Män tjänar inte bara mer pengar, de har också mer fritid än kvinnor. Rätten att oavbrutet ägna ett par timmar åt sig själv och sina intressen är en förbisedd del av den feministiska kampen, menar den liberala debattören Isobel Hadley-Kamptz.
Shakespeare skrev Kung Lear i karantän under ett pestutbrott i London i början av 1600-talet. Newton formulerade grunderna för gravitationsteorin i karantän undan pesten några decennier senare. Dessa och andra uppmuntrande faktasmulor spreds ivrigt på sociala medier i början av coronakrisen (och just dessa råkar dessutom vara sanna). När jag nåddes av dem i mars hade min 3-åring varit hemma i flera veckor med småsnuva, samtidigt som jag förväntades arbeta gentemot deadlines. Min första tanke blev därför inte ödmjukhet över mina egna brister i förhållande till världens största genier utan ett cyniskt muttrande (medan jag torkade bort banankladd från golvet) att ingen av dessa herrar sannolikt behövde ta ansvar för hem eller barn.
Enligt en studie från The Institute for Fiscal Studies och University College London så har brittiska kvinnor i heterosexuella förhållanden fått ta merparten av det extra hemarbete som kommit med stängda skolor och förskolor under corona. Kvinnor lönearbetar nu två timmar kortare än män varje dag och hushållsarbetar två timmar längre. En ännu viktigare poäng för intellektuellt och kreativt krävande arbeten är att kvinnor i genomsnitt aldrig får jobba mer än en timme utan att bli avbrutna, medan män i genomsnitt får arbeta tre timmar i sträck.
Det här är en ofta förbisedd aspekt av patriarkatet – vilket kön som anses ha mer rätt att ägna sig åt sig själv och sina intressen, och vilket kön som anses vara skyldigt andra människor omsorg, uppmärksamhet, socialt, emotionellt eller rent av sexuellt arbete.
Ett exempel på de här mekanismerna är alla män som anser sig ha rätt att störa kvinnor ute i offentligheten. En kvinna som sitter ensam med en bok, med hörlurar, med sin telefon, ses av dessa män som en öppen inbjudan. Det spelar ingen roll att hon uppenbart inte är intresserad, tvärtom uppfattas hennes inåtvändhet som en provokation i sig själv. »Varför ler du inte? Vad läser du? Vad lyssnar du på?« Och sedan, om hon envisas med att inte ge honom av sin tid och uppmärksamhet: »Var inte en sån bitch!« Hennes brott: att prioritera sina egna tankar över att bekräfta och uppmärksamma en vilt främmande man.
Motsvarande sak gäller så kallad mansplaining. Kvinnan förväntas lyssna på och bekräfta mannen mer än han förväntas lyssna på och bekräfta henne, till och med när de talar om hennes expertområden. Det räcker att hänga på Twitter i en halvtimme för att se hur vanligt det är.
Även i etablerade relationer har kvinnor som grupp betydligt större krav på sig att ge omsorg, uppmärksamhet, bekräftelse, kärlek än vad de har rätt att ställa krav på likvärdigt engagemang och likvärdiga insatser tillbaka. Den energi som heterokvinnor lägger ner på att ge detta till sina partners är energi som män både får och sedan har kvar att lägga på andra saker, eftersom de inte förväntas ge lika mycket tillbaka.
Här kommer vi in på fritiden. Jag minns en intervju med en vd som höll på med extremlöpning. Han sprang många mil i veckan, minst ett pass per vardag och sedan några rejäla långrundor på helgen. Intervjun handlade om hur han kunde balansera detta mot sitt krävande jobb och långa arbetsdagar. Han berättade om hur han efter kvällsrundorna hade energi till ett andra arbetspass. I en bisats nämndes det att han hade fru och tre barn. Hur han balanserade sin löpning gentemot att över huvud taget träffa barnen togs inte upp.
I mitt twitterflöde ställdes nyligen en fråga om det fanns fritidsaktiviteter som skulle minska attraktionskraften hos en person som man annars gick igång på. Personligen har jag bortom värderingsfrågor (som jakt eller fjärilssamling) svårt att se hur en hobby skulle kunna vara frånstötande hos någon som man i övrigt finner attraktiv. Däremot kan frågan om hur mycket tid någon vill lägga på en hobby rimligen vara nära nog avgörande. För tiden är ändlig. Den tid som den ena parten lägger utanför relation och hushåll är tid som den andra parten måste täcka upp för. Att båda parter har ungefärligen lika lång tid för fritid är därför en central jämställdhetsfråga.
Den senaste svenska undersökning jag har hittat på det här området är från 2014 och visade att män i genomsnitt har ungefär en halvtimme mer fritid per dag än kvinnor. Samma undersökning visade också att män tillbringar 2 timmar mindre med sina barn än vad kvinnor gör, och att skillnaden är nästan lika stor på helgen, trots att männen då förvärvsarbetar mindre än kvinnor. En extra sorglig detalj är att kvinnor samtalar med sina barn nära tre gånger mer än vad män gör. Här ser vi tydligt mönstret att det ena könet har mer rätt till egentid, medan det andra lägger större tid på omsorg, omvårdnad och relationsbygge (i det här fallet med barnen).
Nu råkar jag personligen se den självklara nära relationen till barnen som den allra främsta fördelen i kvinnorollen, och tycker framförallt att det är synd om de pappor och barn som inte får sådana nära relationer, men det handlar förstås också om prioriteringar. Att samtala med barnen är nog ingenting som kvinnor i allmänhet vill prioritera ned, men det vore skönt att åtminstone ibland få tid att tänka oavbrutna tankar också. Jag kan inte svara för om det handlar om biologi eller om jag bara har lärt mina barn att de har rätt till min uppmärksamhet, men en sak vågar jag slå fast: barn har väldigt svag känsla för sina mödrars mentala och fysiska integritet. Just därför måste de vuxna i en familj vara överens om mödrars rätt till en sådan.
Och det handlar inte bara om antal lediga minuter, utan också om friheten att förlägga den lediga tiden efter egen önskan och utan avbrott. Om man sedan väljer att lägga sin fritid på löpträning eller på att dricka vin på en uteservering med en bok är förstås ett fritt val. Risken om man är kvinna och gör det senare är dock att män som man inte ens känner kommer och kräver ens uppmärksamhet i alla fall. Om det händer har jag bara ett råd: det är inte fel att vara en bitch. Ingen man har mer rätt till din uppmärksamhet än du själv.
Isobel Hadley-Kamptz är liberal opinionsbildare, författare och redaktör för den nyutkomna boken Feminism – en antologi (Timbro förlag).
@isobelsverkstad
isobel.hadleykamptz@gmail.com