Serie

Svensken är fortfarande en motvillig europé

Text: Emanuel Örtengren

På 90- och 00-talen vann borgerligheten en rad viktiga strider. Sverige blev en del av EU-samarbetet, de föråldrade välfärdsmonopolen bröts upp, och arbetslinjen blev allmänt accepterad. Därför är risken stor att borgerligheten nu reduceras till ett slags systemförsvarare. I en essäserie med tre texter reflekterar Emanuel Örtengren, ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro, kring hur borgerligheten borde ta nästa steg på de fronterna.

2020 har Sverige  varit medlem i Europeiska unionen i 25 år. Allmänhetens inställning till svenskt EU-medlemskap har aldrig varit mer positiv, och inget riksdagsparti driver i dag på för en »Swexit«. Trots det är Sverige ett motsträvigt medlemsland som bromsar eller står utanför en rad viktiga EU-initiativ. Varför är svensken en motvillig europé?

På 1990-talet, när den svenska regeringen kritiserade Frankrikes kärnvapenprovsprängningar i Stilla havet, påstås den franske presidenten Jacques Chirac ha sagt att »Sverige är ett litet land norr om Europa«. Med det menade Chirac att Sverige, ett land i Europas utkant som undsluppit båda världskrigen, varken delade eller förstod kontinentens historia.

Det är svårt att avfärda Chiracs syrliga kommentar. Fredstanken som låg bakom projektet att förena Europas länder har inte samma grogrund i Sverige som i Kontinentaleuropa. Redan när EU:s föregångare EEC bildades 1958 försökte den svenska regeringen sätta sig på tvären. Rasande över att Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg skulle avveckla alla tullar länderna emellan klagade Sveriges handelsminister Gunnar Lange till den amerikanska regeringen. Lange ansåg att EEC diskriminerade Sverige, i strid med det internationella handelsavtalet GATT. Sverige fick inte något gehör för det klagomålet.

Tre år senare stängde statsministern Tage Erlander dörren till svensk EEC-anslutning i ett berömt tal på fackförbundet Metalls kongress. Nato var det militära benet och EEC det ekonomiska i Västalliansen, resonerade Erlander, och svenskt EEC-medlemskap var därför oförenligt med Sveriges neutralitetspolitik. Dessutom skulle EEC:s ekonomiska regler, med krav på begränsningar av statsstöd, förhindra regeringen från att bedriva socialdemokratisk ekonomisk politik. För Socialdemokraterna var EEC som projekt för kontinentalt, för katolskt och för konservativt.

För borgerligheten fick Europafrågan stor symbolisk betydelse. Det europeiska integrationsprojektet representerade ett alternativ till den tvångströja som var det socialdemokratiska Sverige. När Berlinmuren föll och dörren återigen öppnades för att Sverige skulle delta i de europeiska enhetssträvandena var både Moderaterna och Folkpartiet snabbt ute med att sätta Europafrågan högst upp på dagordningen. 1989 sparkade arbetsgivarorganisationen SAF också igång sin första kampanj för svenskt medlemskap i den organisation som då hette EG.

Strävan mot EU-medlemskap blev en central fråga för borgerligheten – en markör för en förnyelse av Sverige – men det var samtidigt bara en del av ett större reformprojekt under 1990-talet. Under Bildt-regeringen 1991–1994 genomfördes en rad avregleringar och valfrihetsreformer, som Socialdemokraterna inte rev upp när de återtog makten. 1990-talet var antagligen det decennium då Sverige förändrades snabbast och mest dramatiskt under efterkrigstiden. Sverige blev ett mer liberalt och, med europeiska mått mätt, mer normalt land.

Någonstans i den insikten återfinns kärnan till det borgerliga EU-missnöjet. Sverige gick med i EU i förhoppningen att bli mer europeiskt, från ett utgångsläge när Sveriges ekonomiska standard var jämförbar med Italiens. Sedan dess har Sveriges utveckling varit enastående, mycket tack vare de reformer som gjordes i spåren av 90-talskrisen. Samtidigt har stora delar av EU utvecklats i en annan riktning: många ekonomier kraschade i finanskrisen i slutet av 00-talet och har därefter stagnerat. Dessutom har den tidigare så spikraka vägen mot liberal demokrati lett till en återvändsgränd i Ungern och Polen.

Lägg till det faktum att Sveriges bästa vän i EU-sammanhang, de ännu mer motsträviga britterna, bestämt sig för att lämna unionen. Vem ska nu stå upp mot franska fasoner och för frihandel, marknadsekonomi och länderna utanför eurozonen? När det inte går att gömma sig bakom britternas kjolar riskerar Sverige att hamna i en position som påminner om Norges, eller om Puerto Ricos förhållande till USA: bundet av besluten som fattas, men utan förmåga att påverka dem.

Under de omständigheterna vore det inte konstigt om svensken börjar vantrivas i unionen. Än så länge är inställningen till EU i Sverige dock överväldigande positiv. Förra året var en rekordstor andel svenskar för Sveriges EU-medlemskap, och inget riksdagsparti förespråkar längre svenskt EU-utträde. Det betyder inte att svenska EU-vänner kan ligga på latsidan, eller att den opinionen kan tas för given.

Förra årets valrörelse inför Europaparlamentsvalet var påtagligt visionslös, och från borgerligt håll sorglig att följa. Liberalerna ville ha EU-skatter, Moderaterna försökte plocka inrikespolitiska poänger genom att tala om kärnkraft, Centerpartiet gick till val mot Viktor Orbán (som inte stod på någon svensk valsedel) och Kristdemokraterna körde på en krystad Trump-slogan. Medan Frankrikes president Emmanuel Macron talar om vilken roll EU ska spela gentemot Kina, Ryssland och USA underströk Ulf Kristersson (M) i riksdagens första partiledardebatt om EU förra hösten att unionen ska hålla tassarna borta från jakt, snus och varg. Må så vara, men det visar hur pinsamt navelskådande den svenska EU-debatten är.

Svenska politiker har de senaste åren med rätta kritiserat sådant som den sociala pelaren och EU-kommissionens budgetförslag, men det räcker inte att bara vara en motvikt.

Det behövs ett EU-land som driver på för att utveckla den inre marknaden för data och tjänster, för en offensiv men inte dumprotektionistisk klimatpolitik och för att värna rättsstatens principer i hela EU. Det behövs ett EU-land som ser till att organisationens makt tydligt avgränsas till frågor som är genuint gränsöverskridande. Det behövs ett EU-land som förmår balansera mellan att verka för fred, frihet och rättvisa i vår del av världen, och samtidigt tar del av ansvaret för att främja en sådan utveckling globalt. Kan Sverige bli det landet? Kan svensken – till slut – bli en frivillig europé?

Emanuel Örtengren är statsvetare och programansvarig för välfärdsfrågor på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, där han tidigare ansvarade för EU-projektet Ett frihetligt Europa.

Uttrycket »Den motvillige europén« kommer från en bok med samma titel av diplomaten Ulf Dinkelspiel (Atlantis 2009). Dinkelspiel var den ende som medverkade i alla förhandlingar som föregick Sveriges EU-medlemskap: frihandelsförhandlingarna 1970–72, EES-förhandlingarna 1990–92 och EU-medlemskapsförhandlingarna 1993–94.

Fler artiklar av Emanuel Örtengren

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr