Recension

Vem är Horace Engdahl?

Text: Eric Luth

»Vem är Horace Engdahl?«

Skulle frågan ställas till slumpvist utvalda svenskar skulle man sannolikt få svar som »tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien«, »konservativ knök som tvingade bort Sara Danius«, eller andra liknande tillmälen som hade framställt honom som en gammaldags, otidsenlig gubbe. Ganska få hade nog ställt honom i absolut centrum för postmodernismens intåg i Sverige, med vänstervridningen av svenska universitet, institutioner och myndigheter som följd. Ännu färre ser honom nog som en av de viktigaste anledningarna till att tjänstemän tvingas gå kurser i intersektionell teori och praktik på arbetstid.

Det är dock vad Johan Lundberg gör i sin nya bok När postmodernismen kom till Sverige (Timbro förlag). I tre delar skildrar Lundberg postmodernismens rötter och hur Horace Engdahl, Anders Olsson och Sara Danius med flera introducerar tankegodset i Sverige; hur en skara postmodernister tar över Svenska Akademien, inte minst tack vare den av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson ledda källarklubben Forum; och slutligen hur ett antal radikala akademiker, med banaliserade varianter av de postmoderna teorierna, lyckas sprida ut dem i hela samhället.

Boken ligger helt rätt i tiden. Kriserna i Svenska Akademien är fortfarande färska i svenskarnas minne. Många har läst i tidningarna om akademiker som har fått gå på grund av felaktiga litteraturlistor, otidsenliga ord i undervisningssyfte eller liknande anledningar. Dessutom blir vi alltfler som i våra yrkesroller eller till och med privat märker av de banaliserade teoriernas inflytande i det svenska samhället. Utlysningar villkoras med hänvisning till jämställdhetsintegrering. Obligatoriska kurser hålls i intersektionalitetsteori. Lärare, författare, mellanchefer på medvetna storföretag, kommunala tjänstemän, listan kan sannolikt göras längre över yrkesroller som numer på ett eller annat sätt påverkas av de postmoderna teorierna i sina yrkesroller.

Lundbergs historieskrivning över postmodernismens intåg i Sverige skildrar på ett tydligt och övertygande sätt vägen från fascistiska teoretiker under 1900-talets början och vänsterradikala texter från 68-vänsterns Paris, via Horace Engdahl, redaktionen för tidskriften Kris och Sara Danius, till Svenska Akademiens stadfästelse av postmodernismens lagar. Boken visar i den sista delen också hur idéerna, genom aktivistiska akademiker vid svenska universitet som Paulina de los Reyes och Masoud Kamali, sipprar ut från Svenska Akademiens kulturelitkretsar till myndigheter, institutioner, lokalpolitiker och slutligen in i folks vardag. Som historieskrivning är det en mycket viktig och vältajmad bok.

Problemet är att den välbehövliga historieskrivningen varvas med onödigt polariserande inlägg. Lundberg själv anger i inledningen att boken är en litteratursociologisk studie över ett paradigmskifte i svensk lärdomshistoria, men ibland är det svårt att veta om Lundberg har velat skriva en populärvetenskaplig skrift eller en debattinlaga. Exempelvis skriver Lundberg apropå Göteborgsprofessorn Michael Azar »men herregud, får man lust att utbrista: sakta i backarna, professorn!«.

Jag är övertygad om att en mer neutralt hållen text hade varit mer effektiv för att påverka dem som i det här fallet behöver påverkas. Ett resultat av de polariserande inläggen är att boken förmodligen kommer att läsas och hyllas av de som håller med men avfärdas av de som ser argumentationen som reaktionär, utan att i övrigt förflytta diskussionen om postmodernismens problematiska inflytande i det svenska samhället. Det är synd, för den har verkligen potentialen.

Förhoppningsvis ställer sig ändå svenska politiker, tjänstemän och debattörer frågan om det verkligen är rimligt att så stora delar av den offentliga förvaltningen tvingas anpassa sig till samma likriktade och dogmatiska idékomplex. Det framstår dessutom som något av en ödets ironi i det land där det ännu är tabubelagt att prata med sverigedemokrater, när Lundberg skildrar hur begrepp som intersektionell teori och postkoloniala studier i grund och botten är sprungna ur idéer från fascistiska författare. Avskyn mot västlig demokrati, universalism, liberalism, förnuftstro och kapitalism går igen. Eller som Horace Engdahl enligt Lundberg uttryckte det 1986: »postmodernismen [framställer] ett välkommet motstånd mot de ›eviga idéer‹ som [Engdahl] menade dessvärre fortfarande präglade den svenska bokutgivningen: ›idéer om rättvisa, godhet, kultur, frihet, humanitet.‹«

Eric Luth är kulturredaktör och arbetar med folkbildning.

@lutheratur

eric.luth@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Eric Luth

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr