Politikern, journalisten och opinionsbildaren Håkan Holmberg avled i augusti. Holmberg manade tidigt till vaksamhet mot Sverigedemokraternas framväxt, och i en tidigare opublicerad analys av de ideologiska skillnaderna mellan konservatismen och populismen avfärdar han Sverigedemokraternas beskrivning av sig själva som konservatismens hemvist i Sverige. Konservativa har fortsatt stor anledning att hålla gränsen till höger mot Sverigedemokraterna, är Holmbergs budskap.
Finns det eller finns det inte ett »konservativt block« i svensk politik? Om det finns så sägs det bestå av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
För SD är ett sådant block den enda politiska konstruktion som gör det möjligt att utöva verkligt och långsiktigt inflytande – jag bortser här från möjligheten att SD får egen majoritet.
Men det är inte så enkelt som att SD kan räknas ihop med de fyra traditionellt borgerliga partierna till ett nytt block med fem partier. Två av allianspartierna, C och L, räknas ju uttryckligen av SD till partiets huvudfiender (»liberalmarxister«, som det brukar heta i partiets retorik).
Det räcker inte med matematik. För att det ska vara meningsfullt att tala om blockpolitik så måste de partier som ingår i blocket ligga nära varandra också i vissa grundläggande värderingsfrågor och ha en viss stabilitet över tiden. Annars blir det fråga om ett samarbete av ett »tunnare« eller mer tillfälligt slag, som en byteshandel där eftergifter från den ena sidan betalas med eftergifter från den andra utan att man därför närmat sig varandra på djupet.
Det är naturligtvis just ett tillfälligt samarbete av det slaget som är underlag både för dagens svenska regering och för de inbördes mycket olika partier som bildar opposition. Ett »konservativt block« skulle innebära att de berörda partierna eller några av dem på allvar närmade sig varandra i viktiga värderingsfrågor. Så här långt har något sådant inte inträffat.
Inga beröringspunkter med liberalkonservatismen
Strategerna inom Sverigedemokraterna ser en möjlighet att vinna bredare acceptans genom att beskriva SD som konservatismens hemvist i svensk politik. Det underlättas om Moderaterna, det parti som traditionellt burit upp konservatismen, lämnar ett utrymme som kan utnyttjas.
Moderaterna var en gång stolta över att företräda en genomtänkt och måttfull form av konservatism. Man varnade för övertro på politiska reformer och tog avstånd både från socialistiskt klasstänkande och från liberal individualism. Traditioner, stabilitet och »naturliga gemenskaper« skulle ge människor en känsla av sammanhang och trygghet. Högern såg gärna sig själv som en samlande nationell kraft, mot särintressen av olika slag.
I lagom doser kan en sådan hållning vara ett viktigt korrektiv mot en alltför beskäftig radikalism. Men en måttfull form av konservatism är något annat än extrem nationalism, urholkning av rättsstaten eller en avvisande hållning mot fria medier eller intellektuell öppenhet. I värderingsfrågor har M förblivit konservativt, i praktisk politik har man under Reinfeldt och Kinberg-Batra velat framstå som ett mittenparti.
När Moderaterna efter valet 2018 nu vill lämna den eran bakom sig tycks dock många glömma att också Reinfeldt, trots orienteringen mot mitten i en rad frågor, anknöt till äldre konservativa motiv. Högern skulle vara måttfull och ansvarstagande, inte försöka göra för mycket på en gång och stå för ett övergripande samhällsintresse. »Alla« skulle kunna rösta på Moderaterna.
Inte heller uttrycket »liberalkonservatism« som tidvis används inom Moderaterna innebär att konservatismen överges. Snarare handlar det om hur man som konservativ kan utforma en fungerande politik i ett samhälle som under lång tid präglats av liberala synsätt.
I den meningen kan ordet »liberalkonservativ« användas som beskrivning av exempelvis brittisk konservatism sedan 1800-talet och av svensk och nordisk höger från amiral Lindmans tid och framåt. Resonemanget har utvecklats av ledarskribenten Mathias Bred i obundet moderata Smålandsposten.
Däremot finns inga beröringspunkter mellan »liberalkonservatismen« och de synsätt som under 1900-talets början uttrycktes av högerideologen Rudolf Kjellén och som präglades av extrem nationalism, protektionism och motstånd mot samhällets demokratisering. Kjelléns efterföljare lämnade eller kastades ut ur Högerpartiet men hans idéer har fångats in av Sverigedemokraterna. Det är lätt att ana Kjellén bakom Mattias Karlssons SD- finansierade »konservativa« tankesmedja.
Konservatismen som politisk idérörelse har sitt ursprung i motståndet mot de radikala samhällsförändringar som skedde under inspiration av först upplysningen och sedan av de amerikanska och franska revolutionerna. Detta motstånd hade dock från början minst två sidor. I Frankrike och Tyskland blev motståndet mot upplysningens idéer uttalat reaktionärt. Individualism, förnuftstro och marknadsekonomi hotade att slita sönder de band som höll ihop samhället och måste därför avvisas.
I den anglosaxiska världen och i Norden tog sig den konservativa reaktionen andra uttryck. Politiska reformer som konservativa från början försökt bromsa (som allmän rösträtt, religionsfrihet, frihandel eller socialförsäkringar) har med tiden kommit att framstå som faktorer som bidrar till samhällets stabilitet. De har kommit att ingå i ett övergripande nationellt narrativ, präglat av vilja till balans och försiktig reformsträvan.
SD ett parti av helt annat slag
Sverigedemokraterna är ett parti av helt annat slag. Med Mattias Karlssons bekanta uttryckssätt betraktar SD i stället den liberala samhällsmodellen som ett hot mot »nationens« fortbestånd. Nationen måste enligt detta resonemang vara enhetlig för att demokrati och välfärdspolitik ska fungera och som konsekvens av detta kan människor bara ha en nationell identitet. Man kan inte samtidigt vara svensk och jude, eller arab och fransman.
Högerpopulister vill inordna rättssystemet under sitt eget politiska projekt, med exempelvis partikontrollerad polis (Ted Ekeroth på Twitter 2015). Konservativa ser normalt rättsstaten som ett instrument för stabilitet.
Konservativa brukar fästa stor vikt vid högre utbildning och forskning. Högerpopulister talar hellre om »alternativa fakta« och brukar attackera forskning eller vetenskap generellt som ett folkfientligt elitprojekt. På samma sätt brukar administration och förvaltning avfärdas som hinder för »folkviljan«.
Konservativa brukar fästa stor vikt vid landets oberoende och säkerhet. För konservativa, liksom för liberaler och socialdemokrater, hänger detta ihop med en positiv syn på internationellt samarbete – högerpopulister ser däremot överstatlighet som ett hot mot nationen (Mattias Karlsson med flera i SvD 16/5). Skillnaden mellan högerpopulism och en balanserad konservativ hållning klargörs pedagogiskt i Till globalismens försvar av den slovakisk-amerikanske statsvetaren Dalibor Rohac, som nyligen utgivits av Timbro.
Konservativa brukar värna om traditionella auktoriteter och varna för snabba samhällsförändringar – SD utlovar tvärtom dramatiska förändringar när »folket« tar makten från eliterna.
Ras och etnicitet ersatt av »den svenska kulturen«
Statsvetare som Jan-Werner Müller och Cas Mudde har insiktsfullt visat hur populismen inte utmärks av några bestämda egna ståndpunkter, utan i stället bör förstås i relation till en »värdideologi« av höger- eller vänsterkaraktär. Högerpopulistiska politiker anser sig representera ett »folk« som är enat, enhetligt och okorrumperat – och som hotas av diverse elitgrupper, av minoriteter eller av människor som vill lägga allmänmänskliga och gränsöverskridande perspektiv i stället för »nationella« på samtidens frågor.
I DN den 20 februari i år koncentrerar sig Müller på kristdemokratin. Kristdemokratin har beröringspunkter med konservatismen, men utgår från en egen frågeställning: Hur ska kristendomens värden hävdas i en värld där modernitet, mångfald och demokratisering får en allt större politisk betydelse?
Svaret har, efter andra världskriget, varit att kategoriskt avvisa extremhögern, sluta upp bakom demokratin och de mänskliga rättigheterna och driva på för en europeisk integration. Här finns inget utrymme för extremism.
Skillnaderna mellan högerpopulism av SD:s typ och de resonemang som kan föras inom vanliga, ideologiskt förankrade, partier syns också tydligt i praktiken. Ett bra exempel handlar om synen på medier och journalistiskt arbete.
M och KD ser gärna att public service-mediernas verksamhet begränsas till samhällsprogram och kultur – men utgår också från att dessa ska stå fria från politisk styrning. SD vill också begränsa public service – eller lägga ned det helt. Men kan det inte ske så vill man införa en direkt politisk styrning. Medan liberaler och många andra vill skilja public service från statsbudgeten, vill SD använda budgeten för att »belöna och bestraffa« journalister och programansvariga. Det handlar naturligtvis om att hålla borta sådant som med SD:s språkbruk »indoktrinerar oss till mångkultur«.
I Polen och Ungern har de högerpopulistiska regeringarna gått mycket långt för att skaffa sig kontroll över medierna. När Björn Söder i november 2016 i P1 Morgon debatterade mediesituationen i Polen med Birgitta Ohlsson (L) sade han att »man måste förstå att det kanske behövs en omdaning av systemet och det kanske behövs även i Sverige«.
Vad detta än är så är det inte fråga om något som kan kallas för traditionell svensk konservatism. Däremot påminner Söders synpunkter starkt om dem som uttryckts av partisekreteraren Richard Jomshof som på Twitter 2015 jämförde mediesituationen i Sverige med den i Ungern – som givetvis var att föredra. Andra har framfört förslag om politisk kvotering och registrering av journalister.
Ett parti som betraktar medier eller folkrörelser på det sätt som SD gör kan varken betraktas som ett parti bland andra eller som ett parti som vill värna stabilitet och traditioner. Och mycket riktigt är SD:s självbild också den av en revolutionär rörelse med målet att riva upp grundläggande principer för det svenska samhällsbygget och ersätta dem med något nytt.
Det är alltså »den svenska kulturen« som fått ersätta de föreställningar om ras och etnicitet som bar upp programtexterna längre tillbaka i partihistorien. Statens kulturpolitik ska låsas till SD:s på ett sätt som naturligtvis är otänkbart för partier med en genuint demokratisk grundsyn. »Den svenska kulturen« ska främjas genom den politiska likriktning av folkhögskolor och studieförbund som Mattias Karlsson med flera motionerat om i riksdagen. Ännu en konsekvens av detta synsätt är givetvis idén att endast »svenskar« ska ha rätt att besöka bibliotek och att utbudet ska vara strikt »nationellt«.
Visst är det en sorts ideologisk »utveckling«, men den innebär ingen »normalisering« i förhållande till de bärande traditionerna inom svensk politik. Inte heller påverkas den av att ett antal personer ur det tidigare ungdomsförbundet kastats ut och öppnat eget.
Moderaternas bristande vana att tala idépolitik har gett andra (inte bara SD) möjlighet att framställa sig själva som den konservativa kraften i svensk politik. Därav följer också spekulationerna om ett konservativt block. Men riktiga konservativa har lika stor anledning som liberaler och socialdemokrater att hålla gränsen till höger.
Håkan Holmberg var politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning (lib) 2002-2018 och författare till Den farliga mångfalden – om Sverigedemokraternas världsbild, 2018.