Reportage

Med Prideflaggan i Bibelbältet

Text: Carl-Vincent Reimers

När Prideparaden går genom Stockholm vill alla vara med. Men på det småländska höglandet väcker regnbågsparader fortfarande debatt. Carl-Vincent Reimers åkte till Vetlanda för att söka svar på hur man ska navigera i den lilla stadens sammanhang, för att ge individer rätt till både frihet och gemenskap.

Den som vill beskriva liberalismens framsteg i västvärlden under 2000-talet skulle ha svårt att göra det utan att beröra HBTQ-frågor. Den förändrade inställningen till i synnerhet homosexualitet utgör den kanske enskilt största sociala och kulturella förändringen de senaste decennierna. Enligt Eurobarometern 2019 är svenskarna också de som tillsammans med holländarna har störst acceptans för homo- och bisexuella i hela EU.

Storstadens Prideparader med ÖB och ministrar kantas av folkskaror som viftar med regnbågsflaggor. Ingen höjer på ögonbrynen. Därför är det heller ingen i storstaden som funderar över hur man ska få med alla människor på tåget, hur kampen för individens frihet ska vara inkluderande och vad som händer när man stöter på patrull. Den typen av frågor behöver man dock fundera över på platser som den lilla staden Vetlanda.

För trots den förändrade attityden finns det platser i vårt avlånga land där HBTQ-frågorna fortsätter att vara kontroversiella och väcka debatt. En av de platserna är det småländska höglandet, där den starka, och i vissa avseenden mycket konservativa, frikyrkliga rörelsen länge präglat civilsamhället.

I Vetlanda bidrog de religiösa protesterna mot stadens Pridefestival till att kommunledningen under hösten 2019 lät sig inspireras av ett kreativt grepp för att engagera frikyrkan i diskussionen om HBTQ-personers rättigheter. Resultatet blev en Var den du är-vecka som i stället för enbart HBTQ uppmärksammar lagstiftningens alla sju diskrimineringsgrunder, bland annat etnicitet, ålder och religion. Enligt vissa en kapitulation för det religiösa förtryck man vill bekämpa, enligt andra en sund pragmatism för att nå verklig förändring.

Undertecknad, själv med familjebakgrund i staden, åkte dit för att förhöra sig om vad denna vecka egentligen ledde till, och vad en pragmatisk likabehandlingsfestival kan få för resultat. I centrum för idén står den engagerade kultur- och fritidschefen Stewe Jonsson som jag träffar på hans kontor i Vetlandas kommunhus en kylig fredag i slutet av november.

Stewe Jonsson Foto: Privat

Två år tidigare, 2017, hade Vetlanda genomfört sin första Prideparad någonsin som en Regnbågsvecka. Det var ett ambitiöst program som inte bara inkluderade aktiviteter runt stan med föreningsliv, utan också drop-in-vigslar, utställningar, tangocafé och diskussioner om HBTQ med stadens idrottsliv. Jag frågar Jonsson vilka reaktioner det mötte från invånarna?

– Ett rätt extremt exempel är en pastorsfru som jag hade ett möte med. Hon sa bland annat i en intervju att ›Guds vrede‹ skulle drabba Vetlanda om man genomförde paraden.

Någon vrede från högre makter verkar förvisso inte ha synts till ännu. Vetlanda är alltjämt en stad med nettoinflyttning, och i sann småländsk tradition en stad med flera starka tillverkningsföretag. Men pastorsfrun var långtifrån den enda som var kritisk till Regnbågsveckan, säger Jonsson och berättar hur några invånare i omkringliggande kommuner till exempel uppmanade andra att inte handla i Vetlanda så länge Regnbågsveckan fanns.

– Det var även så att två frikyrkligt aktiva hörde av sig och hade synpunkter.

Idén om att slopa Regnbågsveckan och i stället genomföra en vecka för att uppmärksamma alla sju diskrimineringsgrunderna kläcktes av Daniel Berner, en lokal pingstpastor som då var aktiv i Kristdemokraterna, numera centerpartist.

– Han lade ett medborgarförslag, som vi sedan tog upp till kommunnivå, berättar Jonsson.

Det resulterade i Var den du är-veckan som genomfördes för första gången i höstas. Jonsson som själv har frikyrklig bakgrund tar fram sin mobil och visar loggan för veckan, som tagits fram av en lokal reklambyrå. Bredvid de regnbågsfärgade bokstäverna flyger tre duvor – en symbol för frihet men också en gammaltestamentlig symbol för glädjens budbärare, duvan som återvände till Noa med en olivkvist i näbben.

Men finns det inte en risk att konceptet med Pride tappar sitt budskap när man gör det till en del av något annat, undrar jag?

– En del har upplevt det som defensivt ur HBTQ-synvinkel. Samtidigt måste man vara pragmatisk. En av de stora vinsterna med den här veckan är att man börjar diskutera frågorna, även inom frikyrkorna.

När jag undersöker hur frågan har rapporterats i lokal media märker jag att Vetlanda-Posten har publicerat flera djupgående artiklar de senaste åren, där HBTQ-frågorna diskuteras utifrån såväl ett demokratiskt som ett teologiskt perspektiv. Stora och svåra frågor om avvägningar mellan tro, empati, frihet och sexualitet som i riksmedia lyst med sin frånvaro verkar i Vetlanda-Posten ha fått blomstra.

I en artikel från 2017 om Regnbågsveckan erkänner en frikyrklig pastor hur han brottas med frågorna när hans tro säger en sak, samtidigt som han ser hur de homosexuella han känner lider. När Var den du är-veckan med det breddade konceptet sedan gjorde entré i september 2019 var engagemanget från flera av frikyrkorna mer direkt. I Vetlanda Missionskyrka hölls en föreläsning av den öppet homosexuelle prästen Anton Lundholm, som skrivit boken Välkommen in i min garderob (Libris förlag, 2017). På torget hölls också en gudstjänst för alla människors lika värde.

Vi befinner oss i det som brukar kallas för Bibelbältet och jag frågar Jonsson varför det är så viktigt just här att få med sig frikyrkorna?

– Här är man som regel konservativ, det är ingen studentstad. Då är det viktigt att försöka få med sig alla.

Det är en viktig påminnelse som alla storstadsliberaler bör ta på allvar. Alltför ofta utgår den svenska självbilden från ett idealiserat Stockholmsperspektiv. På statliga Svenska institutets hemsida Sweden.se kan man under rubriken No room for discrimination läsa om hur Stockholm Pride varje år samlar tiotusentals deltagare från hela världen. Gott så. Men hur mycket betyder glitterparader i de svenska storstäderna för en homosexuell killes vardag i Örnsköldsvik, Degerfors eller Vetlanda?

Och in i de allra mest konservativa familjerna når inga frihetsbudskap från storstan. 2018 protesterade några föräldrar när den lokala Withalaskolan hissade Prideflaggan. När samma skola en gång bjöd in en öppet homosexuell person för att prata om mobbning höll en del föräldrar sina barn hemma från skolan – både kristna och muslimer. Jag frågar Jonsson hur han ser på hur man som troende ska förhålla sig teologiskt till de här frågorna?

– Om man hänvisar till Bibeln tror jag att man ska komma ihåg att Jesus var en godhjärtad men ganska impulsiv person. Han var både Gud och människa. När Jesus säger ›låt de döda begrava sin döda‹ till en man som vill begrava sin far innan han följer med Jesus (Luk. 9-51-62), ser vi ett exempel på detta. Det gör att vi måste vara försiktiga med våra tolkningar och sätta dem i sitt sammanhang.

Kulturchefen reser sig och tar fram en liten bok med titeln Betania som han skrivit. Den innehåller en redogörelse för hans egen församlings hantering av det som förut kallades Syndakatalogen. Katalogen, som egentligen var en serie regler, inkluderade bland annat dans, idrott, kortspel, till och med kvinnors frisyrer. I dag är många av de forna »synderna« bortglömda.

– Homosexualitet är egentligen den enda ›synden‹ som finns kvar och därför blir den en så viktig markör för delar av frikyrkorörelsen.

Vad tycker då de mer liberala inom frikyrkan? Lite senare under dagen träffar jag Anna Karlsson, pastor i Vetlanda Missionskyrka. Anna var en av de pastorer som aktivt deltog i konceptet med Var den du är-veckan, och hon har från början varit tydlig med att hon har en liberal hållning i HBTQ-frågor.

Anna Karlsson Foto: Vetlanda Missionskyrka

– Jag skulle kunna viga ett homosexuellt par, säger hon, även om hon för församlingens skull avstår detta nu.

Vi befinner oss i en av de mest värdekonservativa delarna av Sverige, och även här deltar nu frikyrkorna i en, inte renodlad Pridevecka, men åtminstone i en vecka som tar upp sexualitet som en av de parametrar där du ska få »vara den du är«. Jag frågar Karlsson vad det säger om Sverige?
– Det visar ju att det här inte längre är en geografisk fråga. Tidigare har man ju (i Vetlanda) sagt ›det där är ett problem ute i världen, kanske i Stockholm, men inte här‹. I dag känner ju de flesta någon som är homosexuell.

Karlsson har varit positiv till arrangerandet av en mångfaldsvecka. Samtidigt kritiserar hon genomförandet. Det som skulle bli en »mångfaldsparad« blev i själva verket en regnbågsparad, precis som förra gången. Något som frikyrkorna, trots sitt deltagande i själva veckan, inte kände att man kunde gå i.

2017 hade Vetlandaposten ett längre reportage där prästen Clas Jonsson från Svenska kyrkan säger att HBTQ är en »perifer fråga«. Jag undrar hur Karlsson  tolkar det?

– Det är ju svårt för mig att veta exakt vad han menar. Men jag tror inte han menar att det är en oviktig fråga utan bara att HBTQ-frågorna visar att vi människor är olika och att det inte är något konstigt med det.

En liknande tanke presenteras i den tyske Islamvetaren Thomas Bauers bok Förlusten av mångfald (Dualis förlag, 2018). Bauer menar att viljan att sortera in sexualitet i olika »boxar« kan ses som ett bevis för vårt ständiga behov av att skapa enkla gruppidentiteter, snarare än att se det verkligt autentiska och mångfacetterade i hennes natur. På samma sätt menar Karlsson att bejakandet av människans verkliga autenticitet i dag delvis har suddats ut i en HBTQ-rörelse som sysslar med sådant som ligger långt från de ursprungliga kärnvärdena om individuell frihet.

– Jag tror Pride gör sig själv en otjänst med ett budskap som signalerar ›allt är tillåtet‹. Vissa saker borde ju faktiskt inte uppmuntras. I Östergötland vet jag att RFSL inte fick komma in på en skola för att man upplevde dem som alltför märkliga.

Karlsson nämner ett seminarium av RFSL under Stockholm Pride som handlade om Chemsex, alltså hur man med hjälp av droger kan öka den sexuella upplevelsen.

En vulgarisering av Prides egentliga frihetsbudskap om du frågar undertecknad, precis som att vissa frikyrkliga företrädares hållning att man avskyr homosexualitet men inte homosexuella kan ses som en vulgarisering av Jesu budskap att älska sin nästa. Jag ställer mig frågan vad en homosexuell person med i övrigt traditionella värderingar egentligen har gemensamt med ett RFSL som i allt högre grad gjort sig till förespråkare för en extrem livsstilsradikalism.

Lutherska och i allmänhet protestantiska länder är ju i regel mer HBTQ-vänliga än ortodoxa eller katolska länder i Europa. Jag undrar om man inte i Luthers idéer om en individuell relation med Gud kan se en koppling till HBTQ-rörelsens värderingar?

– Ja, i den lutherska myllan och i frikyrkorörelsen finns en väldigt individualistisk människosyn. Frikyrkorörelsen har ju historiskt också bidragit till sekulariseringen av Sverige.

Det får mig att tänka på Danjel Andreasson i Vilhelm Mobergs Utvandrarna, som korsade havet för att erövra friheten att få praktisera sin religion utan statskyrkans förtryck. På sätt och vis kan frikyrkligheten och HBTQ-rörelsen faktiskt ses som två sidor av samma frihetstörst. Det är dock ett släktskap som Anna Karlsson menar att man inte ser i frikyrkan.

– Nej, jag tror inte man ser det. Man tänker mer i teologiska, än i demokratiska termer i den här frågan.

Saker börjar dock att hända, även i frikyrkan. Anna Karlsson berättar att när en föreläsare under ett konfirmandläger i hennes församling demonstrativt betonade »äktenskapet mellan man och kvinna«, lämnade två konfirmander rummet.

Jag frågar henne vilket råd hon skulle vilja ge HBTQ-rörelsen?

– Man undrar ju var de är i en stad som Vetlanda. De kunde vara lite mer synliga. Pastorn menar också att hon tror att HBTQ-rörelsens budskap kan hämmas av att man odlar en kultur som bejakar skillnaderna, snarare än likheterna, med det omkringliggande samhället.

Jag undrar om det inte är precis den särartsmetod som också frikyrkorörelsen använder sig av. Att odla känslan av att tillhöra en liten, förtryckt, men också upplyst grupp människor?

– Ja, jo.. Det var intressant. Där satte du dit mig, säger pastorn och funderar.

– Vi vill nog vara öppna, även om vi kanske inte alltid lever upp till det själva.

Kort därefter avslutar vi intervjun och jag beger mig hem i den kalla vinterkvällen. Jag går längst den isiga Missionsgatan där man får akta sig för att inte glida av den smala trottoaren och tänker på de unga killar och tjejer i Vetlanda som har sin egen balansgång att gå. Mellan friheten att få vara sig själv, och friheten att helt enkelt få vara människa, ett av Guds barn.

Carl-Vincent Reimers är magisterstudent i historia vid Lunds universitet och bördig från Småländska höglandet. Han arbetar till vardags som mediegranskare på Näringslivets medieinstitut.
@CVReimers
carl.reimers@hotmail.com

Fler artiklar av Carl-Vincent Reimers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr