Är det bättre med ett land där välståndet växer och alla får det bättre – även om inkomstskillnaderna är stora, eller ett land där alla tjänar ungefär lika mycket, men ingen blir rikare än sina föräldrar, och deras föräldrar före dem?
LÄS ÄVEN:
Hanna Deák: Svenska liberaler måste börja bry sig om ekonomisk jämlikhet igen
För många liberaler är svaret enkelt: välstånd är viktigare än inkomstjämlikhet. Som Friedrich Hayek skriver i Frihetens grundvalar kan inte flertalet få det bättre om samhället inte gör framsteg. I ett statiskt samhälle måste varje steg uppåt på samhällsstegen knuffa undan någon annan.
Men måste man välja mellan välstånd och inkomstjämlikhet? Nej, svarar Hanna Deák från LUF Uppsala. Hon menar att liberaler måste sluta stirra sig blinda på välstånd och absolut rörlighet, och börja bry sig mer om ekonomisk jämlikhet.
Deák tecknar en mörk bild av en utvecklingen i Sverige. Andelen svenskar med låg ekonomisk standard, som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten, har ökat från 7,3 procent 1991 till 14,9 procent 2017. Men 1991 var medianen för disponibel inkomst drygt 11 000 kronor i månaden, mätt i dagens penningvärde. År 2019 hade medianinkomsten ökat till knappt 20 000 kronor – nästan en fördubbling. Den som lever på 60 procent av medianinkomsten i dag har alltså högre inkomst än medianpersonen 1991. Hade inkomstjämlikheten varit total år 1991 hade alla haft en inkomst som vi i dag räknar som låg ekonomisk standard.
Bara tillväxt, inte utjämning, kan lyfta breda grupper av människor ur fattigdom.
Sveriges historia är en bra illustration. Deák skriver att »löner måste öka i takt med produktiviteten«. De senaste tjugo åren har löneökningstakten varit högre än så – medan produktiviteten (mätt som BNP per capita) har ökat med 29 procent har reallönerna har vuxit med hela 38 procent. Så har det inte alltid sett ut. Under de tjugo åren Sveriges inkomstspridning var som lägst och jämlikheten alltså som högst, runt 1975–1995, ökade däremot inte reallönerna alls.
Deák lyfter fram ekonomen Federico Cinganos working paper »Trends in income inequality and its impact on economic growth« för OECD, som menar att det inte finns en konflikt mellan tillväxt och utjämning – tvärtom ger jämnare inkomster högre tillväxt. Cingano påstår att Sveriges tillväxt hade varit 42 snarare än 35 procent 1990–2010 om inte ojämlikheten hade ökat under perioden 1985–2005. Men ju närmare man tittar, desto tunnare blir resultaten. Diagrammen över sambandet mellan ojämlikhet och tillväxt liknar mer hagelskott än prydliga linjer. Felmarginalerna är större än effekten. Få resultat är signifikanta.
Ekonomerna Galina Kolev och Judith Niehues gjorde en uppföljande studie 2016 (The inequality-growth relationship: An empirical reassessment). Kolev och Niehues använder samma data men testar att ändra ett litet antagande i taget. Små förändringar av metoden får resultaten att hoppa vilt mellan signifikanta positiva samband och signifikanta negativa samband mellan tillväxt och jämlikhet. Lägger man till exempel bara in en kontrollvariabel för postkommunistiska länder försvinner sambandet helt (för perioden 1985–2005 måste man säga att de postkommunistiska länderna har haft en helt unik utveckling). När Kolev och Niehues i stället tittar på hur förändringar i ojämlikhet korrelerar med tillväxt blir resultatet omvänt: större ojämlikhet leder till högre tillväxt.
I en metastudie över ojämlikhet och ekonomisk tillväxt konstaterar Pedro Cunha Neves, Óscar Afonso och Sandra Tavares Silva i tidskriften World Development (2016) att resultaten spretar. De empiriska slutsatserna verkar följa de förutsägelser som är mest populära i den teoretiska litteraturen för stunden.
Det går inte att med stöd i forskning dra några slutsatser kring om högre jämlikhet i sig orsakar högre – eller lägre – tillväxt.
Däremot finns det institutioner och reformer som påverkar båda. Mer korruption leder till högre ojämlikhet och lägre tillväxt. Lägre kapitalskatter leder till högre ojämlikhet och högre tillväxt. Hög kvalitet i utbildningssystemet leder till högre jämlikhet och högre tillväxt.
Bara tillväxt räcker dock inte hela vägen. Om hela samhället blir rikare men ens relativa position avgörs av ens föräldrars utbildning eller inkomster är det någonting som är fel. Relativ rörlighet – både i inkomst och i yrkesval – kan beskriva barns möjligheter att gå andra vägar än sina föräldrar. Det talar för en stark inkomstutjämning menar Deák och pekar på den så kallade Gatsbykurvan, som visar att högre inkomstjämlikhet är förknippat med högre relativ social rörlighet.
Men även Gatsbykurvan måste läsas försiktigt. Det finns bakomliggande institutioner som bidrar till både inkomströrlighet och inkomstjämlikhet. Den amerikanske ekonomen Miles Corak har till exempel påvisat ett samband mellan klassiskt liberala institutioner – skydd för äganderätt, frihandel och näringsfrihet – korrelerar positivt med inkomströrlighet.
Det finns också faktorer som ökar ojämlikhet, tillväxt och inkomströrlighet. En sådan är innovationer. Där entreprenörskap och nya företag kan växa fram, där kommer också tillväxten öka, inkomstspridningen öka och möjligheten att röra sig i inkomstskalan öka. Det finns naturligtvis skäl att tolka även dessa resultat försiktigt, men det är glasklart att de samband Deák hänvisar till är mer komplexa än hennes text ger uttryck för.
Vad kan man då dra för slutsats från ett liberalt perspektiv? Det vi kan säga utan någon tvekan är att välstånd är viktigt och att bara tillväxt kan ge fler människor bättre materiella möjligheter. Deák skriver träffande: »Materiella villkor hos barn och deras föräldrar har stor betydelse för deras möjligheter att forma sitt liv och lyckas som ekonomiska individer.« Det är otroligt viktigt att politiken leder till förbättrade materiella villkor, så att fler barn får en högre levnadsstandard och bättre möjligheter att forma sitt liv.
Det är till och med viktigare än deras relativa inkomst.
Caspian Rehbinder är arbetsmarknadsansvarig på Timbro.
Rättelse: I en tidigare version av texten stod det att Federico Cingano i sitt Working Paper påstår att Sveriges tillväxt hade varit 10 procent högre 1990–2010 om inte ojämlikheten hade ökat under perioden 1985–2005. Men tillväxten hade enligt Cingano varit 42 snarare än 35 procent, vilket är 20 procent högre.