Jag är mitt uppe i de skälvande, sista sidorna av boken Ett litet liv. Hanya Yanagiharas prosa vibrerar, personporträtten är intensivt levande. Huvudpersonerna – Jude, Malcolm, JD, Willem – har under de senaste veckorna trängt in i mitt medvetande och tagit plats i mitt vardagsliv, förvandlats till fysiska förnimmelser.
På en fest kommer jag på mig själv med att söka efter Willems ansikte, så som jag föreställer mig det. När jag tankspritt drar fingrarna över mina handleder under ett jobbmöte, känner jag konturerna av Judes självskadeärr. Yanagiharas ord gör Jude – en svart, handikappad och svårt traumatiserad man – inte bara levande, utan till en del av mig.
Att Yanagihara så insiktsfullt skildrar fyra män och deras vänskapsrelationer, trots att hon är kvinna, har skapat stor uppståndelse. Hur kan en kvinna nå så djup förståelse för den manliga själen?
I sin bästa form är frågan sökande, undersöker själva skapandets villkor. I sin sämsta form utgör den klimax för vår tids navelskådande identitetspolitik.
Kan man skildra en erfarenhet man aldrig har haft? I en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet benämner författaren Kjell Espmark frågan som “en av vår tids största litterära utmaningar”. Espmark utgår från en lågmält poetisk men samtidigt skoningslöst samtidskritisk essä i The New York Review, där författaren Zadie Smith riktar syrlig kritik mot de delar av kulturvärlden som menar att författare och konstnärer bör akta sig för att skildra andra verkligheter än den egna. Vita män bör hålla sig till att skildra den vita mannens berättelse, och så vidare.
Frågan har något Sisyfos-artat över sig, i cykler återkommer den i olika former. Nu senast genom Sveriges Radio-upproret och rolltillsättningen av den israeliska skådespelaren Gal Gadot som egyptiska Kleopatra. Varför är min generation så besatt av den personliga erfarenheten som den enda legitima grunden för berättande? Att överge fiktionen och i stället göra anspråk på en singulär autencitet är ju ett vansinnesprojekt dömt att misslyckas.
Visst utgör hudfärg och kön högst påtagliga och statiska villkor för vår samhälleliga existens. Men de är också endimensionella skal som hyser en oändlighet av individuella verkligheter i ständig förändring och omtolkning. Viker vi oss för samtidens identitetspolitiska strömningar riskerar vi att kedja fast oss allt för hårt vid vår materiella verklighet. Bundna till våra fysiska förutsättningar förvisas vi till våra elfenbenstorn, där vi långsamt förstelnar till bleka avgjutningar av oss själva. Den kreativitet som tillåts löpa fritt, har i stället potential att skapa verk där vi kan appellera till varandras själsliga spegelbilder – bortom tid, rum och identiteter.
I det samhälle där endast den med levda erfarenheter tillåts skildra och kommentera vissa verkligheter, förvandlas vi alla till föreställningsanalfabeter. Försämras vår förmåga att sätta oss in i den andres situation blir vi också sämre medmänniskor.
Utan fantasi är vi hopplöst förlorade. Och väldigt, väldigt ensamma.
Emma Høen Bustos är chefredaktör för idétidskriften Liberal Debatt och politisk redaktör för Falu Kuriren och Mora Tidning.