Varför inte börja med cyklarna? Tomas Tranströmers dikt Med älven avslutas med en minst sagt udda bild: några pojkars cyklar levandegörs med en besynnerlig metafor, där styrena ersätts av djurhorn. Är det för att pojkarna leker? Eller är det poeten, diktjaget, som aktiverar sin fantasi när han visar hur vardagliga ting bär på mer än det som blotta ögat uppfattar?
Så fungerar ofta Tranströmers legendariska metaforer, och i förlängningen också hans dikter. De presenterar oss för tillvarons mysterier och ger insikt i möjliga svar, men när man letar efter förlösande bekräftelser öppnar sig bara nya gåtor. Med älven är en dikt som utgår från en autentisk verklighet, där referenserna identifierar sexdagarskriget 1967, men krigsrapporten bildar bara bakgrund till en existentiell diskussion om ideologier och dogmatism.
Cykelhornen är inte diktens enda gåta. I inledningen utpekas »varelsen med igenklistrade ögon«, där vi indirekt ser hur det mänskliga går förlorat när vi blir för beroende av de enkla svaren. Därav valet av substantivet varelse: det är vår tvekan och våra tvivel som gör oss till människor. Underförstått är berättaren i dikten mindre frestad av förenklingar än de »samtida« som diktens första rad apostroferar.
Denna motståndskraft förstärks precis när dikten är på väg att styra in mot ett politiskt referat eller ett debattinlägg i sin rapport från sexdagarskriget. Då inträffar något helt oväntat och nästan unikt i Tranströmers diktning. Efter raden med hängbrons vattenmassor förekommer det bundna versmåttet terzinen, som vi känner igen från främst Dantes Den gudomliga komedin, men även en sen diktsamling av Hjalmar Gullberg, Terziner i okonstens tid.
När Tranströmer väljer att skriva på versmått kan det bero på att han förespråkar estetiken och konsten som det enda dugliga alternativet inför osäkra tider. Timret ska förstås representera olika mänskliga förhållningssätt. Att bara följa strömmen är lika lönlöst som att sätta sig på tvären. Att söka sig mot stranden och knäppa sina händer i en bön gör bara att du »kilas fast«. Därav de konstfulla metaforerna, och därav de två diskret infogade terzinerna.
Och så pojkarna med sina cyklar. Deras funktion i dikten kan vara att utgöra det hoppfulla, visa att en kommande generation ska hitta bättre metoder att göra motstånd. Därför blir Med älven en allt mer aktuell dikt, som visar hur de senaste årens politiska utveckling har ökat behovet av strategier som gör oss mindre medgörliga och följsamma.
Björn Kohlström är gymnasielärare och litteraturkritiker.
Tomas Tranströmer: Med älven
Vid samtal med samtida såg hörde jag bakom deras
ansikten
strömmen
som rann och rann och drog med sig villiga och motvilliga.
Och varelsen med igenklistrade ögon
som vill gå mitt i forsen medströms
kastar sig rakt fram utan att skälva
i en rasande hunger efter enkelhet.
Allt stridare vatten drar
som där älven smalnar och går över
i forsen – platsen där jag rastade
efter en resa genom torra skogar
en junikväll: Transistorn ger det senaste
om extrasessionen: Kosygin, Eban.
Några få tankar borrar förtvivlat.
Några få människor borta i byn.
Och under hängbron störtar vattenmassorna
förbi. Här kommer timret. Några trän
styr som torpeder rakt fram. Andra vänder
på tvären, snurrar trögt och hjälplöst hän
och några nosar sig mot älvens stränder,
styr in bland sten och bråte, kilas fast
och tornar upp sig där som knäppta händer
orörliga i dånet…
såg hörde jag från hängbron
i ett moln av mygg,
tillsammans med några pojkar. Deras cyklar
begravda i grönskan – bara hornen
stack upp.