Europeiska unionens sociala fonder fördelar miljarder till projekt som ska skapa utveckling. I verkligheten göder de korruption, menar den rumänske skribenten Valeriu Nicolae. Efter åratal av kamp i en djungel av konferenser, rapporter och projektansökningar har han tappat hoppet om att kunna bekämpa papperstigrarna.
EU har en mängd fonder, kallade de Europeiska sociala fonderna (ESF), som har till syfte att stötta den sociala utvecklingen i Europa genom att ge medel till olika projekt och organisationer. Tyvärr är jag övertygad om att lejonparten av dem framgångsrikt används för att skapa och stötta en växande industri av lösningar som antingen är magiska – eller uppenbart falska. Det är katastrofalt, inte bara när det kommer till slöseriet med europeiska skattepengar, utan också för trovärdigheten i de europeiska institutionerna. Det ger populister som Nigel Farage tydliga argument mot vad jag personligen tror är det bästa som hänt Europa – den europeiska unionen.
Fonderna är utformade enligt presumtionen att EU kan utse »experter« som kan förutsäga framtidens »best practises« eller framgångar som kan kopieras och dupliceras. Vad gäller Östeuropa är de flesta av dessa »experter« människor som mer eller mindre delar samma erfarenheter, egenskaper, utbildning och idéer som människorna inom mellanstatliga organisationer, stiftelser och regeringar. De pratar flytande byråkratiska och har betydande erfarenhet av att delta i cirkusen kring de europeiska fonderna. Konferenser, rapporter, seminarier, samråd med intressenter, utvärderingar, utbildningar och studiebesök är en del av deras yrkes-DNA. Alla har de nytta (i bland mycket stor sådan) av att vara en del av den välsignade grupp individer som fyller upp flygplansstolar, hotell och konferenslokaler. En betydande andel av dessa individer rör sig mellan organisationer i den ideella sektorn, eller mellan rörelserna och regeringsinstitutioner.
Att skriva ansökningar som får bra poäng i utvärderingsmekanismer, eller att ha de rätta kontakterna är betydligt viktigare än att ha riktig erfarenhet av att göra skillnad på marken. Det är antalet papper man skrivit, antalet tal, träningar, certifikat och konferenser man deltagit i, som räknas ihop och blir till fördelar, snarare än hur många år man lagt på att förändra människors liv eller att hjälpa de mest utsatta.
Otaliga är de dessutom de gånger då Europeiska kommissionen givit pengar till en regering, en FN-agentur, OSSE eller Europarådet, som efter att ha tagit ut en saftig administrativ avgift sedan gett i uppdrag till Världsbanken eller en större konsultfirma, som i sin tur tagit ut en egen administrativ avgift för att sedan anställa en större NGO som tar ytterligare en del av kakan innan pengarna faktiskt kommer någon som jobbar på gräsrotsnivån till del. Denna sorts hierarki är ett direkt resultat av den djupt skadliga institutionella kulturen som jag beskrivit ovan.
Människor som inte spelar med och som dristar sig till att ifrågasätta effektiviteten i finansierade projekt och rapporternas sagoberättelser behandlas som något katten dragit in. Eurokraterna har välbetalda jobb och, framför allt, incitament att skydda sina bekväma liv, men ganska få anledningar att ta risker och faktiskt förändra världen. Nationella byråkrater hatar också när någon inte sitter still i båten, eftersom detta stör möjligheterna att absorbera EU-pengar eller kanske till och med föranleder straffavgifter. Sådant kan vara döden för deras karriärer. »Experterna« vill i sin tur inte heller utmanas, eftersom de är helt beroende av att luftslottsprojekt fortsättningsvis finansieras.
Jag har själv varit en del av detta system. Jag har varit senior projektledare i privat sektor, i den ideella sektorn, i den rumänska regeringen och även i mellanstatliga organisationer. I samtliga underskattades kopplingarna mellan nepotism och korruption. Åtgärder för insyn som ska garantera att organisationerna inte beter sig korrupt missbrukades, eller saknades helt. Inställsamhet förklädde sig som diplomati. Rädslan för att ändra status quo stark, liksom drivkraften att arbeta länge, men ineffektivt.
Årtionden och hundratals miljoner euro spenderade på samråd, intervjuer, aktionsgrupper, träningar, seminarier, forskning, konferenser och rapporter har resulterat i obetydande skillnader på gräsrotsnivån, men låter samtidigt en produktiv och giftig klass av specialister leva gott på att rationalisera pengaslöseriet.
Visst finns det undantag, men de är just det – undantag. Rapporter, konferenser, samråd, utbildningar och studiebesök kan vara nyttiga, men de borde utgöra en mycket liten del av de totala allmänna medel som spenderas. Majoriteten av pengarna borde gå till att göra skillnad i människor liv.
Det finns lösningar, men de kräver alla att man går till pudelns kärna: korruption, svagt och inkompetent ledarskap och starka incitament att opponera sig mot reformer.
Så länge sammanställningen av papperstigrar ger flerfaldigt mycket mer pengar än att jobba på marken är det osannolikt att saker kommer förändras.
Valeriu Nicolae är skribent och redaktör för den rumänska tidskriften Dilema Veche. Han tilldelades EU-parlamentets medborgarskapspris 2013, och utsågs till årets kommunikatör i Rumänien 2019.