Essä

Även de Maistres isolering tog en dag slut

Text: Eric Luth

 

 

Covid-pandemin har kraftigt påverkat postgångarna i världen. För Resa runt min kammare tog det mer än en månad att resa från Paris till Stockholm, där boken kunde hämtas ut på Hedengrens. Men bättre sent än aldrig. Xavier de Maistres klassiker om hur man på ett kreativt sätt kan hantera rumslig isolering är fortfarande lika aktuell.

Ingen människa är en ö, diktade en gång den engelske poeten John Donne. Men stämmer det fortfarande? Med den pandemi som nu sprider sig över världen måste vi kanske omvärdera de berömda orden. Effekten av den sociala distansering som i många länder är ålagd, och i Sverige rekommenderad, tycks just vara ett öskapande. Vi bygger vallgravar kring varandra, vallgravar som vi i dagsläget bara får överträda med digitala verktyg. »Varje människa är en del av fastlandet,« fortsatte Donne sin dikt, men nu tvingas istället vi vara avskärmade, hela och fullständiga i oss själva.

Sveriges meste ö-älskare, Anders Källgård, konstaterar dock redan 2015 att Donne hade fel. I de första kapitlen i reseskildringen Nära Nauru befinner han sig i den lilla ryska gruvorten Barentsburg på Svalbard. Under elva dagar bor han isolerat och enskilt på ett avlägset hotell. I Barentsburg kan man inte göra någonting om man inte är anställd av det statliga ryska gruvbolaget Arktikugol. Deras betalkort är det enda som är godkänt som betalningsmedel, och på så vis är man utesluten från affären, sjukhuset och alla sociala faciliteter. Källgård, som ensam turist, begränsas därmed till att handla i den övergivna hotellobbyn. Separerad från mänskligheten och fast på en avlägsen ö, tills färjan slutligen återvänder.

Nu i Coronatider har flera lyft fram Albert Camus Pesten (1947) och Giovanni Boccaccios Decamerone (1353) som läsvärda pandemiskildringar. Den första, som precis getts ut i ny svensk utgåva, ska till och med ha sålt slut i Frankrike, genom sin på grund av omständigheterna nyvunna popularitet. Bägge verken skildrar, på olika vis, den effekt som epidemier har på våra samhällen, och ger vitt skilda exempel på strategier för hur man som människa ska kunna hantera en sådan situation. Dessutom är bägge i övrigt fantastiska skönlitterära verk. 

Jag har dock dammat av ett helt annat verk ur bokhyllan, ett verk i samma litterära genre som Nära Nauru men mer än tvåhundra år äldre. Det rör sig om Xavier de Maistres Voyage autour de ma chambre (Resa i min kammare) från 1794 – och uppföljaren Expedition nocturne autour de ma chambre som kom några år senare (Nattlig resa i min kammare). 

I Resa i min kammare befinner sig de Maistre i en liknande situation som Källgård, om än långt mer prekär. Berättaren tvingas under fyrtiotvå dagar sitta isolerad i en arrest i Turins citadell, efter att ha deltagit i och vunnit en duell. Bokstavligt talad begränsad av lagar som han inte kan påverka uppfinner han på samma gång en ny strategi för att hantera en dylik situation och en helt ny litterär genre. De Maistres strategi gick ut på att företa sig en fyrtiotvå dagar lång resa runt sin egen kammare, ett noggrant utforskande av dess varje del. Rummet har gränser, men näppeligen fantasin. Beväpnad med sin nyfunna strategi och sin nyfikna fantasi ger han sig således iväg, från fåtöljen, till sängen, via bokhyllan, stolen och tavlorna på väggen. Litterärt blir verket på så vis även en parodi på den vid den tiden mycket populära reseskildringen. När den vanliga reseskildringen for världen över for de Maistre till andra sidan rummet, med samma litterära grepp. Alla de föremål han upptäcker under sin resa blir till del av den humoristiska uppvisningen av hur mycket man kan utforska utan att ge sig av till exotiska platser. Litterärt blev reseskildringsparodin en succé, och påverkade senare bland annat Victor Hugo och Marcel Proust. 

Som parodi blinkar Resa i min kammare till Lawrence Sterns pikaresker i den några årtionden äldre Tristram Shandy. Båda utgör exempel på så kallade anti-romaner, en sorts litterär anti-genre där även Don Quixote skulle kunna sägas ingå. Alla tre verken följer skenbart konventionerna i respektive genre. Samtidigt inverterar verken konventionerna, vänder upp och ner på dem, för att på så vis uppenbara den humoristiska passningen, åtminstone för den som känner genrekonventionerna. Don Quixote inverterar på så vis riddarromanen, Tristram Shandy självbiografin och Resa i min kammare reseskildringen. Vid ett tillfälle refererar de Maistre till och med direkt till Tristram Shandy – i en av sina metafysiska reflektioner konstaterar berättaren att nu får han minsann sluta komma från ämnet, annars skulle ju resultatet kunna bli lika rörigt som Tristram Shandy.

Men även om de Maistres verk är en parodi på den samtida reseskildringen finns det påfallande många saker vi kan lära oss av honom idag. Det rör ju sig trots allt om att finna en strategi för hur man ska stå ut med att stanna i ett och samma rum under sex veckor – en situation som en stor del av världens befolkning befinner sig i idag, om inte värre. I Resa i min kammare presenteras vi med just en sådan strategi. Medan Pesten och Decamerone ger oss strategier för att hantera pandemin ger oss Resa i min kammare en strategi för hur vi ska hantera den enskilda isoleringen och distanseringen. Därför är den väl värd att dammas av.

De Maistre inser själv att hans slutsatser skulle kunna vara användbara. De observationer jag har gjort, säger berättaren, vill jag offentliggöra: vissheten om att de är användbara har övertygat mig. Alla människor med ett visst mått av förnuft, fortsätter han, borde använda sig av min metod, eftersom det är den mest jämlika metoden av alla: oavsett om man är snål eller frikostig, rik eller fattig, ung eller gammal, från varma eller kalla platser på jorden, kan man resa på detta sätt. Ingen kan, menar han, efter att ha läst den här boken, förneka hur genialt detta nya sätt att resa på är. Liksom Coronapandemin kan drabba en oavsett vem man är kan de Maistres metod vara lika användbar för alla. 

Berättaren beskriver inledningsvis hur det rum han isolerades i under sex veckor ser ut (i Vivian Linds översättning): »Mitt rum är beläget på den fyrtiofemte breddgraden enligt pater Beccarias beräkningar; det ligger i öster och väster och bildar en avlång fyrkant, som mäter trettiosex steg i omkrets, när man håller sig tätt utmed väggen. Min resa kommer emellertid att bestå av fler än så, ty jag går ofta fram och tillbaka, kors och tvärs, utan att följa några regler eller något system.« Just regellösheten präglar den resemetod som de Maistre presenterar. Det gör att resan ofta tar längre tid än beräknat: »När jag reser i mitt rum följer jag sällan en rak linje, jag färdas från bordet mot en tavla som hänger i ett hörn; därifrån ger jag mig av snett mot dörren; men även om det till en början verkligen är min avsikt att ta mig dit så kan jag ändra mig om jag råkar passera min fåtölj på vägen och utan vidare slå mig ner i den.«

Många av oss som just nu reser omkring på ytor som rumsligt begränsas till våra lägenheter och hus känner nog igen sig i de Maistres känsla av att fåtöljen alltför ofta står väl till för att sjunka ner i. Men det är just det, menar han, som är fåtöljens fördel! Där kan man tillbringa många, lugna, meditativa timmar. En fåtölj är ett gott botemedel mot att vara uttråkad. Så är exempelvis även en eld, några böcker, lite papper och ett skrivdon. Emellanåt kan man glömma bort böckerna, pappren och skrivdonen medan man pysslar med elden, för att sedan glädjas när man återfinner dem, så att man kan tillbringa några timmar till med att ställa i ordning några verser till sina vänner.

När de Maistre väl har tillbringat några timmar i fåtöljen kan det hända att han får för sig att resa igen. Om han exempelvis reser norrut från fåtöljen kommer han till sängen. Sängen är liksom fåtöljen en väldigt bra plats att befinna sig på under en resa, faktiskt de Maistres favoritmöbel! Där får han tusentals idéer och många goda drömmar. I sängen föds och dör vi, det är vår vagga, vår kärlekstron och vår grav. Så många saker man kan företa sig, i sängen!  

På väg från sängen mot skrivbordet välter hans schäs, vilket ställer till det för berättelsen. Han måste nämligen förkorta den med ett dussintal kapitel, eftersom han inte längre hinner betrakta och reflektera lika ingående över alla målningar och tavlor längs väggarna. Fyrtiotvå dagar tar ju nämligen slut förr eller senare, och allt som försinkar resan drar ner på möjligheterna till reflektioner. Följaktligen måste han också göra kapitlen om biblioteket så korta som möjligt, vilket är synd, eftersom det är ett rikt land där han gärna reser länge. Att resa kring bokhyllorna är nämligen bland det mest spännande man kan göra när man reser omkring i sitt rum: Cooks världsomspännande upptäcktsresor är ingenting jämfört med de Maistres upptäcktsresor bland sina böcker.

I Resa i min kammare växlar berättaren mellan den här typen av »reseskildringar« och filosofiska, metafysiska och estetiska reflektioner och avhandlingar, avhandlingar som tar upp hela och emellanåt ganska långa kapitel. I uppföljaren Expedition nocturne autour de ma chambre brer de metafysiska avhandlingarna ut sig. Medan det första verket är en resa över 42 dagar löper det andra över fyra timmar, från åtta på kvällen till midnatt. Berättaren reflekterar över stjärnhimlen, hur man får poetisk inspiration och hur man rider på en fönsterkarm som om det vore en häst. Fönsterkarmen är viktig. Så långt tog sig aldrig berättaren i Resa i min kammare. Från fönsterkarmen kan man se fåglarna och stjärnorna, en omvälvande utveckling i rummets reseskildring. 

Den franske filosofen Blaise Pascal konstaterade mot slutet av sitt liv att »mänsklighetens alla problem grundar sig i människans oförmåga att sitta lugnt och stilla i ett rum.« I den metod som de Maistre utvecklar i sina två reseskildringar ges ett antal strategier för att bearbeta denna oförmåga och därmed ge en lösning på mänsklighetens alla problem. I dagsläget rör det sig såklart om ett överhängande problem: en pandemi som hotar mänsklighetens hälsa, och det faktum att den hittills enda kända lösningen är att hålla sig ifrån varandra, att innesluta sig i sitt rum och bli till sin egen ö. 

Berättaren i de Maistres verk tycker emellanåt att det är jobbigt. Det är påfrestande att sitta isolerad, och att resa ensam är inte alltid roligt. Intensivt önskar han att ha en vän med sig. Men alltid går inte det, och de Maistre tycks erbjuda några lägliga råd om hur man kan hantera en sådan situation.

Vad är det egentligen de Maistres verk kokar ned till? Bortom alla spetsfundiga skrivelser och reseskildringsparodiska element framstår ett verktyg som särdeles viktigt för en resa i sin egen kammare: fantasin. Med fantasin gör det inte så mycket om vi befinner oss på andra sidan världen eller andra sidan vårt rum. När man har lärt sig resa runt i sin egen kammare, ständigt på jakt efter nya domäner runt knuten, har man alltid nya världar att upptäcka. I vår tids karantänkrav kan det kanske vara lugnande att veta att liknande problemställningar har gäckat mänskligheten förut, att mänskligheten har klarat liknande utmaningar förut, och inte minst – att även de Maistres resa i sin egen isolerade kammare en dag tog slut. 

Fler artiklar av Eric Luth

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar