Skip to content
Debatt

Det öppna samtalet och dess fiender

”There is the greatest difference between presuming an opinion to be true, because, with every opportunity for contesting it, it has not been refuted, and assuming its truth for the purpose of not permitting its refutation”

– John Stuart Mill, On Liberty

1948 infördes hets mot folkgrupp-lagen i Sverige. Lagen innebär att man inte uppsåtligen får sprida hot eller missaktning mot folkgrupper.

Varken hot eller missaktning är handlingar som bör tas lätt på. I regel är dock våld värre än ord, och de flesta talhandlingar som är olagliga befinner sig i gråzoner mellan våld och ord, som hot och anstiftan till brott. Naturligtvis ska det vara olagligt att hota eller uppmana folk att begå brott mot folkgrupper, men missaktning bör däremot falla inom ramen för yttrandefriheten, eftersom det inte utgör ens en gråzon till våld. En lag som förbjuder missaktning är en inskränkning av yttrandefriheten och borde avskaffas.

Ett annat – och ibland minst lika effektivt – sätt att begränsa fria samtal är via utfrysning och så kallad deplattformering. Peter Wolodarski skrev till exempel i början av året en mycket uppmärksammad ledarkrönika om Alexander Bard, där han hävdade att TV4 för fem år sedan ”inte hade tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister”.

Wolodarski syftar på en debatt mellan debattören och mångsysslaren Alexander Bard och Gustav Kasselstrand, partiledare för det högerextrema partiet Alternativ för Sverige (AfS). Kritiken bygger på idén om att man genom att erkänna högerextremister som samtalspartner legitimerar deras uppfattningar. Det legitimitetsteorin dock inte tar hänsyn till är att vi inte på förhand kan sortera bort uppfattningar som onödiga att diskutera, varken genom lagstiftning eller utfrysning.

För liberaler ter sig vissa uppfattningar uppenbart orimliga, liksom liberalers uppfattningar ter sig orimliga för andra. När varje uppfattning kan yttras men också kritiseras, får vi bästa tänkbara granskning. 

Utan debatt sprider Kasselstrand och hans likar sina åsikter oemotsagda. Den som föredrar ett stramare debattklimat kan här invända att det går att skapa och bemöta egna retoriska modeller av extremisternas argument, utan att för den sakens skull debattera med dem. Men att låta företrädare själva argumentera för sin sak ger den bästa bilden av för- och nackdelar för publiken. Endast en kommunist kan företräda kommunismen, annars äger själva debatten inte rum annat än via en artificiell struktur. 

Att välkomna en fri debatt innebär också att erkänna möjligheten att även extremister kan ha rätt ibland (vilket ofta är varför en del börjar lyssna på dem). Även när SD var emot utomeuropeiska adoptioner och använde sig av symboler från den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt (BSS) hade de rätt i att flyktinginvandring kan innebära kostnader och kulturkrockar. Att utgå från en gemensam verklighet innebär inte att man behöver dra samma slutsatser om vad som behöver göras åt den.

Andra anför att extremister debatterar oärligt och därför inte kan hanteras inom ramen för den vanliga politiska debatten. Men om det räckte med att debattera oärligt för att vinna debatter kan vi lika gärna argumentera mot att det över huvud taget går att komma någonstans med rationella samtal alls.

Malcom Kyeyune skriver i texten Liberal svanesång i tidskriften Axess Magasin att liberalismen har förlorat tron på sig själv. Samtalet har en central funktion i såväl liberala institutioner som ideologi, människans förnuft gör att åsiktskonflikter är en styrka som producerar mer förnuft. Kyeyune menar att dagens liberaler inte tror på detta i praktiken. Sociala medier ansågs lovande för att de genererade fria mänskliga möten, men ses nu främst som populismens grogrund.

Alla liberaler stämmer knappast in på Kyeyunes beskrivning, men tendenserna finns där hos många av oss. Tanken att människor inte får exponeras för orimliga åsikter och bedrägliga argument, för att de kan välja dessa över rimliga åsikter motiverade med giltiga argument, underminerar hela idén om konstruktiva åsiktskonflikter. Vad återstår av liberalismen om dess företrädare inte ens vågar anförtro människor att hantera ett öppet samtal och avgöra själva när någon sida använder oärliga debattknep?

Ett fritt samtal garanterar inte att vår åsikt vinner. Men vi kommer heller aldrig att kunna övertyga någon om våra principer om vi inte själva tar dem på allvar. Att lita på styrkan i våra argument är en liberal skyldighet, att tysta misshagliga åsikter en pyrrhusseger – ohållbar i det långa loppet.

Liksom vi får den bästa produkten på marknaden genom fri konkurrens så får vi de bästa idéerna genom öppet samtal. 

Oscar Matti är värd för podden ”Prata om det” och aktiv i Liberala ungdomsförbundet

Wilhelm Onn är aktiv i Liberala Studenter

Läs även:

Replik: Matti och Onn uppvisar liberal naivitet om politisk debatt

Slutreplik: Walkover är inget alternativ