Att sjunka ner i den svindyra soffgruppen, blicka ut över sitt nyrenoverade kök och planera nästa shoppingresa till New York. Men också: psykofarmaka, filterbubblor, utbrändhet, gängkriminalitet, klimatkris och Amazon-anställda som i världens rikaste land måste sätta på sig blöjor i brist på toalettpauser.
Inte kan det väl ha varit det här Smith, Locke, Mill och de franska upplysningsfilosoferna drömde om när de formulerade grunderna för den västerländska liberalismen?
Det moderna samhället genomgår med all rätt en existentiellt grundad civilisationskris. Kritikerna återfinns till både höger och vänster. »Klimatdiktatur!«, ropar vänstern och avfärdar liberala »fantasier om oändlig tillväxt«. Samtidigt lockas allt fler av nationalistiska och konservativa samhällsmodeller, både politiskt och som ledmärken för den egna livsstilen.
Det liberala svaret? Business as usual. Liberalismen har lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom, berikat det svenska samhället och gett individen större möjligheter än någonsin att förverkliga sina drömmar. De som påstår något annat har fel, och måste genast upplysas om att de bara inte har förstått hur bra vi har det.
Till viss del har debattörer som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt rätt i sin analys av den globala utvecklingen. Men kan vi liberaler verkligen inte erbjuda något bättre än utvecklingsoptimistisk status quo?
Ta den skenande globala ekonomiska ojämlikheten som exempel. Visst lever stora delar av jordens befolkning i ett aldrig tidigare skådat välstånd. Men bör vi för den sakens skull acceptera miljöförstöring, psykisk ohälsa och mänskligt lidande som en oundviklig funktion av rikedom, eller se till alternativa sätt att organisera det kapitalistiska samhället på?
Oändlig tillväxt är ingen fantasi, snarare en inneboende mänsklig strävan att skapa ett bättre liv för sig själv och sina närmaste. Men är vi säkra på var gränsen går mellan liberal teknikutopism och en närmast maoistisk syn på resursanvändning?
Maos uttalade krig mot naturen är väl dokumenterat. »Låt det höga berget böja sig; låt flodens väg styras om«, ska ledaren för det kommunistiska partiet ha sagt under en partikongress. »Människans förmåga att förstå och ändra naturens förutsättningar är obegränsad«.
Än har inte bergen böjt sig, men tiotusentals sjöar och vattendrag har försvunnit. Djur såväl som människor fördärvas av föroreningar i luft, vatten och jord. Ett samhälle där allt liv; medborgares såväl som växters och djurs, tjänar staten och det ekonomiska systemet. Inte tvärtom.
Detta sätt att se på statens upphöjda roll i förhållande till natur och individ genomsyrar också den svenska samhällssynen, så även många liberalers. För hur ska man annars tolka avfärdandet av till exempel friår och familjeveckor som verklighetsfrånvänt trams?
När problemet egentligen inte är tanken att vi har nått en välståndsnivå där vi borde ha råd att arbeta mindre och att det finns andra värden i livet än de som kan räknas i ettor och nollor. Utan idén om att det just är staten som ska bekosta vår fritid.
Så mycket har statsindividualismen förlamat den politiska idédebatten, att människor har svårt att tänka tanken att gå ner i levnadsstandard och arbeta mindre om inte staten betalar för det.
Så undermineras marknadens revolutionära kraft, när subventioner, statliga stöd och importtullar släcker det glödande globala humankapitalets eld. Så tar småborgerlig konsumtionsideologi över, när köp av bostadsrätter, köksrenoveringar, utlandsresor och städtjänster subventioneras. Som om konsumtion skulle utgöra grunden för individualismen.
För vad ska vi med tillväxt till, om inte för människans eget bästa? Hur ska liberalismen överleva västvärldens övergång till postmaterialism, om inte genom att utveckla en postmaterialistisk syn på samhälle och individ? Den liberalism som eliminerar fattigdom i Bangladesh måste vara lika relevant för den meningssökande svensken.
Liberalismen är kulturradikal och maktkritisk. Det är att värna marknaden, inte företagen. Att tro på kapitalism, inte globala oligopol. Liberalism är att avfärda politiska utopier och de inskränkningar av individens rättigheter som ofta rättfärdigas på vägen dit, men aldrig för den sakens skull agera samhällsbevarande. Liberalism är att tvivla, också på om vi verkligen är på rätt väg.
Liberalismen är en del av moderniteten, och ska i alla lägen bejaka den. Men när världen ropar efter förändring, är det även dags för oss liberaler att lyssna.
Emma Høen Bustos
Matilda Molander
chefredaktörer och ansvariga utgivare