Kultur/Essä

Vad ska man ha en redaktör till i vårt tidevarv?

Text: Matilda Molander & Eric Luth

Den bråkiga pacifisten, journalisten och redaktören Elin Wägner är aktuell i två nya biografier. Liberal Debatts Eric Luth och Matilda Molander har läst dem och funderat över redaktörens roll i ett offentligt samtal som präglas av helt nya former av textpublicering.

2020 kan vem som helst få sin text publicerad. Böcker kan ges ut på print on demand, alla kan starta en blogg och i den digitala världen finns det inga teckengränser – utom på Twitter, där man i stället kan skriva hur många inlägg som helst.

Det offentliga samtalet präglas av frånvaron av redaktörskap. I vårt tidevarv kan vem som helst säga vad som helst, och gör det ofta också. Har redaktören därmed spelat ut sin roll?

För snart hundra år sedan, 1923, grundades tidskriften Tidevarvet. Poeten Teresia Eurén diktade i dess första nummer: Tiden – vårt tidevarv – lyss till dess krav! I ett dussintal år skulle tidskriften, driven av de pacifistiska kvinnosakskvinnorna i Fogelstadgruppen, provocera i den maskulint, krigiskt och auktoritärt präglade debatten. Tidevarvet blev en portal för feministiska, globalistiska idéer. Tidskriften bevisade också att det inte nödvändigtvis enbart är antalet prenumeranter som avgör hur stor påverkan man får. Antalet prenumeranter blev aldrig större än omkring 3 000, trots mål om att nå 20 000. Det är en viktig insikt i en tid där påverkan vanligtvis räknas i antalet gilla-markeringar på Facebook. Långsiktig påverkan kan man uppnå på andra vis.

En av tidskriftens mest flitiga skribenter var Elin Wägner, som under några år var dess chefredaktör. Wägner har varit ovanligt aktuell i vår, med två nyutgivna biografier. Ulrika Knutson skildrar i Den besvärliga Elin Wägner en bråkig, tvär kvinnosaksförespråkare som alltid kämpade för det hon trodde på men som aldrig passade in i ramar. Per Wirtén skildrar i Europa, ständigt detta Europa hur Wägner vägrade ge upp sina pro-europeiska ideal, inte ens när tiderna förändrades. Båda skildrar på olika vis Wägners redaktörskap vid Tidevarvet.

Ulrika Knutson försöker hitta vad i den besvärliga Wägner som det går att tycka om – trots att redan titeln på hennes verk antyder svårigheten däri. Hon var knepig, konträr, ständigt provokativ. Wirtén å sin sida högaktar henne, och hennes redaktörskap. »Att bläddra i Tidevarvet«, skriver Wirtén, »är som att öppna verandadörrarna och släppa in Europa, USA och i viss mån även den koloniserade världen.« Han skildrar hur Wägner ständigt läste och lyssnade in den internationella dialogen – hur hon introducerade och förmedlade: »Under 1920-talet blev hon en globalt
sinnad rörelseintellektuell. Hon vägleddes inte av svenska intressen utan av europeiska – och i förlängningen av mänsklighetens.

Knutson beskriver hur Tidevarvet är spänstigast under Wägners tid vid rodret. Tidskriften blandade skönlitteratur, idéartiklar, reportage, kåserier. Ekonomiska trångmål tvingar texten att breda ut sig på bekostnad av illustrationer och fotografier. Radikala, socialliberala röster blandas med konservativa – men det mesta kretsar kring fred och befolkningsfrågor.

Tidevarvet samlade många av Sveriges främsta pennor och tänkare. Ändå var det chefredaktör Wägner som tog tidskriften till dess högsta höjder. Chefredaktören med sin förståelse för vikten av att blanda röster, att hitta de bästa texterna och att skapa den helhet som är en tidskrift. Som redaktör för en idétidskrift på 2020-talet går det, trots de hundra år som skiljer oss, att känna igen sig i mycket av det Wägner brottades med. Kampen för att få ekonomin att gå ihop, viljan att göra något större, känslan av att streta i motvind i en tid när det blåser kallt. Tidevarvet under Wägner visar också på vikten av en redaktör, hur rätt urval av texter kan bli större än texterna i sig själva.

Men redaktörskap handlar inte bara om att välja rätt texter, utan också om att göra dem till rätt texter. Slipandet på formuleringar, strykningarna och funderingarna på hur just den här texten ska få fram sitt budskap på bästa sätt. Det finns ingen text som inte kan bli bättre, även om skribenten i fråga kanske inte alltid håller med. De flesta texter borde vara kortare, även om skaparen protesterar. Teckengränser är mästerverkens moder! Kanske var det just de vardagliga bitarna av redaktörskapet som gjorde att Wägner var Tidevarvets bästa redaktör. Knepig, konträr och inte särskilt mån om att bli omtyckt var det måhända lättare att gå fram med sax och rödpenna. Det är inte lätt att få texter att lyfta, om man är orolig att stöta sig.

Barriärerna för textpublicering har sedan längre raserats och journalistikens gatekeepers rundats via nya plattformar. Redaktörens osynliga slit kan i en tid då individens varumärke blir allt viktigare te sig otacksam. Men suget efter publicistiskt ledarskap, kvalitet och väl avvägda formuleringar ökar också i takt med flödet av ofiltrerad och osorterad information. Konkurrensen om läsarens uppmärksamhet har hårdnat, men än spelar redaktören en viktig roll i det offentliga samtalet.

Matilda Molander är chefredaktör
Eric Luth är kulturredaktör

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr