I en replik på min artikel där jag uppmanar liberaler att bry sig om ekonomisk jämlikhet för ekonomin, den sociala rörligheten och rättvisans skull så börjar Caspian Rehbinder med att citera den nyliberala nationalekonomen Friedrich Hayek. Det är passande då Rehbinders argumentation är fast i 1900-talets idéer och ekonomiska tänkande.
LÄS ÄVEN:
Hanna Deák: Svenska liberaler måste börja bry sig om ekonomisk jämlikhet igen
Caspian Rehbinder: Släpp idén om utjämning – bara tillväxt kan lyfta människor ur fattigdom
Rehbinders kritik består i att försöka undergräva empirin jag lyfter fram samt att bemöta den som om jag menar att det enda som spelar roll för tillväxt är jämlikhet. Han tycker inte min text ger uttryck för ekonomins komplexa samband men hävdar sedan själv att bara tillväxt kan lyfta människor ur fattigdom. Detta påstående kan lätt motbevisas. Trots USA:s historiskt höga tillväxt och att landet i dag har ett av världens högsta BNP per capita så lever över 38 miljoner amerikaner i (absolut) fattigdom. Drygt hälften av amerikanerna har det sämre ställt ekonomiskt än sina föräldrar. Nationalekonomerna som presenterar denna data i forskningsartikeln “The fading American dream: Trends in absolute income mobility since 1940” visar också att ökad tillväxt inte kan vända trenden utan att en mer jämlik fördelning av tillväxten är vad som krävs.
Sverige har lyckligtvis inte sett fallande absoluta inkomster än, däremot stagnerande hos de lägsta inkomstgrupperna. Detta beror bland annat på en försvagad socialförsäkring som inte följt med i reallöneutvecklingen. Den relativa fattigdomen har ökat och hos gruppen lågutbildade kvinnor har medellivslängden skrämmande nog börjat sjunka. Att påtala detta är enligt Rehbinder att teckna en orättvist mörk bild av Sverige, vilket han rättfärdigar med att medianinkomsten faktiskt har ökat. Här anser jag att det är jag och inte Rehbinder som är optimistisk för jag tror att ännu fler faktiskt kan få det ännu bättre. Då behöver Sverige precis som USA en analys av vilka tillväxten kommer till del och var den koncentreras.
Rehbinder tycker att vi ska ta Gatsbykurvan med försiktighet, trots att en stor mängd studier funnit samma positiva samband mellan jämlikhet och social rörlighet. Rehbinder som kan sin skillnad på korrelation och kausalitet lyfter att vissa länder kan ha bakomliggande institutioner som korrelerar både med jämlikhet och social rörlighet. Självklart är så fallet, ett jämlikt utbildningssystem främjar exempelvis båda delar och jag tror inte att Rehbinder behöver övertyga någon om att institutioner är viktiga. Det ger dock inte mindre skäl att oroas när ojämlikheten skenar eftersom det säger något om varat hos de underliggande institutionerna. Dessutom innebär det inte heller att jämlikhet i sig saknar betydelse. En intressant IFAU-rapport från förra året bekräftar Gatsbykurvans existens även inom Sverige och alltså i en given institutionell kontext. Resultaten visar att män som växt upp i regioner av högre ojämlikhet har en inkomst som korrelerar starkare med sina fäders än de som växt upp i mer jämlika regioner. Färre klassresor har med andra ord gjorts.
Vad gäller relationen mellan tillväxt och jämlikhet så finner metastudier precis som Rehbinder skriver inga klara samband. Det finns en stor svårighet att jämför effekterna i låg- och höginkomstländer och det är också viktigt att poängtera att olika typer av ekonomisk ojämlikhet får olika konsekvenser. En växande ojämlikhet i toppinkomster är troligen mest problematiskt i avseende på det ökade inflytande de extremt rika får i samhället medan evidensen är robust rörande att ojämlikhet i form av låg inkomstandel hos de lägre inkomstskikten är skadligt för tillväxt. Alltså de fattigaste hushållen men också andra, tredje, fjärde inkomstdecilernas relativa inkomster. Som jämlikhetskommissionen poängterar verkar orsakssambandet gå via humankapitalet. Ojämlikhet i inkomster i samhällets nedre halva tenderar att hänga ihop med ojämlikhet i den så livsavgörande utbildningen. För att inte tala om hur det drabbar tillit, hälsa med mer.
Även om jag är övertygad om att ökad jämlikhet kommer att vara bra för ekonomin i stort så är det givetvis svårt att bevisa. Men om jag vänder på det och utgår ifrån konstaterandet att vi har en ökande ojämlikhet som till stor del inte är rättfärdigad utifrån liberala principer och dessutom är underblåst av ett orättvist skattesystem. Då kan jag i stället bolla över bevisbördan till Rehbinder: Kan han verkligen visa att mer omfördelning med säkerhet inte kommer göra livet bättre för de sämst ställda? Vilka rapporter visar att tillväxten för de lägre inkomstgrupperna kommer minska om vi beskattar förmögenhet, fastigheter och kapital högre? Rehbinder kommer ha mycket svårt att göra det, situationen i Sverige talar emot detta.
Avslutningsvis menar jag inte att liberaler ska sluta värna välstånd och absolut rörlighet, tvärtom tycker jag att det är otroligt viktigt. Det jag menar är att många liberaler måste sluta upp med att så frenetiskt blunda för ojämlikhetens orsaker och konsekvenser. Ifall det liberala idealet om fria och jämlika individer ska kunna förverkligas så spelar både materiella förutsättningar och social kontext roll. Ja, till och med människors relativa inkomst.