I Hakarps socken står min släktgård. Gården är ett vackert säteri. En allé av lindar leder fram till tre ljusgula hus, som omger en grönklädd rondell. När man står vid socknens ljust rosa korskyrka tornar husen upp sig mot horisonten, över fälten. Vid kyrkan är hela släkten begraven. I skogarna har jag planterat träd, och diken har jag varit med och grävt. Jag vet namnen på stigarna och stenarna, fälten och bäckarna – de namn som kartan inte känner.
Det pratas mycket om begreppsparet anywheres och somewheres, ibland otympligt på svenska som någonstansare och varsomhelstare. Tanken är att det i samtiden skulle finnas två kategorier av människor, de som helst blir vid sin läst, som är rotade, som vill stanna kvar i sin gemenskap och trivs i det lokala, gentemot de som bryter med sina rötter, har världen som bostad och ett globalt medborgarskap, de som alltid är på väg, en känsla som Modest Mouse har beskrivit i låten World at Large (eller för all del taget till sin extrem i Lasse Hallströms Chocolat).
Jag har alltid haft svårt för denna uppdelning. Jag är varken psykolog eller sociolog, men tänker mig att frågan om tillhörighet för de flesta är betydligt mer komplex än vad den binära logiken kan ge sken av. De mest inbitna världsmedborgare har ändå sina emotionella rötter någonstans, medan de mest lokalt situerade drömmer om solsemester på Mallorca och chattar med släkt och vänner på telefonen. Den typ av snäva gemenskaper som föregick modernismen, industrialiseringen och urbaniseringen finns knappast kvar någonstans i Sverige. De som av olika anledningar har tvingats till att bryta upp och lämna sina rötter brukar sällan vara nöjda med sin situation. Även för den mest vana resenär är det skönt att komma hem.
I Hakarps socken står min gård, men gården är inte min på pappret. Det är möjligt att den heller aldrig kommer att bli det. Som alla andra har jag haft val i livet. Jag hade kunnat avstå från studier, bygga ett hus på markerna med målet att en gång överta mangården. Men som för många andra har staden och världen lockat. Studierna vägde tungt. Tidigare generationer har successivt växlat ner jordbruket, det ena stallet är idag ett grustag och för uthusen används någon form av kulissbidrag, som morfar brukar kalla det: EU-pengar för upprustning med förbehåll att husen inte får användas. Vad det heter egentligen vet jag inte, men kulissbidrag känns som ett passande namn. Ve den som får för sig att starta upp allt igen. Vad finns det annars för framtid för gården?
På pappret kommer kanske gården aldrig att bli min, men det är inte det viktiga. Den känns som att den är min. Jag har planterat träd på markerna och markerna har planterat träd i mig. Gården är ett ankare i en stormig värld, en referenspunkt när allt annat flyter. Det är det viktiga. Vad som händer om gården en dag är i någon annans händer har jag aldrig riktigt begrundat. Med gården som trygghet kan jag vara lika mycket någonstansare som vartsomhelstare. Vart jag mig i världen vänder kan jag alltid komma hem.
Någonstans där befinner sig mitt grubblande, efter att ha läst finlandssvenska Ann-Luise Bertells Heiman, nyligen utgiven på Förlaget. Det är Bertells andra roman, hennes andra verk av två som tillägnas frågorna om hemmet och världen, det lilla i det stora. Jag vet inte riktigt vad Heiman betyder, kanske är det finlandssvenskt ordbruk som ännu inte har slagit sig in i mina småländska glosor. Men efter att ha läst romanen känner jag att heiman är viktigt. Precis som jag tvingas Elof, Sten och de andra figurerna i romanen att väga det stora mot det lilla, drömmarna mot traditionerna. Och i dragningskraften däremellan uppstår romanens spänning, ett outsinligt driv som gör romanens 450 sidor omöjliga att lägga ifrån sig.
Heiman skildrar en gård i det finlandssvenska Österbotten, utifrån hemmansägaren Elofs perspektiv. Det är svårt att beskriva handlingen, för liksom i de flesta läsvärda släktkrönikor är den omfattande och mångfacetterad. Utgångspunkten är att den tioårige Elof och hans lillebror blir föräldralösa när fadern dör. Förflyttade till morföräldrarnas gästgiveri och uppfödd på deras gunst närs Elof av en oerhörd vilja till revansch: att återta släktens hemman – familjens viktigaste ägodel. Stoltheten över hemmanet blandas dock med skuldkänslor och rädslor från händelser i det stora kriget, och svårigheten att prata skapar nya problem att lösa. I skärningspunkten mellan stolthet och rädsla, hemman och omvärld skildras denna österbottniska mylla och en familjs strävan efter att behålla sin gård.
Bertells skildringar av barnet i det lilla är mästerliga. För en kort sekund känner jag mig själv återigen som ett barn, jag köper helt Elofs och Stens känslor, gråter med dem i deras sorgeprocesser och skrattar med dem i deras barndomslekar. Bertell har gjort sig känd som en skarp skildrare av starka förnimmelser i korta scener, vilket märks i romanen. Kapitlen är mycket korta och skildras sceniskt och emotionellt, emellanåt med poetisk pregnans. Men det är när barnet står i fokus som det verkligen bränner till. Beskrivningarna av när Sten, Elofs son, blir bästa vän med en kråka, och sorgen när kråkan flyger in i en elledning och dör, kommer jag att bära med mig länge.
I motsats till det hade jag gärna sluppit försöken till storpolitiska inslag och fonder från omvärlden, som alltsomoftast beskrivs klichéartat och överdrivet. Kulmen i dessa onödiga fonder nås när Elof, femton år gammal nyss kommen som arbetare till en vapenfabrik, helt plötsligt finner sig på middag med en tokfull och olämplig Per-Albin Hansson. Den här typen av episoder är onödiga, för de gör ett märkligt orealistiskt avbrott i en annars övertygande och känslomässigt stark roman.
Jämfört med Bertells debutroman, Vänd om min längtan, är Heiman dock en stor utveckling. I debuten stod samma frågor i fokus, men där var berättaren nybörjare, drivet skakigt och resultatet varierande. Redan där fanns de starkt skildrade förnimmelserna, men i Heiman blommar de ut till en färgkavalkad som berör.
Samtidigt är det tydligt hur Bertell har växlat perspektiv. I Heiman får vi följa Elofs och Stens liv, de som valde att stanna kvar och ta hand om sin gård. Två pojkar med läshuvud som försakar sina egna viljor och ambitioner för släkten, traditionen och rötterna; hur bra beslut det egentligen var frågar man sig när Elof tar till spriten då han blir oförmögen att ta till orden, orden som puttrar under ytan men som inte finner utlopp. I Vänd om min längtan får vi istället följa Maria, som ger upp sina rötter, lämnar sin gråtande, hopplöst misslyckade mor och följer efter sin bror till friheten i Kanada. Efter tuffa år av hårt arbete och en skilsmässa återvänder hon som en stukad kvinna. Drabbad av demens och med hemtjänsten rännande hos sig skickar hon på äldre dar självrannsakande brev till den dotter som blev kvar i Amerika: att lämna henne kvar beskrivs som det största misslyckandet i hennes liv, ett ödesdigert fel som hon skulle göra allt för att göra ogjort. Vilket såklart inte går.
I kontrasten mellan de två romanerna växer en större bild fram, en bild av hur vi alla påverkas av våra rötter och traditioner, och hur vi alla måste hantera det faktum att det finns en plats vi kommer från och en plats vi väljer att befinna oss på. Våra liv styrs av våra val, val som får konsekvenser. Hur man ska navigera i denna värld är ett komplicerat bekymmer, ett bekymmer som Bertell, åtminstone i sin andra roman, skildrar väl, utan att ge några svar.
Heiman ger mig nämligen inga nya svar, bara nya grubblerier. Hur ska jag göra med mitt heiman? Vem blir jag om gården säljs? Kommer nästa ägare veta att stigen heter Korpabackarna, att stenen är Farmors soffa? Men vem är jag om jag försakar mig själv? Och blir gården lyckligare av att jag stannar kvar, även om jag längtar någon annanstans?