Analys

Varför är det osynliga barnet osynligt?

Text: Ebba Tornérhielm

Varför gjorde Tove Jansson det osynliga barnet Ninni osynligt? Ebba Tornérhielm letar svar bland muminvärldens plikttrogna filifjonkor, fyrkantiga hemuler och i Muminpappans maskulina svans.

Att vara osynlig är inte så märkvärdigt i Tove Janssons muminvärld. I novellen Det osynliga barnet dyker den osynliga Ninni upp i muminfamiljens hem i Mumindalen. Osynlighet är en vanlig åkomma hos den som har blivit skrämd, och Ninni går inte att se sedan hon uppfostrats av en elak släkting. Förhoppningen är att muminfamiljen med sin mildare uppfostran ska få Ninni att bli synlig igen. Och mycket riktigt, under historiens gång återfår hon sakta men säkert konturerna under familjens överseende.

Mumindalens figurer, och så även Ninni, utgör ofta olika slags arketyper som återkommer i muminvärlden: En hemul för det fyrkantiga, Snusmumriken för frihet och konstnärlighet eller Lilla My för uppriktighet och ilska. Ett
återkommande tema i Tove Janssons författarskap är brott mot dessa förväntade roller, eller försök att leva upp till dem. Det som till slut upplöser det sista av Ninnis osynlighet är att hon bryter med sin kuvade personlighet och tar till sig Lilla Mys ilska.

Genom parodiska men kärleksfulla grepp brukar Tove Jansson ifrågasätta dessa fördefinierade roller som hennes figurer antar. Det är ett koncept som känns igen från såväl barn- som vuxenlitteratur. Mitt eget favoritexempel är när matriarken i Gabriel García Marquez Hundra år av ensamhet frågar sig om två av den stora släktens tvillingar helt enkelt har förväxlats vid födseln, då de till punkt och pricka lever upp till de karaktärsdrag som sedan generationer är associerade till den andre tvillingbroderns nedärvda förnamn. I muminvärlden uppnås ett slags crescendo i den här leken med roller i romanen Farlig midsommar. Romanen utspelar sig på en flytande teaterscen där muminfamiljen sökt skydd under en omfattande översvämning. Muminfamiljen hamnar romanen igenom mitt i teaterns logik, med förväxlingar och rollbyten. För muminfamiljen tycks detta leda till att de till slut antar något slags kompromissroller mellan deras predestinerade arketyper och de roller som helt enkelt passar dem.

Uppfostrans effekter är ytterligare en dimension i Janssons gestaltning av figurerna i Mumindalen. I Det osynliga barnet kontrasteras den elaka släktingens misslyckande mot muminfamiljens mer lyckade dito. Men även den som uppfostrar kan formas av sin roll. I en scen i Farlig midsommar skriker Lilla Mys storasyster på sin lillasyster, till synes i uppfostrande syfte, men egentligen för att lugna sitt samvete och intala sig att hon genom att skrika uppfostrar henne. Ninnis osynlighet blir i Tove Janssons värld ett sätt att konkretisera utsattheten hos ett barn. Detta gör det även möjligt att visualisera vilka av muminfamiljens handlingar som har en positiv respektive negativ effekt på Ninnis självkänsla då hennes grad av osynlighet är helt beroende av omgivningens bemötande.

På samma sätt låter Tove Jansson Muminpappans svans vara en symbol för hans manlighet. Ett återkommande scenario i böckerna är att något okänt drar och nafsar i svansen, vilket gör honom ängslig. I Det osynliga barnet biter Ninni Muminpappan i svansen när hon under ett strandbesök tror att han tänker knuffa Muminmamman i havet; vreden leder till att Ninni blir synlig igen och svansen får träda in som förlösande kraft för Ninnis karaktärsutveckling. Gestaltningen av den här typen av könsroller är återkommande i Tove Janssons författarskap. Könsrollerna i Mumindalen kan verka traditionella, men så är inte alltid fallet under ytan. Liksom en satir över de olika roller vi tilldelas av samhället porträtterar Jansson hur dessa roller kan hamna på kollisionskurs med varandra. I en scen i muminromanen Sent i november utbrister en hemul, apropå fördelningen av hushållssysslor: »Det är Filifjonkan och Mymlan som ska hushålla för de är fruntimmer, va?« Denna hemul släcker inte bara Filifjonkans matlagningsglädje genom att könskoda den, senare på sitt rum ifrågasätter Filifjonkan själv hur en mymla (som till skillnad från plikttrogna filifjonkor är mycket slarviga) skulle kunna ansvara för matlagning. Som läsare ser vi hur arketyperna i Mumindalen spökar i sinnet hos figurerna själva.

Det har spekulerats i att Tove Jansson var inspirerad av ett stycke om troll i Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra när hon skapade mumintrollen. Detta kanske ger oss en ledtråd till gestaltningen av individualismen och identitetssökandet utan- och innanför de traditionella rollerna som Tove Janssons figurer ägnar sig åt i hennes författarskap. Inte minst det osynliga barnet Ninni.

Ebba Tornérhielm är civilingenjör och tidigare förbundssekreterare för LUF.

ebba.tornerhielm@gmail.com

Fler artiklar av Ebba Tornérhielm

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr