Kultur/Essä

Civilisationen står i skuld till fritiden

Text: Agnes Repplier

Kultur är storslagen litteratur, vacker konst, fängslande baletter och skönsång. Men är kultur också fritid? Om man får tro den amerikanska, konservativa 1800-talsfeministen Agnes Repplier är fritiden åtminstone oumbärlig för kulturen. Liberal Debatt har låtit översätta delar av Reppliers essä ”Leisure”, för första gången till svenska.

Arbete är gott. Det är en ovedersäglig sanning. Möjligen tvivlade Adam när han först tog spaden i sin hand, och Eva när hon skurade sina första kittlar och kastruller; men genom årtusenden har vi lärt oss att känna och värdera denna ärliga, besvärliga, trogna och synnerligen krävande vän.

Men arbete är inte det enda goda vi har i världen; arbete är inte en fetisch att älska: det är inte heller en vän att döma, likt summan i addition, utifrån dess omedelbara, kvantitativa resultat. Arbetets gud huserar inte alltid i valsverket, rättssalen eller på majsfältet. Han har en tvillingsyster vid namn fritid — som han emellanåt umgås med, till slutgiltig gagn för båda.

Fritiden har ett  egenvärde. Den är inte enkom arbetets tjänarinna; den är någonting som vi borde veta hur man odlar, använder och avnjuter. Fritiden har en särskild och ärofylld plats närhelst nationer frigör sig från de basala behovens bojor, med dess alldagliga slit, och reser sig mot lyckligare höjder av det intellektuellas ro och behag. »Civilisationen, i dess slutliga tillstånd«, skriver den unge Henry Blake Fuller, »står i stor skuld till fritiden; och varje samhälles framgång bör värderas utifrån hur dess fortunati använde sina lediga stunder.«

Här uttrycks en tanke så ofrånkomligt sann att ingen vill tro på den. Vi föredrar att uttrycka förnöjsamma plattityder om flitens helgd och det orättfärdiga i att äta det bröd som någon annan förtjänat.

Vår store Dr. Johnson (brittisk litteraturkritiker och författare 1709-1784, reds. anm.) hyste ringa sympati med den enträgna, arroganta företagsamheten. Han kunde arbeta hårt när omständigheterna krävde det; men han »kände alltid en böjelse att göra ingenting,« och tillfredsställde inte helt sällan sin böjelse. »Ingen människa måste göra så mycket som han kan. En människa borde få ha en del av sitt liv för sig själv,« var den gode doktorns sunt oortodoxa syn, som han ofta framförde. Han avskydde att höra människor skryta om sitt eget flit, och motade sådana fåfängliga pretentioner i grind med ett frostigt hån.

Vid en resa tillsammans med författaren James Boswell talade en »fet och förnäm äldre dam« ohämmat om sitt eget privatliv, och avslutade genom att säga att hon aldrig lät någon av sina barn lata sig för ett ögonblick. »Jag skulle önska, frun,« svarade Dr. Johnson snarstucket, »att du kunde lära mig samma sak, för jag har varit lat under hela mitt liv.«

»Nog är jag övertygad om, herrn,« protesterade kvinnan artigt men bestört, »att du aldrig har latat dig.« »Frun,« svarade han, »det är sant! Och herrn där borta« – pekande mot den unge Boswell – »har också varit lat. Han var lat i Edinburgh. Hans far sände honom till Glasgow, där han fortsatte vara lat. Han kom till London, där han har varit väldigt lat. Och nu ska han till Utrecht, där han kommer vara latare än någonsin.«

Att det fanns ett uns av sanning bakom dessa spirituella påståenden kan vi vara tacksamma för. Dr. Johnsons värde i dag har inte så mycket att göra med antalet essäer, recensioner eller dedikationer han skrev på ett år – under vissa år skrev han ingenting – utan på hans egen handfasta och förträffliga personlighet; »den sanna primaten, hela Englands själsliga lärare,« skrev Thomas Carlyle (skotsk författare 1795-1881, reds. anm.); ett sant förkroppsligande av orubblig godhet och förnuft. Varje generation behöver minst en sådan människa, inte för att sammanställa ordböcker, utan för att bevara den själsliga sundhetens balans, men få generationer har förmånen att besitta en.

När det kommer till Boswell hade han kunnat slita i rättssalarna tills han blev gråhårig utan att gynna eller roa någon. Det var under de nätter då han drack portvin på tavernan Mitre, och under de dagar då han travade omkring, som en terrier vid sin husses hälar, som fröet såddes till det som skulle ge världen ett litterärt mästerverk, den mest förtjusande biografi som någonsin kommit mänskligheten till del. Det är tack vare fritiden som vi har Life of Johnson, en skuld som vi måste erkänna är mycket stor.

Under de senaste åren har Sir Walter Scott (brittisk författare 1771-1832, reds.anm.) ofta hävdat att de timmar han slösade bort i skolan medförde en bestående förlust, en förlust som han var fast besluten att hans söner skulle slippa. Vi kommer för alltid få sörja att »vår tids mest homeriska man inte kunde läsa Homeros.« Men varje dag som han stal från staden för att ge till landet, varje timma han stal från lagen för att ge till litteraturen, varje timma han stal från arbetet för att ge till nöjet, blev till slut en vinst. Det är i sina nöjen som människan verkligen lever, det är från hennes fritid som hon bygger sitt sanna jag.

Agnes Repplier, 1893.

Översatt av Eric Luth, kulturredaktör

Hela essän finns tillgänglig på essays.quotidiana.org/repplier/leisure/

Fler artiklar av Agnes Repplier

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr