Tema

Pandemin har visat oss politikens potential

Text: Eric Luth

Politisk vilja och potential göms ofta undan i abstrakta principer, men i kriser som Coronapandemin blir den politiska potentialen synlig och påtaglig. Flera länder har infört undantagstillstånd, och i Sverige fick regeringen utökade befogenheter. Politiker måste visa handlingskraft; samtidigt riskerar exceptionella åtgärder att underminera demokratin. Hur agerar man handfast utan att ta till antidemokratiska åtgärder? Den frågan ställer sig kulturredaktör Eric Luth, med stöd av filosofen Giorgio Agambens verk.   

»Pandemin har tvingat politiken att använda sin fulla maktpotential – och visar att nästan ingenting är omöjligt.« Så löd avslutningen på en politisk analys av Göran Eriksson i Svenska Dagbladet i somras.

Erikssons insikt sätter fingret på vår tids politiska tillstånd. Politisk vilja och potential göms ofta undan i internationella konventioner, abstrakta åtaganden och stora principer. Vi kan inte sätta volymmål i migrationspolitiken, eftersom vi har skrivit under Genèvekonventionen. Vi kan inte bygga ett oljeraffinaderi i Lysekil, eftersom vi har skrivit under Parisavtalet. Vi kan inte beskatta flygbränsle, eftersom vi har skrivit under Chicagokonventionen. Alla tre avtalen bygger såklart på viktiga principer. Den liberala demokratin själv bygger dessutom på abstrakta principer, som upprätthålls i ett samförstånd mellan de som väljer och de som väljs. Men väljare förutsätter också att politiker agerar när så krävs. De senaste årens politiska kriser har ställt höga krav på politiska ledare. I takt med att allt fler väljare har upplevt att politiska ledare inte har tagit sitt ansvar – sitt demokratiskt valda mandat – har också allt fler lämnat för populistiska partier.

Efter valet 2018 konstaterade Carolin Dahlman i en ledartext i liberala Kristianstadsbladet  (10/9) att det som kännetecknar de skånska kommuner där Sverigedemokraterna har backat och traditionella partier lyckats hålla ställningarna är det faktum att de hellre visar »handlingskraft än handhjärtan«. Hon citerar Östra Göinges kommunalråd Patric Åberg, en kommun där M ökade med 17,2 procentenheter till 42,7 procent: framgången beror på »att vi kan ta beslut, att vi kan möta staten när den gör något tokigt samt har koll på vår ekonomi.«

Kriser, oavsett om de stavas migration, ekonomi eller pandemi, förutsätter politiker som agerar. Men innan krisen är löst vet varken vi som väljare, eller de politiker som förutsätts agera, hur Columbi ägg ska ställas. Var går gränsen mellan att agera handlingskraftigt, och att urholka den liberala demokratins principer? Hur mycket av sin maktpotential ska politiken använda? Bör all politisk potential aktualiseras?

I samband med Covid-krisen gav riksdagen utökade befogenheter till regeringen att gå längre än vad Smittskyddslagen tillåter. I Frankrike och Italien har undantagstillstånd utlysts, utökats och förlängts. President Macron konstaterade redan i mars att Frankrike befinner sig i krig mot pandemin. Starkast kritik har Ungerns nödlagar mött, som i stort sett omintetgjorde den parlamentariska demokratin under några månader (även om få kritiker har lyft att de ungerska nödlagarna upphävdes i slutet av juni, medan de italienska förlängts till slutet av oktober). I flera västeuropeiska länder har för övrigt undantagstillstånd rått till och från efter de terrorattacker som drabbade kontinenten under det förra årtiondet. Det är inte längre ovanligt att se militärer patrullera på gator i Europa.

En av vår tids viktigaste uttolkare av undantagstillståndet är den italienske filosofen Giorgio Agamben. Som liberal kan det bära emot att läsa denna neomarxist, som bygger vidare sina teorier på den tyska, radikalkonservativa rättsfilosofen Carl Schmitts idéer. Men ska vi kunna försvara den liberala demokratin behöver vi också veta hur vi ska kunna hantera dess utmaningar – och även om vi inte håller med om svaren Schmitt och Agamben ger har få på ett så tydligt sätt pekat på utmaningarna.

I Undantagstillståndet, det andra verket i serien Homo sacer, gör Agamben en historisk exposé över begreppet. I många länder har undantagstillståndet måhända haft en rättfärdigad laglig grund – för att bidra till samordning av samhället i händelse av krig, terrorism, uppror, osv. – men det har en farlig tendens att nagla sig fast och expandera. Den tradition av dekretsstyrd demokrati som växte fram i Weimarrepubliken – för att hantera högst reella kriser, såsom nazistiska och kommunistiska upplopp och den ökända hyperinflationen 1923 – menar Agamben ledde till att undantagstillståndet blev normaltillståndet i det tredje riket. Herbert Tingsten konstaterar om undantagstillstånden i Weimarrepubliken att de visade på hur verkställande makt i praktiken förvandlades till lagstiftande organ. Undantagstillstånden som skulle skydda den liberala demokratin bidrog till att urholka den. Den utvecklingen sker dock fortfarande, enligt Agamben: »Det är betecknande att en sådan förändring av författningens ordning, som i dag sker i varierande grad i alla de västerländska demokratierna, i princip inte noterats av medborgarna även om juristerna och politikerna är fullständigt medvetna om den. Just i det ögonblick då den västerländska politiska kulturen vill ge lektioner i demokrati till olika kulturer och traditioner lägger den inte märke till att den helt och fullt förlorat måttstocken för att göra det.«

Agamben, sin vana trogen, drar alla  exempel till sin spets. I Agambens tankevärld finns det ingen skillnad mellan Hitlers förintelseläger, Guantánamobasen på Kuba eller flyktingförläggningar. Men den frågeställning Agamben ägnar sig åt är viktig: hur ska man som politiker agera handfast och handlingskraftigt i en kris, utan att den liberala demokratin och de demokratiska spelreglerna åsidosätts, på kort eller lång sikt?

Kanske kan vi använda Dahlmans slutsatser som en utgångspunkt. En demokratiskt vald politiker som utnyttjar undantagstillståndets mekanismer för att utan demokratiskt mandat lösa svåra frågor riskerar att underminera den liberala demokratin. En demokratiskt vald politiker som undflyr svåra frågor genom att hänvisa till abstrakta principer riskerar tuff kritik från väljare, till och med väljarflykt. Men en demokratiskt vald politiker som tar tuffa beslut utifrån väljarnas mandat och förväntningar, samt med respekt för politikens och den liberala demokratins gränser, kan till och med få ökat stöd, framförallt om politikern visar att hen har tagit en svår fråga på allvar.

De abstrakta principernas politik torde vara en viktig anledning till Miljöpartiets väljarflykt. Genom att uteslutande hänvisa till abstrakta principer när väljare förväntar sig politiska svar på brännande frågor har de gjort sig själva irrelevanta. Till och med i miljöfrågor har förtroendet för Miljöpartiet hos väljarna enligt Novus haft en nedåtgående trend. Väljare litar inte på att Miljöpartiet kan lösa problem, de problem som väljarna har bett dem att lösa.

Tuffa beslut i samförstånd med väljarna för att lösa praktiska problem är kanske vägen för att ge lagen betydelse, politiken mening och demokratin ett grundmurat stöd. Men det svenska lackmustestet – besluten efter flyktingkrisen 2015 – gav inte mycket tillförsikt. Efter flyktingkrisen införde Sveriges regering gränskontroller mot Danmark, trots Schengenavtalet. Gränskontrollerna fick bara vara tillfälliga, men gäller fortfarande. De fick bara gälla skydd av inre säkerhet och tillkom för att förhindra massinvandring, men inrikesministern har berättat om dess positiva effekter på vapenhandel och smuggling. 24 juli landade jag på Skavsta flygplats, hemkommen från semester i Italien. På terminalen genomgick vi gränskontroll, trots att vi befann oss i Schengen, men utan att komma från Danmark. Poliskvinnan hänvisade till regler om tillfälliga gränskontroller som Sverige införde i maj i år, och som gäller i sex månader – just såsom gränskontrollerna mot Danmark… Det hade diffust med inre säkerhet att göra, inte med covid-19. Vilken osäkerhet som förelåg ville hon inte gå in på.

På så vis blir det tillfälliga permanent, det giltiga meningslöst och suveränens makt över den enskilda människan synlig. Undantaget och normaltillståndet blandas samman, och det tillfälliga undantaget blir det nya normala.

Men kanske är lokalpolitiker i några skånska kommuner något på spåren? Dahlman lyfter fram liberaler som Philip Sandberg i Lund och Torkild Strandberg i Landskrona, liksom moderaten Patric Åberg i Östra Göinge. Politiker som värnar den liberala demokratin måste visa att politik är det möjligas konst, utan att överskrida demokratins och anständighetens gränser. Den källa som folkvalda politiker hämtar sin kraft ur är det folk som har valt dem. Folket har inte nödvändigtvis valt de abstrakta principerna, internationella konventionerna eller byråkratiska paragraferna. Politikerna i en demokrati har att lösa de problem som finns i samhället, med de verktyg som ryms i det demokratiska samhällets verktygslåda.

För att återvända till Göran Eriksson är det inte positivt om allt är möjligt. Det finns många domäner som politiker bör avhålla sig från. Men politiker som visar sig behärska möjlighetens konst har förmodligen mycket stöd att vinna. Argumentera för din egen sak, istället för att enbart stödja dig på abstrakta principer. Appellera hellre till ditt folkliga stöd än till den internationella konventionen. Och sträva efter att genomföra den politik du tror på, inte den du har delgivits av någon annan.

Eric Luth är kulturredaktör

eric.luth@liberaldebatt.se

Agamben har skrivit flera texter under pandemin om undantagstillstånd, biopolitik och mänsklig säkerhet på sitt italienska förlags blogg. Tre av de nyligen skrivna texterna har översatts till svenska och tryckts i det senaste numret av tidskriften Subaltern.

Fler artiklar av Eric Luth

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr