»Jag anser den icke för fri, som ej någon gång är ledig från göromål.« Orden är Marcus Tullius Ciceros, från verket Om talaren. Trots att vi ofta tror oss leva i individualismens tidevarv, där individens självförverkligande står högt på agendan, visar Ciceros citat att frågan om hur människan ska disponera sin tid är lika gammal som henne själv.
Västvärldens kulturella och ekonomiska utveckling har gjort att vi får allt mer tid att fritt disponera över: vi lägger mindre tid på lönearbete, obligatoriska hushållssysslor och tvingande familjeåtaganden. Inte alla har meningsfulla och självförverkligande yrken, men alla har någon form av fritid.
För den liberalt sinnade innebär utvecklingen något av en inre konflikt. Ska en liberal över huvud taget ägna sig åt att fundera på vad människor gör på sin lediga tid? Livets stora frågor hör ju hemma i religionen, konsten och litteraturen – inte politiken.
Men att individer tar allt fler livsbeslut utifrån ett perspektiv där fritid är viktigt får också politiska implikationer. Deltidsarbete och långa föräldraledigheter blir allt vanligare, sabbatsår för att resa jorden runt och utdragna akademiska utbildningar likaså. Ignoreras ämnet av liberalismens företrädare riskerar ideologin att bli irrelevant. Hur ska pensionssystemet utformas när människor i allt större utsträckning prioriterar bort arbete? Hur ska arbetsmarknaden och avtalsrörelser organiseras när den yngre generationen prioriterar flexibilitet före löneökningar? Med en växande grupp invandrare från starkt patriarkala kulturer finns det dessutom en helt ny verklighet att ta hänsyn till, där rätten för barn och vuxna att över huvud taget få styra över sin egen fritid måste värnas.
Fritid är i grund och botten en fråga om rätten att vara individ, men hur? Under den senare delen av 1900-talet trängdes både arbetarrörelsens och borgerlighetens traditionella ideal om bildning och samhällsengagemang undan för ett nytt yuppie-ideal med karriär och ekonomi i fokus. Det är nu på tillbakagång. Vad kommer sen? Det vet vi inte. Men vi vet att stora uppfinningar, framsteg och den typ av revolutionära kreativitet som gränsar till dårskap sker när vi är som mest fria.
Meningen med livet ska sökas av människan, inte politiken. Men förutsättningarna för hennes existens sätts vare sig vi vill det eller inte av politikens ramar, även i en minimal och liberal stat. Att finna medelvägen mellan att inte alls diskutera människors fritid och se människors fritid som ett föremål för politiskt styrning är en svår balansgång. Men liberaler har all anledning att sätta fritid högre på agendan.
Emma Høen Bustos
Matilda Molander
chefredaktörer och ansvariga utgivare