Världseliten vill bli mannen på gatan. När Mark Zuckerberg och hans gelikar tar av sig kostymen och sätter på sig till synes enkla men i verkligheten väldigt dyra t-tröjor i anti-elitblå nyans börjar skräddarelitismens högborg skälva. Med utgångspunkt i ett klädmärkes sjunkande intäkter funderar estetikprofessor Esther Leslie över vad som händer med eliten som kultur.
I maj 2019 gick det att läsa en artikel i The American Spectator med rubriken ”Ralph Lauren Corporation: A Casualty of Anti-Elitism and the Grunge Look”. I underrubriken beskrivs den drivande tesen: ”Opassande i både de demokratiska socialisternas och brexitörernas tidsålder.”
Ralph Laurens intäkter sjunker. Som ett resultat av den spirande globala anti-elitismen är klädmärket inte längre ledande inom mode. Trots att märket rent historiskt, enligt artikeln, har varit ”skräddarelitismens högborg”. I en värld där ”eliten bashas globalt, i Indien, Storbritannien, Frankrike och USA” finns det ingen plats för Ralph Lauren. I Storbritannien har man förpassat de eleganta eurokraterna till åskådarplats. I Frankrike slår gula västarna tillbaka mot ojämlikhet, även skräddarsydd sådan. I USA ägnar sig alla parter åt överdriven retorik. I mötet med anti-elitismen finns det ingen plats för anglofilt preppy kläder eller välstrukna oxfordskjortor, eller för de fejkade marinkläder som säljs i Ralph Laurens Athleisure-kollektion, eller ens för de emblemprydda sweatrarnas tidlösa linjer.
Kanske är Zuckerbergs favoritnyans antielitblå, eller möjligtvis Faded Royal Heather. Oavsett är det dyrt.
Är det kläderna som gör mannen? Innebär Ralph Laurens sjunkande intäkter att eliten håller på att falla? Innebär de utbytta kläderna att även eliternas existens håller på att bytas ut? Eller rör det sig bara om vad det alltid har rört sig om: mode, vilket är lika mycket inställelse och förställelse som det är en verklighet – lika verklig som de faktiska eliternas existens.
Och var det den faktiska eliten – om den nu existerar – som klädde sig i Ralph Lauren, eller var det en wannabe-elit som trodde att deras nya utseende skulle hjälpa dem på traven i strävan efter att klättra högre? Och förändras något av att dagens elit – eller rika – nästan uteslutande föredrar, vilket även artikeln konstaterar (apropå Facebooks Mark Zuckerberg), att klä sig i gråa eller blekblåa t-tröjor? Som även de hade kunnat komma från Ralph Lauren. Märket gör t-tröjor som säljs för 700 kronor och polotröjor för 1 000 kronor, i synnerhet görs de i en blek nyans som kallas »elitblå«. Kanske är Zuckerbergs favoritnyans antielitblå, eller möjligtvis Faded Royal Heather. Oavsett är det dyrt.
Det är alltid svårt med frågor som rör elitism och mode, inte minst eftersom elitismen ju lekaktigt rör sig mellan gatans mode och haute couture med förklädnad som passform. Mode är paradoxalt. Kanske bär ändå detta mode på ett uns av sanning: de som väl har möjligheten att välja sina egna trådar – åtminstone de män som driver de mest framgångsrika företagen eller nya populistpartierna – föredrar kanske en något mer alldaglig look. Och även om några fortfarande ser sig själva som elit – till och med strävar efter att vara crème de la crème – är det som etikett betraktat i dag inte mycket mer än en prislapp, en prislapp med syfte att övertyga – elitskolor och elituniversitet, elitsegling, elitmodeller, elitmiddagar – och leda i bevis att något håller en viss och alldeles speciell kvalitet.
Elit som etikett används, men kastas också på andra. Etiketten bär på en tvetydighet. Framför allt om man betraktar den närbesläktade termen Elitism. På ytan – tanken om att ett samhälle eller ett system borde styras av en elit. Under ytan och å andra sidan – elitismen, en överlägsen attityd, ett överlägset beteende förknippat med den misstänkta eliten.
Den fåniga artikeln om Ralph Lauren lyckas ändå peka på något. De flesta kallar inte sig själva för elit. Det är ett ord som bär på negativa konnotationer. Dagens ledare, de som styr världen i dag, undviker etiketten – som har kommit att bli som en svordom.
Eliten sägs ha gemensamma intressen och de är alltid emot dig, du som inte är en elit men tvingas utstå deras tirader.
Eliten är en benämning på de misstänkta, men ofta ett ord, bör det tilläggas, använt just av dem som enligt sina egna definitioner skulle kunna benämnas som det. Men ju mer de bekämpar eliten, desto mer kan de förställa sig och avleda. Eliten bestäms ofta av andra – och den som bestämmer har tolkningsföreträde över eliten själv. Den liberala eliten. Den vänsterliberala eliten. Storstadseliten. Den kosmopolitiska eliten.
Eliten sägs ha gemensamma intressen och de är alltid emot dig, du som inte är en elit men tvingas utstå deras tirader. Eliten agerar lika samspelt som skådespelare på teatern. Har ingått en pakt, det finns en förståelse dem emellan som ej kan delas av andra. Därför kunde nazisterna benämna avantgardets konst för elit eller elitistisk och bränna den, om de inte sålde den i hemlighet.
De mest demokratiska idealen kallas för de mest elitistiska – inte i positiv bemärkelse. Det verkar simpelt men bär på en förkärlek till det dunkla. Och häri ligger ett lögnaktigt förakt för den vanliga mannen. En grupp som förkunnade Übermensch, övermänniskan, och formgav sitt SS som en elitistisk militärtrupp, anklagade andra för elitism – men bestämda sådana, såklart: den judiska eliten, den kommunistiska eliten.
Det är så mycket som är upp och ner med elitismen. I den samtida auktoritära demagogin – hos Nigel Farage, Boris Johnson eller Donald Trump – ser vi ledare piska upp massor med oansenliga, personliga berättelser, ledare som klär ut sig till dessa vanliga människor. De får absolut inte vara en del av den ”internationella elit” mot vilka de definierar sig själva, mot ”medborgarna av ingenstans” som Theresa May benämnde dem i sitt tal till Konservativa partiet i oktober 2016.
Hon, å andra sidan, var inte ledareliten i en global stormakt, utan snarare Theresa längre ner på gatan, precis som du. De ospecifika, breda penseldragens styre kan fyllas med vilket innehåll, land eller massa som helst, så länge det ser sig själv som rättfärdigat, som ett – till skillnad från de andra – hårt arbetande men ständigt sviket folk.
Vem menar sig kunna dela den orimligt uppdelade kakan eller brödet på ett rimligt vis? Och om det inte finns någon kaka eller bröd, inte egentligen, bara löftet om ett?
Brecht skriver i texten till en av sina sånger ur Tolvskillingsoperan, ”Denn wovon lebt der Mensch?”, ”Vad håller mänskligheten vid liv?”: ›”Erst kommt das Fressen, Dann die Moral”, ”Först kommer maten, sedan moralen”.
Franco Fortini observerar i The Writers’ Mandate and the End of Anti-Fascism hur Brecht därmed närmar sig de som byggde upp vår vetenskapliga tidsålder – vore de bönder eller uppåtgående borgare. Bägge sorter, livsnjutare och inte asketer, uppskattade sin stekta gås. På så vis skiljde de sig från Georg Lukacs, vars stora misstag var hans övertygelse att Sovjetunionens funktionärer kommunicerade med arbetarklassen, eller de han räknade till en sådan klass, dess vålnad, en klass som kunde föras fram och tillbaka längs den smala fåran från Lenin till Hegel.
Sådant var kommunismens avantgarde – eller kommunisteliten, massans ledare – även om Lukacs formulerade det på ett mer dialektiskt vis. När de politiska utsikterna vidgades var det bara till vad Fortini har kallat för den mest intetsägande socialradikala humanism. ”Grub first, then ethics”, som Brechts aforism lyder i W. H. Audens översättning.
I nästa rad från ”Vad håller mänskligheten vid liv?” klargörs det: ”Erst muß es möglich sein auch armen Leuten/Vom großen Brotlaib sich ihr Teil zu schneiden”. ”Det måste först göras möjligt även för fattiga människor att få sin del från den stora brödlimpan” – eller som Tom Waits uttrycker det: ”So first make sure that those who are now starving get proper helpings, when we all start carving”.
Vem menar sig kunna dela den orimligt uppdelade kakan eller brödet på ett rimligt vis? Och om det inte finns någon kaka eller bröd, inte egentligen, bara löftet om ett? Eller om det finns och det är billigt och rikligt, men fullt av palmolja, tillsatser och ohälsosamma tillskott. Men att antyda det kan ses som ren elitism. Vi är proppfulla eller förlorade – i våra trasiga t-tröjor med oläslig text.
Esther Leslie
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!