Fritid och arbete har på senare tid börjat inkräkta på varandra. Är Facebookchattande på möten och jobbmejl från lantstället vår tids melodi, eller skulle vi må bättre av att separera jobb och ledighet? Liberala ungdomsförbundets Lovisa Lanryd funderar.
Relationen mellan arbete och fritid är komplex och till en liberals förtret sällan rationell. Vi skapar vår identitet genom vårt arbete och det vi väljer att göra på vår fritid. Många gånger påverkas våra åsikter mer av erfarenheter vi fått från arbete och fritidssysslor än av våra egna rationella resonemang. Förutfattade meningar om andra är ofta sammankopplade med deras val av antingen jobb eller ledighet.
Relationen mellan arbete och fritid avhandlas flitigt inom nationalekonomin. En individ kan fördela sin tid mellan arbete och fritid. Teorin utgår från att både konsumtion – som möjliggörs av arbete – och fritid ökar hennes nytta. För att förflytta sig ett steg närmare maximal konsumtion måste hon vara villig att ge upp en timme av sin fritid till förmån för arbete, endast då kan hon konsumera mer.
De senaste decennierna har teknologin förändrat förhållandet mellan arbete och fritid. Jobbet äter sig in i fritiden och fritiden blir en del av jobbet, en utveckling som coronakrisens hemmakontor har snabbat på. Men även innan corona var det många som hade svårt att inte svara på jobbmejl i tv-soffan, och på Facebookmeddelanden vid skrivbordet. Att vara kontaktbar och tillgänglig dygnet runt skapar en illusion av att vara någon. Som en konsekvens vågar vi sällan befinna oss i ett tillstånd av verklig fritid, att vara bortkopplad är att vara osynlig.
En annan anledning till vår brist på riktigt ledig tid kan vara att den flytande gränsen mellan arbete och fritid gör att vi undervärderar vår fritid. Har vi inte verkligen arbetat, blir det inte lika mycket värt att verkligen vara ledig. Förklarat med neoklassisk teori skapas maximal nytta för individen genom att hon sätter ett pris på fritid respektive arbete och sedan »handlar« med båda. En förutsättning för denna transaktion är att det finns en tydlig skillnad mellan dem. När fritid och arbete flyter ihop och gränserna inte längre är lika tydliga värderas båda lägre av individen. Resultatet blir en känsla av att aldrig ha tillräckligt med tid för någon av de två.
Jakten på människans maximala lycka borde således inte ske genom strävan efter att sudda ut linjen mellan arbete och fritid, utan i stället genom att hitta den nyttomaximerande punkten mellan fritid och arbete. Vi tjänar alla på att hålla gränsen mellan nytta och nöje.
Lovisa Lanryd studerar nationalekonomi och är arbetsmarknads- och bostadspolitisk talesperson för Liberala ungdomsförbundet, LUF.
@lovisalanryd
llanryd@gmail.com