Läs även:
Det öppna samtalet och dess fiender
Replik: Matti och Onn uppvisar liberal naivitet om politisk debatt
Jesper Ahlin Marceta replikerar på vår senaste text att den som tar debatter med högerextremister låter sig utnyttjas för deras politiska syften. Han kritiserar oss och John Stuart Mill, som menade att även felaktiga uppfattningar i konflikter med sanningen kan få den senare att framstå klarare. Ahlin Marceta argumenterar för att högerextremister inte eftersträvar sanning, utan är likgiltiga till debattens innehåll. Högerextrema deltar endast i den politiska debatten för att vinna legitimitet, varför vår och Mills syn på debatten är naiv, enligt Ahlin Marceta.
Dessa påståenden falsifierar dock inte Mills tes – att den rimligare uppfattningen går stärkt av att prövas även av orimliga uppfattningar. När argument framförs för vardera sidan framstår i regel den med starkare argument som rimligare – syftet med att framföra en uppfattning förtar inte den effekten! Det intressanta i sammanhanget är inte högerextremisternas inre liv, utan debattens utfall. Beläggen för att sanningen skulle komma i skymundan av debatt med vissa meningsmotståndare saknas.
Vidare är vi farligt nära den fälla som Mill beskriver: antagande om ofelbarhet. Om högerextremister är ointresserade av att debattera sig fram till sanningen kommer de med största sannolikhet inte att leverera sanningar, lyder logiken. Men hur vet vi att högerextremister verkligen är ointresserade av sanningen? Visst agerar många extremister oärligt i debatter, men det finns också företrädare som anser sig ha rimliga uppfattningar och som framför argument som i deras ögon är rättmätiga. Att förutsätta att hela politiska inriktningar genomgående far med osanning och därför inte behöver höras är att sätta allt för hög tilltro till det egna (och liberala) omdömet.
Att neka prövning av idéer är särskilt problematiskt. Det är stor skillnad på att hålla en åsikt för sann för att den trots alla tänkbara prövningar inte har falsifierats, och att hålla den för sann i syfte att neka prövningen av den. Att pröva våra övertygelser är vad som ger oss möjlighet att ha förtroende för dem – “we have neglected nothing that could give the truth a chance to reach us” som Mill uttryckte det.
Fler än högerextremister debatterar också av andra skäl än att nå kunskap. Många debatter sker med andra primära syften: prestige, att stärka ett varumärke eller främja en uppfattning. Debatt för att nå sanningen sker sällan utanför filosofiklassrummet (om ens där) och är därför en olämplig anledning att utesluta högerextrema från det samhälleliga samtalet.
I stället för att debattera vill Ahlin Marceta att vi ska läsa en bok om högerextremism. En sådan bok kan dock aldrig tillhandahålla en verklig prövning av liberala argument. Vi skulle knappast godta att en extremist, även om hen endast är intresserad av sanningen, skrev en bok om liberala argument och därmed såg dessa som nog prövade.
En sådan hållning lämnar de extrema åsikterna obesvarade. Att inte ta debatten kommer både att framstå som – och faktiskt utgöra – walkover. Att ta den kanske är obekvämt och motståndet kanske inte är renhårigt, men att inte ta matchen kommer att tolkas som att vi inte kan. För det är ju inte så att åsikterna som utesluts från den offentliga debatten saknar plattform.
Ahlin Marcetas budskap blir att liberaler endast bör ha tilltro till den öppna debatten i vissa sammanhang. Debatt med de högerextrema är meningslös, för de är inte att lita på.
Risken är att breda undantagsresonemang från fri diskussion framstår som att vi inte tror på våra egna principer. Varför skulle inte publiken kunna få bedöma vilken sida som är oärlig och ointresserad av innehållet, om vi tycker att de ska betros att avgöra vilken uppfattning som är rimlig? Vissa kommer inte ta till sig av rationella argument oavsett om vi tar debatten, men om vi inte tar den kan även de som lyssnar på sådana argument få uppfattningen att vi inte tror på våra idéer.
Debattutrymmet är begränsat och avvägningar måste göras. Alla får inte plats på DN Debatt, och vi menar inte att just extremhögern alltid ska finnas representerad. Det vi motsätter oss är svepande avfärdanden av debatten med extremister som idé.
Ett värre steg, som Ahlin Marceta inte ger uttryck för, vore dock att sortera bort inte bara extremister utan även de som tar debatter med extremister. Det leder till en kedja av avståndstagande och osäkerhet som lägger en våt filt över hela samtalet. Då får extremisterna skada vårt kollektiva förståelseskapande mer än de förtjänar.
Debatten om debatten kommer att fortsätta, men både vi och Mill menar att man i debatter med extremister kan tjäna sanningen snarare än deras agenda.
Oscar Matti
Värd för podden “Prata om det” och aktiv i LUF och Liberala Studenter
Wilhelm Onn
Aktiv i Liberala Studenter och masterstudent i retorik