”Jag vet inte.”
Johannes Åmans eftertänksamma ord är det första han yttrar som svar på min första fråga under ett intervjusamtal som ska användas i ett temanummer om ”Den nya högern” i Liberal Debatt.
Det är eftermiddagen den 26 juni 2015, en fredag, och jag har hunnit vara på Dagens Nyheters ledarredaktion de två första veckorna av mitt sommarvikariat. Jag borde egentligen skriva en ledare, men jag har lyckats få vad som senare visar sig vara 22 minuter och 59 sekunder med min nya, tillfälliga chef. Det känns lyxigt att få egentid med en politisk redaktör som redan gjort sig omistlig som en del av mitt erfarenhetsbibliotek av publicistiska förebilder.
”Du menar som ett sammanhållet begrepp?”
Åman försöker förstå min fråga. Jag inser att min fråga varit otydlig, sökande, och försöker omformulera den. Jag bestämmer mig för att inte ställa frågor utifrån ett påstående utan just som fråga. Finns det ens en ny höger? Och om den gör det, vad anser Johannes Åman om denna nya höger, den där sommaren 2015, när den borgerliga gemenskapen börjat krackelera?
”Jag vet inte. Jag anser i varje fall inte mig själv vara en del av den. Jag är nog inte rätt person att svara på det, eftersom jag inte uppfattar mig som en del av en sådan”.
En opinionsbildare som inte vet vad han tycker? Som inte vill ta blixtsnabb ställning? För mig, som relativt ung och ny ledarskribent, är Johannes Åmans prestigelösa ärlighet främmande, provokativ – och ytterst enormt välgörande.
För mig och många andra unga ledarskribenter var han en generös och tålmodig general som ledde bakifrån. Vårt skyddsnät mot våra egna bristfälliga resonemang, reflexmässiga tyckande och slarviga formuleringar.
Och, kanske viktigast, en redaktionell auktoritet som inte uppvisade ett tvångsmässigt behov att reflexmässigt formulera ett svar för sakens skull.
Det där har jag försökt bära med mig. Ofta har jag glömt bort det. Många, alldeles för många, har ledarna varit där jag tagit ställning utan att ge mig själv tillräckligt med tid för att vrida och vända. Utan att våga ställa mig frågan om jag verkligen vet något om frågan, eller om jag ens borde tycka något om en sak, person eller händelse.
Det blev inget av den där intervjun. Det blev ingen text. Livet och tiden kom emellan. Förrän nu, efter Johannes Åmans orättvisa bortgång, när jag hittar ljudfilen uppladdad på min Dropbox. Intervjun är en 22 minuter och 59 sekunders masterclass som, inser jag flera år senare när Johannes Åmans släpigt varma och leende röst lever vidare i mina hörlurar, snabbt förflyttade sig från ”den nya högern” till ett samtal om opinionsbildningens ansvar, syfte och roll.
Vad som följer är en oredigerad transkribering av ett par av de där långa, eftertänksamma resonemangen som var Johannes Åmans signum.
Om den journalistiska opinionsbildarens roll, exempelvis:
”Ska jag vara helt ärlig så är jag inte enormt intresserad av vad andra gör. Jag är mer intresserad av det som jag uppfattar är vår uppgift. Den är ju inte alls partipolitiskt formulerad. Partipressens tid är väldigt avlägsen. Jag är primärt journalist och opinionsbildare, även om jag naturligtvis har en politisk grundhållning. Jag är mindre intresserad av positionering än av att utifrån journalistiska utgångspunkter och ett öppet sinne närma sig de frågor som är viktiga, tidens stora frågor. Hur förhåller vi oss till dom? Vad är kloka svar, anständiga svar, bra lösningar? Vad är sant, vad fungerar, vad är rätt? De frågorna lever hos mig hela tiden och de är jätteviktiga. Jag är mindre intresserad av att positionera DN:s ledarsida, än att vi har högt i tak och där vi har en ständig pågående diskussion och process för att försöka förstå vad som är viktigt och vad som bör göras.”
Om hur han själv valde att inta en mer pragmatisk hållning i kärnkraftsfrågan efter Fukushima-haveriet i Japan:
”Jag gör kanske en lite annan analys om hur läget ser ut. Jag ser hur faktiskt världen har förändrats. Kärnkraftens risk finns inte endast i diktaturer, utan även att välfungerande demokratier kan ha systemfel som man inte ser i tid och där katastrofer inträffar. Då är det helt logiskt och demokratiskt riktigt att man höjer kraven och då innebär det att kärnkraften blir dyrare. Och de politiska riskerna med kärnkraften ökar. Det gör att jag inte ser särskilt ljust på kärnkraftens framtid, men det ändrar inte min grundsyn på de kärnkraftverk vi har eller om man kan ha kärnkraft i ett demokratiskt samhälle. Min egen hållning, som ju alltid har varit kärnkraftspositiv, har blivit mindre kärnkraftspositiv till följd av att det faktiskt har hänt saker i världen.”
Johannes Åman var med om en epok där opinionsjournalistikens roll i tidningshusen genomgick drastiska förändringar. Från att ha setts med misstanke och skepsis av journalistkollegor trots ett frigörande från de besvärande partipolitiska kopplingar som tidigare varit fallet, skedde en gradvis förändring inte minst tack vare skribenters deltagande i TV-soffor. När Åman började var det fortfarande institutionen som sådan som talade med en röst. När Åman lämnade ledarredaktionen, nära 30 år senare, var det enskilda profiler som gav uttryck för den rösten.
Kanske den yrkesmässigt och publicistiskt mest intressanta biten av Johannes Åmans funderingar kring ledarskribenters roll kommer mot slutet av intervjun, när jag frågar om det finns en framtid för den osignerade huvudledaren, som Göteborgs-Posten vid tiden av intervjun precis hade avskaffat, under våren 2015.
”En del läsare förstår inte varför vi har osignerade huvudledare. Varför är de osignerade, är det ingen som står för dem, brukar jag få frågor om. Det finns historiska skäl till att vi har dem, men skälet till att vi i dag behåller dem är en slags manifestation, både utåt och inåt, att vi har ett gemensamt ansvar. Vi är inte en grupp kolumnister som kommer och går och ser varandra och säger ”morsning”. Vi är ett kollektiv. Vi pratar ihop oss, vi står för nånting, inte bara som individer utan som grupp. Huvudledaren gör detta tydligt. Den har ingen byline, den har inte ansikte. Den kan inte ha samma personliga tilltal. Det kan man se som en nackdel för texten, men som jag ser det, är det en viktig manifestation av vad ledarredaktionen är och ska vara. Ledarredaktionen är på en gång ett kollektiv och en grupp individer som ska vara synliga och profilerade just som individer. Den dagen vi avskaffar huvudledaren så tror jag att de centrifugala krafterna tar över.”
Nu, drygt fem år senare, är Johannes Åmans tankar om sitt skrås funktion och värde mer aktuella än någonsin:
”Om vi har en tidslinje där vi börjar med ledarskribenter som grå partister, som sedan blev något friare, grå ledarskribenter och där det sedan kom en tid där intresset för opinionsjournalistik ökade och där ledarskribenterna lyftes och blev profiler, då är det klart att om det här är en rörelse som fortsätter, då kan vi längre ut på skalan finna att: ”Jamen, tyckare är ju en dussinvara. Vad erbjuder en ledarskribent som inte vilken bloggare som helst kan erbjuda?” Konkurrensen hårdnar. Om vi var först in i den här nischen, så är det här en nisch som alla ser som billig och klickvänlig. Ledarskribenter kan då till följd av denna hårdnande konkurrens råka ut för två saker. Det finns två faror. Den ena är att vi inte är med i vår tid. Att vi blir helt irrelevanta och ointressanta. Att de som blir lästa och folk bryr sig om, är andra än vi. Det är om vi är orörliga och vi inte förmår att lyssna på vad som händer.
Den andra är att vi blir opportunister och blir ointressanta för att vi blir alldeles för lyhörda. Att vi glider med strömmen och blir som alla andra och därmed tappar tyngden. Och då är vi tillbaka till min plädering för ledarredaktionen som ett kollektivt. Ett intellektuellt kollektiv. Här finns en tyngd. Som grupp kan vi få en tyngd som tyckarna där ute i allmänhet inte har, därför att de är mer klickdrivna och ensamma. Om vi som kollektiv kan bygga på att vi håller i frågorna och att vi är flera som utmanar varandra och samtidigt känner ett ansvar för att hålla i frågorna över tid och inte hoppa från det ena till det andra, utan att faktiskt försöka få resonemangen att hänga ihop, då kommer människor lyssna på oss. Det är min vision, men att nå dit, att klara av att försvara den positionen, det är naturligtvis en enorm utmaning.”
Så talar en nyfiken och principfast publicist, där det redaktionella hantverket var minst lika viktigt som den liberala grundhållningen. Tanken före ordet, ordet före jaget.
Csaba Bene Perlenberg är debattansvarig och fristående kolumnist på GT:s och Kvällspostens ledarsida. Han har tidigare vikarierat på Dagens Nyheters ledarsida och varit del av Liberal Debatts redaktion.