktiga på adaption. Nu behöver den adaptiva förmågan fokuseras på den stora internationella berättelsen och Sveriges roll i den. För samtidigt som liberaler använder statens makt för att förverkliga liberala målsättningar är liberaler internationalister.

I den kris som det internationella systemet vi haft sedan 1945 befinner sig i, med ett USA som alltmer drar sig tillbaka från internationellt engagemang och auktoritära stater som mobiliserar, blir ett självständigt och starkt EU avgörande för en liberal världsordning. 

Ur det perspektivet framstår det sällskap som Sverige valt att ingå i, ”de fyra snåla”, som en parodi på internationalism, om det inte vore så sorgligt allvarligt. Liberaler måste se till att Sverige presterar mer och bättre i engagemanget för ett starkare och mer kompetent EU på världsarenan. 

EU behöver få mer av överstatlighet och ökade resurser för att styra mer och bättre i Europa. Ett EU som det nya imperiet; federalismen behöver fördjupas.  

Ta strid för värderingarna!

Liberala värderingar om internationalism och gemenskaper som överskrider de historiskt tillfälliga nationalstaternas gränser ställer oss i motsats till nationalpopulismen. Det är inte en fråga om sakfrågor. Det är en fråga om de grundläggande värderingarna. Om själen i den liberala politiken. 

Den osäkerhet och otrygghet som följer i pandemins spår välkomnas av nationalpopulisterna i Sverigedemokraterna och utnyttjas av moderater och kristdemokrater i Sveriges nya konservativa block.

Redan före pandemin har en växande skara konservativa angripit liberalismens grundval: individualismen. Anklagelserna är nygamla, att liberalismens individualism skapar egoism och underminerar sammanhållningen och gemenskaperna i samhället. Det är en tidsfråga innan det temat plockas upp av det konservativa och populistiska blockets företrädare i riksdagen. Redan ställs en nationell gemenskap ibland i motsats till att ta emot flyktingar eller att fördjupa EU-samarbetet. 

De är ett exempel på det värderingsklimat som den amerikanska professorn Mark Lilla brukar kallar för längtan efter autenticitet. Det är frågor som vad min identitet egentligen innebär och vilka politiska implikationer den har? Det är en ”personalisering” av politiken där den individuella känslan tillåts ersätta det gemensamma politiska ansvaret. Den identitetspolitiken har ersatt frågor om rättvisa och jämlikhet och underlättat den traditionella arbetarklassens vandring från socialdemokratiska partier till nationalpopulistiska. 

Om liberaler inte vill förgås i en orgie av nationalpopulism och identitetspolitik måste vi förhålla oss till denna diskussion. Vi behöver, i likhet med det Christer Nylander tidigare argumenterat för i denna tidskrift, uppvärdera liberalismens syn på individens självförverkligande och skapa incitament för fler frivilliga strukturer att växa fram i civilsamhället. För det krävs statliga åtgärder: vi vet att civilsamhället är mer levande där det finns en aktiv stat. 

Den minskade betydelsen av den traditionella vänster-högerskalan och den ökade betydelsen av värderingskonflikter är här för att stanna. Värderingar, normer och identitet kommer även fortsättningsvis att visa sig vara den konfliktlinje som kbetyder mest. I en sådan omvärld är det inte bara kontraproduktivt utan även ansvarslöst att inte tala om liberala värderingar och ideologi. När väljarna alltmer orienterar sig och väljer efter värderingar måste det vara självklart att även det liberala partiet gör detsamma.

Annars riskerar vi att göra oss ointressanta. Lite som i dag. 

Ulf Öfverberg är liberal skribent och medlem i Liberalerna.

ulf@vostra.se  

@viewUlf

Fler artiklar av Ulf Öfverberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr