»I ett välstyrt samhälle behövs inga föreningar«, ska Voltaire ha konstaterat efter sina resor genom 1700-talets England. En av sin tids största liberaler, som förfäktat frihet för den enskilde, pluralism och tolerans, drog en gräns vid de privata föreningar och sällskap som han mötte i framför allt Storbritannien. Att människor organiserar sig är en konsekvens av samhälleliga brister och felaktigt utformade myndighetssystem, ska han ha hävdat. Ett vantillstånd som kommer att förpassas till historien när samhället förbättras.
Om källstödet för det exakta citatet är svagt, är Voltaires inställning till det vi i dag skulle benämna civilsamhället mer omvittnat. Hans skepsis var avgrundsdjup – en inställning moderna liberaler i bred bemärkelse tycks hålla fast vid, trots att den står i direkt strid med den liberala världsbilden.
Särskilt tydlig blir denna skepsis i en svensk kontext. Under det senaste seklet har liberaler bidragit till vad som i grunden måste beskrivas som ett offentligt övertagande av civilsamhället. Under socialdemokratisk översyn gjordes den svenska folkbildningen till bidragsgökunge. Välgörenhet blev synonymt med socialkontor, kulturen offentligt finansierad, universiteten socialiserades. Med liberalers goda minne upplöstes civilsamhället i det offentliga, spontana initiativ blev till SOU:er och myndighetsformulär.
Den offentliga sektorn är, och måste vara, planlagd. Det civila samhället drivs däremot av en motsatt logik. Det är till sin natur spontant, bygger på människors samarbetsvilja och tillvaratar behov som inte kan inordnas i en byråkrati. Den frihetliga bilden av människan som självständig, skapande och ansvarstagande kommer kanske aldrig till tydligare uttryck än i det civila samhällets förening av frihet och ansvar. Hur tappar man som liberal bort något sådant?
Orsaken till denna liberala blunder ligger nära Voltaires ursprungliga slutsats – en bild av civilsamhället som omodernt och irrationellt. En övertygelse som är helt oförenlig med liberala idéer om frihet och utveckling.
Planerade framsteg, har Hayek lärt oss, existerar inte. Mänskligt skapande sker genom nyttjande av information som samlas i spontana ordningar, information som i sin helhet inte är åtkomlig för någon enskild aktör, och som enbart kan nyttjas i en långsam, prövande process. Denna process enda möjlighet är frihet. Hayeks kritik läses ofta som avgränsad till just planekonomin, men hans grundläggande insikter berör utveckling som fenomen.
Civilsamhället är lika avhängigt friheten som alla andra spontana ordningar. Statlig styrning av näringslivet är knappast sämre än dito av civilsamhället. Svenska liberalers agerande har inte präglats av denna insikt. Den franska dirigismen råder än.
Adam Danieli är medarbetare på nätmagasinet Smedjan.
@adamdanieli
adam.danieli@fmsf.se