Tema

Nyliberalerna i tyska AfD

Text: Erik Thyselius

I takt med tilltagande islam- och invandringskritik har de ekonomiska frågorna hos tyska AfD hamnat alltmer i skymundan. Vid närmare granskning finner man i dag flera marknadsliberala reformförslag i partiets idéprogram. Men det är långt ifrån säkert att de liberala idéerna har kommit för att stanna, menar Erik Thyselius.

För den svenska publiken är Alternative für Deutschland (AfD) främst känt som ett högerradikalt islam- och invandringskritiskt parti vars framgångar ritar om den politiska kartan i hela Tyskland. Vad färre kanske vet om är att det från början var de ekonomiska frågorna som stod i centrum: AfD grundades 2013 som en protest mot Angela Merkels räddningspaket till Grekland i synnerhet och den gemensamma valutan i allmänhet.

I dess ledning fanns journalister, nationalekonomer och andra intellektuella. Centralgestalt vid denna period var professorn i nationalekonomi, Bernd Lucke. Den som vill kan se rätt många likheter med svenska Junilistan.

Under dess första år hade AfD en tydlig karaktär av elitrörelse – i kontrast till dagens ansträngningar att uppfattas som så folkliga som möjligt. Det är först när Lucke, som uppfattades stå för en liberalkonservativ tradition, utmanövrerades år 2015 som partiet tog den nationalistiska gir som präglar partiet i dag. Grupperingen Der Flügel, som leds av Thüringen-politikern Björn Höcke, observeras sedan 2019 av det tyska författningsskyddet utifrån misstanken att den riskerar att radikalisera hela AfD. Tack vare valframgångarna i östra Tyskland har grupperingen i dag stärkt sin position inom partiet.

Jämfört med AfD:s tidiga år har den till en början ekonomiska profilen uppenbarligen hamnat i bakgrunden. Vilka ekonomiska idéer är det då som partiet representerar i dag? I idéprogrammet står det bland annat att partiet vill genomföra en omfattande skattereform, avskaffa arvs- och förmögenhetsskatten, minska regelbördan för företagare, lansera en övre gräns för hur stor andel av BNP som får utgöras av skatter och avgifter, införa särbeskattning samt enhetlig moms.

AfD verkar heller inte se några principiella problem med multilaterala frihandelsavtal i WTO:s regi, men avfärdar handelsavtal som CETA och TTIP med argumentet att »folkets« insyn i förhandlingarna är för dålig. Motståndet mot euron ligger bergfast – om förbundsdagen inte väljer att lämna den gemensamma valutan måste en folkomröstning hållas. I övrigt intar man en kritisk hållning till dagens EU. Vurmen för och kopplingarna till Putinregimen är väldokumenterad.

Räcker då detta för att slå fast att AfD i ekonomiska frågor faktiskt kan anses vara liberalt? Nej, idéprogram är en sak. Faktiskt politik en annan. Eftersom AfD ännu inte har varit vid makten finns det inte någon politik att utvärdera. Givet att partiet till sin natur är populistiskt – och extremt volatilt – finns inte heller några garantier för de marknadsliberala idéernas beständighet.

Ett exempel på detta är debatten inom AfD om det tyska pensionssystemet. Partiledaren Jörg Meuthen (även han professor i nationalekonomi) har dömt ut nuvarande system och vill i stället se att staten endast tillhandahåller en minimipension – resten ska individen ansvara för. Björn Höcke vill det rakt motsatta – pensionerna ska höjas över hela brädet – förutom för den som inte är tysk medborgare. Vilken linje partiet väljer kommer att avgöras i april.

Å ena sidan är det inte otänkbart att de marknadsliberala idéerna kommer att få mindre utrymme om AfD:s radikalisering fortsätter. Å andra sidan kan det gå utmärkt att kombinera marknadsliberalism med välfärdschauvinism – förutsatt att AfD slipper ta politiskt ansvar.

Det finns en viktig lärdom i detta. Under Merkelåren har regelbördan och skattetrycket för företag faktiskt ökat – dels beroende på samregerandet med socialdemokratiska SPD, men framför allt för att intresset för företagandets villkor har varit högst begränsat. Så riskerar också denna väljargrupp att stötas bort från den tyska borgerligheten. Den ständiga jakten mot mitten, och makten, har kommit till ett högt pris för Merkels kristdemokratiska CDU.

Vad som skulle behövas för att mota den tyska högerpopulismens framgångar är en rejäl dos idédebatt inom framför allt maktpartiet CDU. Dit är det dock lång väg kvar.

Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen. Han har tidigare varit ledarskribent i bland annat SvD och biträdande redaktör för SvD:s blogg Säkerhetsrådet.

@erikothyselius

erik.thyselius@axess.se

Fler artiklar av Erik Thyselius

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr