Tema

Tillsammans är man mindre ensam – inte minst i Minsk

Text: Gabriel Ehrling Perers

LD:s tidigare chefredaktör Gabriel Ehrling Perers har följt den belarusiska frihetskampen i över ett decennium. I filmer från massdemonstrationerna i Minsk tycks han sig notera att något ser annorlunda ut än tidigare. Något i demonstranternas hållning har förändrats. Ju fler demonstranter, desto säkrare blir gruppen. Och de börjar bli så många att det är fysiskt omöjligt för polisen att forsla i väg dem alla.

Gåshuden klättrar upp över armarna när berättelser och bilder från massdemonstrationerna i Minsk kablas ut i svenska etermedier. Unga, gamla, glada, arga, beslutsamma belarusier tågar med den spretiga oppositionens färger fladdrande sturskt i vinden.

På datorskärmen ler upprymda vänner i Minsk. De har kämpat länge, de flesta i det lilla. I föreningslivet och i vardagen. Alltid med utsikter för faktisk förändring någonstans mellan jämngrått och nattsvart. Men nu har motståndet nått sådan omfattning att världens blickar till sist på allvar kommit att vändas mot Minsk.

Det är just »till sist«. Regimens lika skamlösa som skandalösa uppträdande efter kröninge… förlåt »presidentvalet« den 9 augusti var inte oväntat. Belarus är en diktatur, och diktaturer slår, fängslar och förtrycker. Och Aleksandr Lukasjenko är på många sätt sinnebilden av en diktator. En burdus och hårdför fullblodsnarcissist med en ideologi som är ett virrvarr av statssocialism, kleptokrati och paranoia. Sammantaget ger det ett aldrig sovande förtryck.

Internationella organisationer som Transparency International och Human Rights Watch har länge beskrivit Belarus som ett av världens mest ofria och korrupta länder. Flera svenska organisationer – och här bör Östgruppen särskilt framhållas! – har bedrivit ett outtröttligt folkbildnings- och påverkansarbete för att få upp Belarus på allmänhetens och politikens agenda.

De demokratiska övergrepp vi sett i höst har vi sett förut. Nyhetsrapporterna likaså, med några avgörande undantag. Framför allt är demonstranterna nu så många att det är fysiskt omöjligt för polisen att bunta ihop och forsla i väg dem alla.

Från att ha varit ett randfenomen har nu motståndet nått de breda samhällslagren. De till synes ändlöst ringlande demonstrationstågen får mig att tänka på något Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman skrev i Liberal Debatt 2017:

»Minsk är en speciell stad. Var man än befinner sig i den, till ytan men knappast sett till befolkningsstorleken, största europeiska staden är skalan gigantisk och människans roll obefintlig. Det handlar inte om att husen nödvändigtvis är så anmärkningsvärt höga, eller att biltrafiken och stadens larm är så öronbedövande att den enskilde försvinner i sorlet. /…/ Det är avstånden mellan husen, de gigantiska boulevarderna och trottoarerna som skulle ha känts väl tilltagna i Beijing som sticker ut. Skalan som används i Minsk tycks vara användbar på en ras av människor tredubbelt så stora och långa som dagens snittmänniskor. /…/ Den totalitära staden dubbelarbetar nämligen även som polisstatsfunktionalist. Stora och breda gator, milsvida siktlinjer och få gömställen gör att demonstrationer och folkliga uppror blir snudd på omöjliga.«

Trots att Minsk ser ut precis som Cwejman beskriver det är det inte längre glest på gatorna. Förstår ni då hur många människorna är på bilderna?

När dessa rader skrivs i början av oktober har diktaturen nyligen fördömt EU och vad man kallar »den prodemokratiska totalitarismen« för att inte blint acceptera stölden av ännu ett val. Det är det mest smickrande som sagts om EU på åratal.

Lukasjenko har förtryckt föreningslivet i årtionden. Likt den sovjetiska arkitekturens hela idé var att göra människan liten har samhällslivet i Belarus organiserats för att hon ska känna sig ensam. Metoderna har skiftat från rena organisations- och samlingsförbud, fastslagna i de korrupta domstolarna, och våld på öppen gata, till ett finmaskigt nät av byråkratiska trampminor. Allt för att det ska vara svårt för människor att sluta sig samman.

Organisationer med så oskyldig verksamhet som att utbilda unga i ledarskap har förklarats olagliga. Ledare i barnorganisationer har trakasserats och förföljts. Precis som den fria journalistiken i stor utsträckning tvingas utgå från Polen och Tyskland har det verkligt fria föreningslivet ofta tvingats verka i exil från Litauen. Eller helt under radarn.

Att fördriva oppositionspolitiker och beordra misshandel och fängslande av motståndare har bara varit en del av de långtgående försöken att bevara diktaturen. Lika oförlåtligt är det faktum att Lukasjenko och hans lakejer lagt ned sådan möda och energi på att hindra människor från att samlas och tänka fritt.

Rubriken till Cwejmans artikel 2017 löd »Ingen myser i Minsk«. Men på filmerna som vecka efter vecka rullar in från demonstrationerna slår det mig att det stundtals, mitt i allt allvar och högst närvarande hot om våld från polis och militär, faktiskt ser annorlunda ut än tidigare. Det ser… faktiskt lite härligt ut. Något i demonstranternas hållning har förändrats. Blicken likaså.

Att vid en fredlig demonstration massarrestera 500 personer och låta dem utstå tortyrliknande behandling i häktet är ett groteskt statligt övergrepp. Men det står sig ändå slätt om det är 100 000 kvar på gatorna.

Samma sak är det på internet. Att jaga ikapp 500 eller för den delen 5 000 regimkritiker som sprider »fel« budskap låter sig göras, men knappast 500 000. Eller fem miljoner.

I forum skojas det om att »alla« numer har söndagarna uppbokade, men ingen vågar ha några planer för måndag – man kan ju sitta i häktet…

Men tillsammans är man trots allt mindre ensam. Även i en hyperindividualiserad tid. Inte minst i Minsk. Särskilt när omvärlden till sist hängt på.

Låt dem aldrig bli ensamma igen.

Gabriel Ehrling Perers är chefredaktör och utgivare för Avesta Tidning och tidigare chefredaktör för Liberal Debatt. Banden till Belarus knöts i biståndsarbete för drygt ett årtionde sedan.

@gabrielehrling

gep@avestatidning.com

Fler artiklar av Gabriel Ehrling Perers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr