Att vi har slutat lyssna på varandra blir en allt mer vedertagen sanning. Instängda i våra filterbubblor sitter vi antingen och godhetsknarkar eller näthatar på varandra. Det politiska samtalet har blivit så polariserat att det snarare är att betrakta som ett kulturkrig i stället för en diskussion. Men är det verkligen så illa?
Humorprogrammet Svenska Nyheters säsongsfinal blev ett sångnummer om det polariserade debattklimatet där debattörer från olika delar av spektrumet skämtade om hur inskränkt det offentliga samtalet har blivit. Vissa blev så klart arga för att Hanif Bali fick tv-tid, vilket säger en del om humorlösheten i offentligheten. De var dock i minoritet, i stort blev inslaget mycket uppskattat men möttes också av förvåning. Hur lyckades man få dessa vitt skilda åsiktspersoner att ställa upp i samma program – de hatar ju varandra? Samtalet är ju så polariserat och så fullt av motsättningar att vi inte borde kunna förstå varandra.
Jag skulle i stället vilja hävda motsatsen: Sverige har i dag det sundaste politiska samtalsklimatet som vi någonsin har haft.
Ta till exempel debatten om Greta Thunbergs dag som chefredaktör på DN. Det var en fråga som hade exakt de rätta ingredienser för en riktig ”kulturkrigsdiskussion”: Greta och DN vs SvD och tradition. Men det blev inte ett samtal fullt med pajkastning och medvetna missförstånd utan tvärtom en givande diskussion om journalistikens roll i samhället. SvD:s chefredaktör Anna Careborg påpekade vikten av oberoende journalistik, SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl kom med perspektivet att det blir svårt att utkräva ansvar av ett barn. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski menade i sin tur att hans redaktion behövde skriva mer om klimatfrågan och att Thunberg kunde bidra med viktiga perspektiv. Detsamma går att säga om höstens kulturdebatt om sex och Tinder, LAS-frågan och diskussionerna kring innehållet i den parlamentariska migrationskommitténs betänkande. Debatter som utöver coronakrisen har dominerat höstens politiska diskussioner och präglats av finess och djup, ändå talas det om hård ton och att det behövs en Vuxen i rummet™.
Sociala medier och nya alternativa medier har gjort att mångfalden av åsikter som får utrymme i politiska diskussioner har blivit större. Nu räcker det inte för PM Nilsson att anfalla Anders Lindberg, han måste även parera Chang Fricks attacker. Det gör om något samtalet mer dynamiskt och framförallt mer representativt för de olika åsikter befolkningen faktiskt har. Vi hänvisar slappt till det polariserade samtalsklimatet, när ett multipolariserat samtal är en bättre beskrivning.
Att vi har åtta partier i riksdagen gör så klart att många måste få komma till tals under partiledardebatter och att inläggen blir lite kortare. Stundtals kan det säkert verka hätskt och förvirrande men det betyder inte att det vore bättre om färre fick tycka till.
Missförståndet kommer nog av det som Dan Korn och Aron Flam (fundera själv på varför två svenskar med judiskt påbrå identifierat detta) ofta återkommer till och kallar konsensuskultur. Konsensuskulturen gör att svenskar är extra bra på att identifiera och minska öppna konflikter. Åsiktskillnader, ilska och konflikt tas som intäkt för att det politiska samtalet inte fungerar.
Betyder det att det korrekta sättet är att diskutera som Donald Trump? Nej, men att tro att vi genom ”god ton” kommer att lyckas komma överens i politiken är i bästa fall naivt och i värsta fall auktoritärt. Konsensus kan endast nås genom att vissa röster tystnar. Mångfalden av åsikter, aktörer och passionen med vilken argument levereras är sundhetstecken.
I en politisk diskussion om vad ett gott samhälle är blir det enkelt att à la Jimmie Åkesson säga: ”Titta där så mycket de bråkar!” och hävda att det är debatten det är fel på. Men en politisk diskussion som inte var fylld av känslor, många aktörer och direkt motsatta åsikter vore mycket sjukare.
Christian Brundu är förbundssekreterare för Liberala ungdomsförbundet.
christian@romb.luf.se
@LUFswe