Att fotografera är inte värt besväret, konstaterade författaren Gustave Flaubert redan 1849 – när vännen och journalisten Maxime du Camps kånkade runt på sin kamerautrustning under svettiga utflykter i den egyptiska ökenhettan. Kameran avtecknar i bästa fall tingens utsida, fortsatte han. Litteraturen, å andra sidan, kan återkalla alla verklighetens sidor, även de dolda.
Också hos författaren Marcel Proust finns en misstänksamhet mot fotografiet. Berättaren i På spaning efter den tid som flytt kan inte återskapa minnet av sin döda mormor med hjälp av hennes fotografi. Det lyckas han däremot med när han böjer sig ner över sina oknutna skor. Situationen har framkallat minnet av den mormor som hjälpte den unge Marcel med skosnörena. Verklig kunskap når oss, skriver Proust, inte i observationen av yttre ting, utan genom ofrivilliga förnimmelser.
Min mormor brukade säga att man på fotografier antingen blir bra, eller så blir man sig lik. I dag domineras innehållet på sociala medier av selfiebilder. Man väljer ut bilder där man tycker att man är bra, men man blir inte riktigt sig lik, för vanan har etablerat en typ av pose och vinkel. Bilden blir allmän, ospecifik, samma bild tas om och om igen med varierande bakgrunder.
Eftersom små barn är naturliga brukar de reagera negativt på den typen av bilder, bilder som inte är tagna på ett mer objektivt sätt utifrån av någon annan. Den egentliga upplevelsen i nuet kan inte förmedlas i bilden. Risken är också att man manipulerar den egentliga upplevelsen för sig själv genom de bilder man har valt ut och som man kan återkomma till att titta på.
En annan scen i Prousts spaningar: Berättaren, som vi kan kalla Marcel, ber sin vän Robert de Saint-Loup om ett fotografi på dennes moster Hertiginnan de Guermantes – som Marcel är förälskad i. Robert blir sur och Marcel inser att han gått över gränsen. I detta tidiga 1900-tal är fotografiet något mycket intimt, ägandet av ett fotografi ger ju möjlighet till oändliga visningar av fotoobjektet.
I dag översköljs vi av bilder i påverkanskampanjer trots att författarna ju lärt oss att texten är mer pålitlig än bilden. Vi behöver behålla barnets bullshit-detektor som skydd mot Putin och andra som medvetet försöker påverka oss i informationskriget. Men också mot våra egna förvrängningar, medvetna och omedvetna.
Oskar Örn är statsvetare.
oskar_oern@hotmail.com