Sverigedemokrater säger sig utgå från en modern folkhemstanke. Men visionen är långt från den klassiska folkhemstanken. SD:s vision är mer en kasern än ett folkhem. En plats som bygger på villkor hur folk ska tänka, där medborgarplikten är central och kulturen är ett sätt att styra, skriver Lennart J Lundqvist.
I sin skrift Det moderna folkhemmet – en Sverigevänlig vision från 2018 drar Jimmie Åkesson upp grundritningarna för SD:s drömhem. Tonen slår han an med rubriken »Vi drivs av kärlek«, där SD:s kärleksobjekt är »vårt land, vår nation, vår natur och vår kultur«. Tillsammans bildar de, säger han, »vårt hem, den enda plats på jorden där vi svenskar« kan leva som vi vill och utveckla »vår kultur« utifrån våra egna förutsättningar.
Åkessons vision är ett samhällsbygge som tar hänsyn till människans »komplexitet och grundläggande behov«. Därför ska SD:s »moderna« folkhem bygga på två grundstenar, »nationalism« och »socialt ansvarstagande konservatism«, allt för att tillgodose människors behov av trygghet i en föränderlig värld.
Men hur modernt kan ett folkhem bli, om det byggs på konservatism och nationalism? Om man som SD vill bevara det särpräglat »svenska«, vad blir det då för slags »Sverigevänlig« arkitektur som ska användas och sätta sin prägel på folkhemmet Sverige?
Höga trösklar och låg takhöjd
Genast framträder två byggtekniska egenheter.
Den ena gäller ingången till folkhemmet. Av Åkessons skrift och riksdagsårets SD-motioner ser man att tröskelhöjden är designad för att till det yttersta begränsa tillgängligheten, och det på etniska snarare än byggtekniska grunder.
Den andra gäller takhöjden i folkhemmet. Både i Åkessons skrift och i SD-motionerna är tendensen klar. I SD:s moderna folkhem bestäms takhöjden utifrån en kanon, ett rättesnöre framröstat av befolkningens majoritet om vad som är »vackert« och »rätt« utifrån svenska värderingar.
Åkesson är mycket tydlig om tröskelhöjden. För att få rätt att komma in i hans och SD:s moderna folkhem »måste man först göra sin plikt«. Det innebär att skaffa egen försörjning, lära sig det svenska språket, följa svenska seder, lagar och regler, samt respektera de normer och värderingar som utgör själva grundstommen för vårt svenska samhälle. Den som inte vill, eller som inte klarar detta, får enligt Åkesson »faktiskt bo någon annanstans«.
SD:s senaste partimotion om bostadspolitik höjer tröskeln ännu mer för vissa grupper av bostadsbehövande. Skulle kommunerna få för sig att lösa invandrares bostadsförsörjning genom att köpa bostadsrätter, vill SD ge bostadsrättsföreningar rätt att neka försäljning. Därtill kräver SD att det undantag i PBL, som gör att regeringen kan köra över kommunmedborgares intressen när asylboenden planeras, tas bort.
Takhöjden så. På SD:s landsdagar 2019 säger Åkesson att »massinvandringspolitiken… bit för bit… slagit sönder den bärande väggen i vårt tidigare så framgångsrika nationsbygge«. I SD:s bostadspolitiska motion sägs att det »i en tid präglad av rotlöshet, ifrågasättande av den svenska kulturens själva existens och samhällelig fragmentering… skulle finnas ett stort värde i att uppmuntra till ökad reflektion kring kulturarvet och de delar… som är särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten«.
Årets SD-motioner låter oss ana hur SD vill stärka denna identitet. En förebild för SD:s identitetsbygge är den »Danmarkskanon för immateriellt kulturarv«, som syftar till att skapa medvetenhet om vad »vi« i form av specifik »danskhet« innebär. SD vill att Sverige tar fram en värdekanon som inte bara speglar, utan framför allt stärker svensk identitet, och därmed sätter normen för takhöjden.
Folkhemmets yttre miljö vill SD också förändra. Genom medborgardialog ska »det lokala kulturarvet och omgivande bebyggelsestruktur«, liksom »arkitektoniskt vackra och sällsynta historiska byggnader«, skyddas för att »stärka gemenskapen hos befolkningen«.
Vad detta konkret kan innebära ger partistrategen Mattias Karlsson exempel på när han attackerar modern arkitektur som »brutal och horribel«. Han stöder tesen att denna arkitektur är »lika mycket en del av vänsterns politiska filosofi som massinvandring«.
Långt från socialdemokratins folkhem
Jimmie Åkessons och SD:s praktiska beskrivning av hur det »moderna« folkhemmet ska byggas skiljer sig från den socialdemokratiska folkhemsmodellen. Den syftade som bekant till att utjämna socioekonomiska skillnader och därigenom skapa förutsättningar för allas möjligheter till självförverkligande. Målet var att alla medborgare, oavsett samhällsklass, skulle ha kunskaper och möjligheter att fritt välja sina liv. Några villkor för hur medborgarna i folkhemmet skulle tänka förekom inte i socialdemokraternas modell.
Hos SD däremot finner man en till besatthet gränsande vilja att stöpa om medborgarnas tänkande i riktning mot »svenska« kulturella värderingar och tänkesätt. Medborgare som bedömts ha klarat de höga trösklarna, som bedöms göra sin plikt fullt ut, och som böjt sig för den låga takhöjden, får delta i utformningen av det moderna folkhemmet, allt under förutsättning att de lojalt omfamnar svenska värden och svensk kultur.
En sak står klar. SD ser den svenska kulturen som det bindemedel, det kitt, som ska foga samman såväl hemmet som de som flyttar in i eller får fortsätta att bo i partiets Sverigevänliga folkhem. Eller som kommunalrådet i Sölvesborg Louise Erixon – sambo med Jimmie Åkesson – nyligen uttryckt det: »Kulturen utgör det murbruk som gör oss till en del av vår kommun, vår region och vårt land«. SD:s moderna folkhem ska alltså byggas med kulturell snarare än social ingenjörskonst.
Den bärande väggen i SD:s återuppbyggande av folkhemmet är medborgarplikten. »Alla ska någon gång bidra till vårt samhälles väl och därigenom också uppleva deltagande i det som upprätthåller samhällskroppen«, säger Åkesson. Självfallet kan man då inte släppa in någon eller något över tröskeln som skapar röta eller mögel i samhällskroppen.
I sin medborgarskapsmotion till 2019/20 års riksmöte presenterar därför SD en katalog av krav på den som vill komma in i det svenska folkhemmet: 1) 10 års hemvisttid i Sverige för utomnordiska invandrare, 2) visad försörjningsförmåga, 3) visade kunskaper i svenska språket på minst grundskolenivå, 4) visade kunskaper i svensk historia, 5) visade kunskaper om hur svensk demokrati och ett sekulärt samhälle fungerar och 6) kunskap om hur skatter och välfärd hänger samman.
Inte nog med det: Den som vill över tröskeln och in i SD:s folkhem måste 7) avge en obligatorisk lojalitetsförklaring till Sveriges kungahus, Sveriges demokrati och Sveriges grundläggande värderingar. Där hade en republik-anhängare – även om den klarat alla övriga krav – alltså stupat på tröskeln om den varit ärlig! Och det måste varje sökande vara: I SD:s folkhem är att »ha fuskat till sig det högsta erkännandet av samhörighet som Sverige kan erbjuda en människa« grund för att återkalla det vunna medborgarskapet.
Medborgarplikt och kulturell ingenjörskonst
Väl inne – vad väntar den nya medborgaren? Och vad krävs av dem som redan finns i det »moderna« folkhemmet och kanske inte till fullo lever upp till de nya medborgarkrav SD ställer? Eller ännu värre – inte håller med om att just SD:s kulturella kitt, murbruk eller immateriella svenskhetskanon är det som bär upp och vidmakthåller samhällskroppen?
Så långt man kan tolka innehållet hos Åkesson och i SD-motionerna är det här som den obligatoriska medborgarplikten kommer in. Plikten innebär att samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt också ska »delta i samhällsnyttiga uppgifter«, och därmed få – som det så idylliskt uttrycks av Åkesson – »uppleva deltagande i det som upprätthåller samhällskroppen«. Den blir universalverktyget för att omforma de folkhemsboendes tänkande så att de godtar ingångströsklarnas höjd och böjer sig för den låga takhöjden. Men kan verkligen ett »folkhem« byggas, organiseras och vidmakthållas som en kasern?
För så måste man sist och slutligen tolka de texter som Sverigedemokraterna producerar.
Tvång i form av medborgarplikt, utestängning av de som klassas som »obehöriga«, ständig medborgarfostran och drill i svenskhet »livet igenom«, framstår som »grundbultarna« – i partiets folkhemsbygge.
Och vilken plats får det fria skapandet och de djärva experimenten i SD:s förment moderna, men kulturellt hermetiskt slutna folkhem? Den verkar bli liten. För även om SD likt kommunalrådet i Sölvesborg försäkrar att konsten är »fri«, så blir konsekvensen av SD:s och hennes hållning att det offentliga fortsättningsvis inte kommer att stödja något som folkmajoriteten ogillar.
Därför måste SD och dess anförare bekämpas. För om SD till äventyrs skulle komma till makten och börja genomföra sin kulturella ingenjörskonst får den kända devisen över ingången till Uppsala universitet en sinister klang.
Då blir det större att tänka rätt än att tänka fritt. För en liberal är det en styggelse.
Lennart J. Lundqvist är professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
lennart.lundqvist@pol.gu.se