Läsandet minskar, segregationen ökar, likvärdigheten faller. Under de senaste månaderna har tillståndet för den svenska skolan debatterats flitigt. Att något är fel är de flesta överens om, men vad det beror på råder det delade meningar om. Journalisten och debattören Malin Lernfelt sökte upp sin pensionerade svensklärare Ulla Malmström för att fråga hur hon ser på de senaste decenniernas utveckling.
Det är hett som i en bakugn när jag stiger ur bilen utanför gavelradhuset i södra Göteborg. Jag har varit här förut, våren 1994. Då tillsammans med de andra i klass S3B på Hvitfeldtska gymnasiet. Vår lärare Ulla Malmström bjöd in oss för att säga hej då efter tre år. Jag vet inte om det var något hon gjorde med alla klasser, eller om hon tyckte att det var något särskilt med oss. Men jag vet att vi i S3B tyckte att hon var speciell. Hon var den typ av lärare som ingöt respekt, inte för att hon var sträng, utan för att hon var en till synes outsinlig källa av kunskap. Hon var alltid vänlig, men aldrig vår kompis. En absolut motpol till dagens gulliga Tiktok-fröknar och käcka Instagram-magistrar.
Under Ulla Malmströms lektioner i svenska, litteraturkunskap och historia lyssnade vi uppmärksamt, så som man gör när den som undervisar kan sitt ämne. Så var det inte alltid på andra lektioner. Där kunde vi fulla av tonårshormoner och social ångest springa in och ut, tramsa med bänkgrannen eller ifrågasätta läraren för ifrågasättandets skull.
Inte hos Ulla. Det är därför jag efter 26 år söker upp henne. Jag vill veta vad hon, den bästa lärare jag haft, efter ett helt yrkesliv i skolan tycker om den utveckling som skett. Jag vill veta hur hon ser på larmrapporterna om unga människors försämrade läsförmåga och jag vill fråga henne vad hon tror det är som gör att det är så svårt för dagens skola att ge unga en solid kunskapsgrund.
Ingen öppnar när jag knackar, så jag smyger runt till baksidan. Där sitter hon. Håret är vitt och rynkorna fler. Hon är 84 år nu. Men sig lik. Näsan är djupt nedsjunken i en bok.
Jag hinner knappt säga hej innan hon ber om ursäkt för homestylingfirman som rensat bort nästan alla hennes böcker och satt upp stora bokstäver som pynt i bokhyllan. Huset ska visas inför försäljning och då kan man enligt mäklaren inte ha en massa böcker överallt.
– Det här är ju inte alls jag, men de säger att man måste göra så. Har du sett de få böcker som är kvar? De har vänt ryggarna inåt. Helt tokigt, skrattar hon.
På någon minut har den samhällsförändring som jag kommit för att prata om manifesterat sig. Allt färre har en bokhylla med böcker i sitt hem. Allt fler unga växer upp främmande för den kunskap som deras föräldrageneration tagit för given. Att läsa mycket och förstå på djupet håller återigen på att bli en klassfråga.
När Ulla Malmström tog studenten 1956 visste hon att det var lärare hon ville bli. På universitetet studerade hon nordiska språk, litteraturvetenskap, historia, statskunskap, nationalekonomi och pedagogik. 1960 tog hon sin filosofie magister. Under sin karriär har hon arbetat på bland annat Täby gymnasium och Hvitfeldska. Hon har sett skolan såväl som lärarens roll och yrkesstatus förändras radikalt.
– Jag har funderat mycket på det här. Egentligen skedde inget stort och omvälvande inom pedagogiken. I stället kom förändringarna smygande. Plötsligt var kunskapen inte längre viktigast, utan metoden. För mig som alltid satt kunskapen i centrum kändes det främmande. Som jag ser det måste man som lärare alltid vara bäst i klassen. Det är A och O, säger hon.
– Sen måste de som arbetar i skolan i dag förstå att kunskap i sig är roligt, men vägen dit är mödosam. Det kommer man aldrig ifrån. Där har du felsynen. Man har försökt göra rolighet till en dogm.
En annan sak som Ulla Malmström som lärare inte ser på med blida ögon är kommunaliseringen som drevs igenom av dåvarande skolministern Göran Persson (S). 1991 överfördes en stor del av ansvaret från staten till kommunerna. Lärare som haft hög status som statsanställda med relativt fria och kreativa yrken blev kommuntjänstemän vilka ständigt tvingas parera olika kommunala besparingskrav.
– Kommunaliseringen var ett stort svek mot både lärarna och eleverna. Det ökade det politiska inflytandet och minskade likvärdigheten. Sverige är ett så litet land att vi borde kunna hålla oss med en enhetlig skola. Det är inte bra med så stora skillnader som det är i dag.
Ulla menar också att friskolereformen, som i dag ofta möts av hård kritik, har förstärkt den problematiken. När staten släppte kontrollen och valfrihetspendeln svängde bidrog det till att öka ojämlikheten. Följden har blivit sämre kunskaper på många håll. Särskilt har språkkunskaperna drabbats. Många unga kämpar i dag med att kunna uttrycka sig korrekt.
– Dagens elever måste läsa mer. Orden är grunden för allt. I dag tar man bort böcker från skolan. Det är helt fel väg. När jag efter pensionen skrev en trebetygsuppsats på universitetet mötte jag unga människor som var helt förtvivlade över att de förväntades läsa in 3 500 sidor. De hade ingen studieteknik och förstod inte hur de skulle läsa, förstå och sålla i stora mängder text.
En annan sak som vi enligt Ulla Malmström bör oroas över är att historieämnets utrymme minskat. Om historielösheten fortsätter att breda ut sig i vårt samhälle kan det bli farligt. Att unga läser och lär historia är det bästa skydd vi har för att de mörkaste delarna av mänsklighetens förflutna inte ska upprepas. Ska skolan kunna återta vad som gått förlorat måste man också fundera över vad som är utbildningsväsendets kärnuppgifter.
– Det viktigaste är kunskaperna och relationen till eleverna. Eftersom jag kunde mitt ämne och var trygg i min yrkesroll gjorde jag som jag ville och fokuserade på det som var viktigt. Men många vill få in allt i skolan. Då blir det bara ett mishmash.
Jag tänker att hon är den sortens person som skolpolitiker borde lyssna på och den sortens lärare som alla ungdomar borde få ha. Men hon är också den sortens lärare som fått det svårt i takt med att skolans innehåll, uppdrag och organisation förändrats. Som anklagats för att inte hänga med i den utveckling som ITK-strateger och postmodernistiska pedagoger drivit på. Samtidigt är det bara lärare som kan sitt ämne på djupet och brinner för att undervisa som, tillsammans med en stat som återtar kontrollen över utbildningsväsendet, kan rädda svensk skola och unga människors framtid. Om det inte redan är för sent.
När jag efter ett par timmar reser mig, tackar och går mot dörren kastar jag en blick mot den nästan tomma bokhyllan i vardagsrummet. Kisar mot jättebokstäverna och de inåtvända bokryggarna. Ja, det är verkligen tokigt att det kunnat bli så här.
Malin Lernfelt är journalist, liberal opinionsbildare och skribent för bland annat Liberala Nyhetsbyrån.
@malinlernfelt
mlernfelt@gmail.com