Tema

Kapitalismen och välfärdsstaten – tillsammans följs de åt

Text: Andreas Bergh

Debatten om ekonomi mellan höger och vänster bygger ofta på en motsättning mellan å ena sidan kapitalism och marknadsekonomi och å andra sidan höga skatter och omfördelande välfärdsstat. Empiriskt sett är dock mönstret det motsatta: Länder med mer kapitalism och marknadsekonomi har i genomsnitt en större stat och högre skatter. I denna artikel beskriver Andreas Bergh hur vi kan veta att mönstret finns, hur det kan förklaras och diskuterar dessutom vad det kan betyda för den politiska debatten. 

Trots att marknadsekonomi och kapitalism är kvalitativa fenomen finns det gott om kvantitativa mått. Ett av de mest använda är det amerikanska Fraser-institutets mått på ekonomisk frihet som publiceras årligen på freetheworld.com. Måttet tillkom efter en process där framför allt ideologiskt drivna marknadsvänner och libertarianer diskuterade hur debatten kring ekonomi och politik skulle kunna tas vidare bortom anekdotiska exempel. Till slut presenterades ett index som med hjälp av en rad allmänt tillgängliga mått och indikatorer kvantifierar graden av ekonomisk frihet i ett land, det vill säga i vilken utsträckning dess invånare är fria att fatta egna beslut om ekonomisk verksamhet och resursanvändning. Sedan 2002 består indexet av fem dimensioner som mäter statens storlek, rättsväsendets integritet och äganderättens ställning, penningmängdens och inflationens stabilitet, rätten att handla med andra länder och mängden regleringar i ekonomin. Tanken var att ett kvantitativt mått skulle underlätta jämförande forskning. En rimlig gissning är att många som var inblandade i indexets skapande både hoppades och trodde att samtliga typer av ekonomisk frihet skulle vara högt korrelerade med välståndsmått som BNP per capita.

De fick nästan helt rätt. Länder med hög ekonomisk frihet är i genomsnitt rikare och mer välmående än länder med låg ekonomisk frihet, och sambandet gäller (med varierande styrka) fyra av de fem olika typerna av ekonomisk frihet. Däremot visade det sig att rikare och mer välmående länder i genomsnitt har högre skatter och större offentlig sektor. Detta resultat var sannolikt oväntat för många libertarianer och på vänsterkanten har det stundom tolkats som ett tecken på att en stor stat inte hindrar, utan i själva verket främjar, ekonomisk utveckling.

Statens effekt på den ekonomiska utvecklingen beror emellertid främst på vad staten gör: Utbildning och investeringar kan främja ekonomins utveckling medan subventioner och regleringar kan hämma den. I genomsnitt tycks ökade skatter eller offentliga utgifter i rika länder vara förknippade med något lägre ekonomisk tillväxt i ett femårsperspektiv. Bland OECD-länder är de genomsnittliga inkomsterna också något högre bland länderna med högst ekonomisk frihet. Men högskatteländerna klarar sig bra när olika välståndsindikatorer mäts, kanske förvånansvärt bra enligt vissa.

Som exempel kan man jämföra de OECD-länder med högst ekonomisk frihet (Nya Zeeland, Schweiz och Irland) med de länder som har den mest frihetsinskränkande storleken på staten enligt samma mått (Sverige, Nederländerna och Danmark).

Den senare gruppen av länder har föga förvånande betydligt högre skatter, men institutioner och ekonomisk politik i allmänhet kännetecknas i båda grupperna av synnerligen hög ekonomisk frihet (8,6 på en tiogradig skala).

Vilka länder har högst välstånd? Det är i allt väsentligt en smaksak. Lågskatteländerna har i genomsnitt fem procent högre BNP per capita, men också runt 15 procent högre spädbarnsdödlighet och inkomstspridning. Ett exempel med sex länder 2015 säger naturligtvis inte mycket – men mönstret består när fler länder och år studeras.

Är mönstret förvånande? Det beror på vem som tillfrågas. Till saken hör dock att den typ av ekonomisk frihet som bäst förklarar länders långsiktiga välståndsutveckling har visat sig vara rättsstat och skyddad privat äganderätt. Detta förklaras vanligen med att dessa institutioner sänker transaktionskostnader och undanröjer osäkerhet, vilket främjar investeringar och företagande och dessutom motverkar resurskrävande konflikter om vem som äger vad. Det är värt att notera att denna välståndsfrämjande effekt av goda institutioner uppstår oavsett om skatterna är 30 eller 40 procent av BNP.

Varför tenderar då rikare länder att ha en större offentlig sektor? I min bok Två filter – Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig argumenterar jag för att sambandet mellan ekonomisk frihet och storleken på den offentliga sektorn har en enkel förklaring: både välfärdsstaten och marknadsekonomin kan ses som regelverk som underlättar samarbete. Länder som kan samarbeta tillräckligt för att utveckla och upprätthålla en generös skattefinansierad välfärdsstat kan i regel också utveckla de institutioner som ger en välfungerande marknadsekonomi. De har vad som inom statsvetenskapen kallas hög statskapacitet.

Allt som sagts ovan skulle kunna tolkas som att statens storlek är relativt oviktig i sammanhanget. Det vore en feltolkning. Men de mått på statens storlek som används i den politiska debatten (tillika i indexet för ekonomisk frihet) tenderar att vara fiskala mått, såsom offentliga utgifter, skattesatser och skatteintäkter. Höga skatter kan skada en ekonomi genom att göra produktiva aktiviteter mindre lönsamma för individen. Det finns emellertid också andra sätt på vilka en stor statsmakt kan skapa problem för välståndsutvecklingen i samhället, skäl som är relaterade till statens svårigheter att tillgodogöra sig och använda den kunskap som finns hos ett samhälles invånare.

Det så kallade kunskapsproblemet beskrevs i en klassisk artikel av Friedrich von Hayek redan 1945. Hayeks problematisering av statens möjligheter att använda all kunskap i samhället när denna finns utspridd hos alla dess invånare är på många sätt ett starkare argument mot den stora staten än de argument som bygger på att höga skatter snedvrider incitamenten. Skatter kan utformas så att de orsakar relativt liten samhällsekonomisk skada och skatteintäkterna kan användas till produktiva offentliga utgifter. Däremot är det genomgående svårt för staten att lyckas med satsningar som förutsätter kunskaper som centrala beslutsfattare svårligen kan få tag i och hålla aktuella.

Som konkret exempel på kunskapsproblemet och hur det kan hanteras fungerar Sveriges förra och nuvarande pensionssystem väl. Ett pensionssystem som i detalj specificerar en viss pensionsålder, en viss pensionsnivå och som finansieras helt av skatter på de arbetande kräver kunskaper inte bara om människors preferenser och beteende utan också om den ekonomiska och demografiska utvecklingen flera decennier in i framtiden. Även om ett land vid ett givet tillfälle enas om en utformning, finansiering och pensionsregler, kommer förutsättningarna någon gång att förändras varpå det beslutade systemet inte längre är det mest önskvärda eller ens ekonomiskt hållbart.

Det är inte svårt att hitta exempel på länder där den politiska processen lett till pensionssystem som varit för generösa i förhållande till skatteintäkterna med både statsfinansiella och fördelningsmässiga problem som resultat. Det gamla svenska ATP-systemet hotade länge att bli ännu ett sådant exempel – men så illa behövde det inte gå. Sveriges nya pensionssystem, som nu är två decennier gammalt, specificerar ingen pensionsålder och utlovar ingen specifik pensionsnivå. I stället ges individen löpande information om intjänad pensionsrätt och prognostiserad pensionsnivå beroende på pensionsålder (som är valfri efter en viss minimiålder, som i år höjdes från 61 till 62 år).

Det nya systemet bygger på kunskap om människors förväntade livslängd och inkomster, men jämfört med det gamla systemet är kunskapskraven är avsevärt lägre. En viktig skillnad är att det gamla systemet vid försämrade ekonomiska förutsättningar krävde centrala beslut kring huruvida anpassningen skulle ske genom höjd pensionsålder, sänkt pension, höjda skatter eller en kombination av dessa. I det reformerade systemet fattar varje individ egna beslut med hänsyn till sin situation, sina preferenser och sin intjänade pensionsrätt. Det gör systemet mer ekonomiskt hållbart, men också att systemet genererar ny kunskap: Kort efter att det nya systemet tagits i bruk kunde konstateras att människor skiljer sig åt rörande när de vill gå i pension samt att många föredrar att gå i pension gradvis snarare än plötsligt.

I fiskal bemärkelse är det nya systemet alltjämt ett exempel på en stor stat. Däremot är det betydligt mindre sårbart för Hayeks kunskapsproblem, och risken att det nya systemet ställer till skada i samhällsekonomin genom att betala ut pensioner på en ohållbar nivå är betydligt lägre. Den generella lärdomen är att beslutsfattare i en generös välfärdsstat måste visa stor ödmjukhet inför samhällets komplexitet. I ett av sina mest kända citat uttryckte Hayek själv detta synnerligen väl:

»The curious task of economics is to demonstrate to men how little they really know about what they imagine they can design.«

Andreas Bergh forskar om välfärd och har skrivit boken Två filter – varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig i serien Liberal idédebatt.

@drbergh

drbergh@gmail.com

Fler artiklar av Andreas Bergh

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr