Debatt

Det fanns en välfärd innan välfärdsstaten

Text: Martin Jacobson

Det finns en vanlig uppfattning om att stater är nödvändiga för att upprätthålla ordning, stabilitet och medmänsklighet. Att statens våldsmonopol är det enda som står mellan oss och postapokalyptiska kannibaler. Men idén stämmer dåligt överens med empiriska erfarenheter av katastrofområden. Efter orkanen Katrina var det väldigt få New Orleansbor som satte tänderna i sina grannar. Tvärtom uppvisade de i stället en väldig generositet och solidaritet, och delade sina knappa resurser med de värst drabbade.

Det mest kända exemplet från New Orleans är kanske organisationen Common Ground Collective, som förmedlade mat, kläder och sjukvård i katastrofens spår, genom vad den ryska anarkisten Pjotr Kropotkin kallade »mutual aid«, eller »inbördes hjälp«. Till skillnad från traditionell välgörenhet, inom vilken stora byråkratiska organisationer förmedlar resurser från givare till tagare, organiseras inbördes hjälp av och för medlemmar inom icke-hierarkiska, lokala nätverk. Snarare än att göra de drabbade till passiva mottagare av hjälp utifrån, stärks de genom reciprocitet och självhjälp till att tillsammans ta kontroll över sin tillvaro. »Solidaritet, inte välgörenhet«, som slagorden lyder.

Inbördes hjälp har också utövats på större skala utanför katastrofområden. Historikern David Beito beskriver i From Mutual Aid to the Welfare State hur välfärd innan välfärdsstaten ofta organiserades genom fraternal societies; ordenssällskap, vars medlemmar försäkrade varandra mot sjukdom, ålder och olycka. Medlemmarna, både män och kvinnor, ofta från arbetar- eller invandrarbakgrund, betalade en årsavgift som användes för att stödja de olycksdrabbade. En sjukvårdspremie kostade en arbetare ungefär en arbetsdag per år – en bråkdel av vårt centralplanerade svenska sjukvårdssystem, eller dagens genomreglerade amerikanska motsvarighet. Genom sällskapens sociala funktioner kunde medlemmarna bygga tillit, vilket motverkade att systemet missbrukades, utan att de behövde förlita sig på stora och opersonliga byråkratier.

Systemets styrka var just dess frivillighet; en förutsättning för all sann solidaritet. Om du var missnöjd med ditt sällskap kunde du därmed också byta till ett annat eller starta ett nytt. Förbund som behandlade sina medlemmar illa, eller misskötte sin ekonomi, konkurrerades snabbt ut av mer välfungerande sällskap. Systemet hade därmed en inbyggd försvarsmekanism mot missöden som Macchiariniaffären, eller Nya Karolinska sjukhuset.

Fraternitetssystemet försvann så småningom, bland annat då läkarkåren insåg att de kunde driva upp sina intäkter genom att statligt reglera och kartellisera sjukvården. Men principen om inbördes hjälp utgör fortfarande ett attraktivt alternativ, både till välfärdsstaten och till traditionell välgörenhet.

Martin Jacobson är doktorand vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet och forskar på anarkistisk och geoistisk politisk teori.
martin.jacobson@statsvet.uu.se

Fler artiklar av Martin Jacobson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr