Till minne

Ernst Klein fattas oss i kampen mot högerspöket

Text: Staffan Thorsell

Ernst Klein var en tidningsman av den gamla skolan. Som redaktör, skribent och medlem i redaktionsrådet såg han till att Liberal Debatt blev en politisk kraft att lita på i mitten av 1900-talet. Kleins brinnande intresse för omvärlden och progressiva tankar utmanade det liberala etablissemanget. Budskap som står sig starka än i dag, enligt kollegan och vännen Staffan Thorsell.

Ernst Klein har gått bort. Han var en av krafterna bakom Liberal Debatt under en tid som, i mina ögon, var en guldålder i tidskriftens historia.

Jag vet vad jag talar om. I bokhyllan hemma hos mig står inbundna årgångar av alla utgåvor av Liberal Debatt sedan det första numret kom 1948.

1959 var Ernst Klein ordförande i Liberala studentförbundet som en gång startade tidskriften. I sin skrift om studentförbundets historia berättar Patrick Krassén (en av Ernst efterträdare som redaktör) att det ofta stod strid på förbundets kongresser om vem som skulle vara redaktör för Liberal Debatt. När man valde redaktör valde man också politisk inriktning.

Som ordförande i studentförbundet ingick Ernst i Liberal Debatts redaktionsråd. Författaren Kai Henmark var tidskriftens redaktör. Hans Blix från Liberala studentklubben i Uppsala var ansvarig utgivare. 1960 blev Hans Hederberg  och Ernst Klein tillsammans nya redaktörer för Liberal Debatt. Tidskriften hade precis som i dag, två redaktörer. Redan i nummer fyra 1959 lanserade man det nya program som studentförbundets ledning (Birger Möller, ordförande 1958 och Ernst Klein ordförande 1959) hade utarbetat. Många äldre folkpartister hade svårt att svälja flera av de nya programpunkterna:

Statskyrkan, monarkin, tvåkammarriksdagen, radio- och TV-monopolet skulle bort.

U-hjälpen och studiesociala reformer skulle prioriteras.

Omsättningsskatt i stället för skatt på arbete.

Elevråden skulle få mer att säga till om i skolan. (Ernst hade varit ordförande i Sveriges Elevers centralorganisation, Seco).

Mer marknadsekonomi i jordbrukspolitiken.

Ja till Europa.

De nya redaktörerna var skickliga på att värva både nya skribenter och kända väletablerade personer som medarbetare. Jolo, Jan-Olof Olsson och Lars Forssell skrev om sin politiska linje i Liberal Debatt. Redaktionssekreteraren Eva Moberg, som var gift med Hans Hederberg, övertalade sin pappa, Vilhelm Moberg, att bli medarbetare i Liberal Debatt. Han skrev om hur han varit med på ett möte med Karl Staaff 1915. I en annan stor artikel gjorde han upp räkningen med den svenska politiken under andra världskriget under rubriken »En svensk tiger«.

I efterklokhetens ljus är det lätt att se att hans dotter, Eva, var tidskriftens viktigaste medarbetare de här åren. Med sin text om »Kvinnans villkorliga frigivning« och otaliga andra artiklar i Liberal Debatt gick hon till storms mot manssamhället. Farbröderna i folkpartiet kliade sig i huvudet. Partiledningen spände fast säkerhetsbältena.

Men vi som på allvar just hade börjat intressera oss för politik såg att här hände det spännande saker och blev intresserade av det liberala partiet. I mitten på 1960-talet lånade jag hela årgångar av Hans Hederbergs, Ernst Kleins och Lars Furhoffs utgåvor av Liberal Debatt på stadsbibliotekets filial i Farsta.

Det går en rak linje mellan studentförbundets nya program, den utveckling som Per Ahlmark drog igång i Folkpartiets ungdomsförbund, Liberal Debatts innehåll de här åren och skriften Unga Liberaler med Hans Hederberg som redaktör och Ernst Klein som en av nio författare, som gavs ut vintern 1961.

Det liberala partiet hade lidit svåra nederlag i flera val. De liberala krafterna var trötta och modstulna. Plötsligt trädde en ny generation in på arenan med ny kamplust och nya idéer. Eva Moberg lade grunden till en liberal feminism. Per Ahlmark gjorde upp med Östen Undéns fega utrikespolitik och Gustaf Lindencrona krävde företagsdemokrati med representation för de anställda i bolagens styrelser för att bara ta några exempel.

Herbert Tingsten var stormförtjust. »Denna debattskrift är av mycket hög kvalitet, kunnig saklig, synpunktsrik och intelligent« skrev han i Dagens Nyheter den 10.2.1961. »Svensk politisk debatt har berikats med en av de bästa insatserna sedan andra världskriget.«

Ernst Kleins inlägg i boken krävde att landets studenter skulle få bidrag till sina studier och inte tvingas att skuldsätta sig för att få en examen. »En omsorgsfull och stringent analys«, skrev Tingsten. Ernst Klein och Hans Hederberg var nya redaktörer för Liberal Debatt när boken kom ut på Albert Bonniers förlag. De byggde vidare på bokens framgång och räddes inte kritiken från »ansvarskännande« äldre folkpartister.

»Skall en tidskrift som Liberal Debatt fylla sin uppgift«, deklarerade de nya redaktörerna, »måste den ge ett fritt utrymme för kritik också av den egna politiska riktningen … endast så kan tidskriften bidra till förnyelse av liberalismens idéinnehåll« ( nr 2 1960).

Det var lika sant 1961 som det är i dag.

I en av sina första artiklar läste Ernst lusen av ASEA-chefen Åke Vrethem för bolagets investeringar hos apartheidregimen i Sydafrika (nr 1 1961). Han protesterade mot att Socialdemokraterna och högern med gemensamma krafter höll nere u-hjälpen. Kleins generation sa »Ja till Europa«. 1978 kunde folkpartiregeringen, med en annan gammal medarbetare i Liberal Debatt, Hadar Cars, som handelsminister driva igenom den lag med förbud mot investeringar i apartheidregimens Sydafrika som de andra partierna länge hindrat.

En så orädd och stridbar skribent som Ernst Klein var som klippt och skuren för den sortens tidning som Expressen ville vara. Han började skriva ledare i Expressen redan 1961 och blev så småningom chef för ledaravdelningen, USA-korrespondent och ansvarig för tidningens utlandsredaktion med egna korrespondenter i alla världsdelar. 1967 värvade han mig till sin ledaravdelning och vi kom att arbeta ihop på Expressen i nästan femton år innan han blev chefredaktör för Östgöta-Correspondenten. Oavsett vilken roll han hade gick det en rak linje genom hans journalistik.

Redan inför valet 1964 krävde Ernst Klein och Liberal Debatt att »oppositionen skall göra upp med högerspöket« (Nr 5 1964).

Högerspöket har ändrat utseende sedan 1964 och är både större och farligare nu. Det är trist att Ernst inte längre kan hjälpa oss i den striden men hans budskap står sig bra.

Staffan Thorsell är ordförande i den stiftelse som ger ut Liberal Debatt, före detta chefredaktör för Expressen och medarbetare i Liberal Debatt redan på 1960-talet.

staffan.thorsell@telia.se

Fler artiklar av Staffan Thorsell

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr