Kapitalismen har skapat rikedom världen över, men i många afrikanska länder är befolkningen fortfarande mycket fattig. Den nigerianske ekonomiprofessorn Kingsley Moghalu presenterar den sjustegsraket som afrikanska regeringar borde använda sig av för att även den afrikanska kontinenten ska kunna uppleva ekonomiskt välstånd.
Winston Churchill beskrev en gång demokrati som »den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra«. Detsamma gäller för kapitalismen: högst bristfällig, men ändå finns det inte något system som har varit i närheten av att skapa lika mycket rikedom i modern tid. Rikedom i så hög grad att till och med det en gång planekonomiska Kina för fyrtio år sedan var tvunget att transformera ekonomin och omfamna kapitalismen. Varpå landet har blivit världens näst största ekonomi.
När vi nu är på väg in i tvåtusentalets andra decennium kan vi se att kapitalismen medför olika utmaningar för rika och fattiga länder, där den afrikanska kontinenten rymmer stora delar av de sistnämnda. I rika länder är utmaningen det växande problemet med ojämlikhet, där exempelvis den procent av amerikanerna som har störst förmögenhet tjänar mer än de nittiotvå som har minst sammantaget. Även om det i allra högsta grad är ett verkligt och viktigt problem är det dock ett filosofiskt dilemma som bleknar i jämförelse med de utmaningar som världens fattiga länder står inför. Där handlar det om det betydligt mer grundläggande problemet, att kapitalismen inte har lyckats att skapa utbrett och inkluderande välstånd.
Men trots detta genomsyrar fattigdomen ändå de flesta afrikanska länder.
Sedan Berlinmurens fall har i stort sett alla länder i Afrika utvecklats till kapitalistiska ekonomier. Kalla krigets slut innebar en avgörande seger för kapitalismen som ekonomisk filosofi över kommunismen och socialismen. Men trots detta, trots allt överdrivet prat om att »Afrika reser sig« och till och med den konkreta verklighet där Afrika gradvis träder fram på den globala ekonomiska arenan, genomsyrar fattigdomen ändå de flesta afrikanska länder.
Varför har kapitalismen inte lyckats skapa rikedom i de afrikanska nationerna? Vad kan vi göra för att skriva en historia där fria marknader bidrar till att förändra kontinenten? Svaret finner vi i insikten om att kapitalismen har olika nyanser, och med den insikten följer förståelsen att samma nyans inte passar alla länder. Därför måste varje land skapa den jordmån som är bäst lämpad för att få kapitalismen att leda till omfattande och utbrett välstånd i den egna kontexten. Kärnan är att hitta den rätta avvägningen mellan stat och marknad som filosofiska koncept. Det ser olika ut på olika platser i världen, och svaret skiljer sig mellan Europas välfärdsstater, Rysslands och Nigerias kompiskapitalism, den kinesiska statskapitalismen och USA:s entreprenöriella kapitalism.
De viktigaste ingredienserna för en framgångsrik kapitalism är äganderätt, innovation och kapitalet i sig själv. Den största och mest akuta utmaningen kommer när kapitalismen saknar kapital, men ingredienserna, eller grundstenarna är i hög grad sammanlänkade. I Afrika är utmaningarna för kapitalismen flera och de är kopplade till alla de tre grundstenarna.
På grund av låga inkomstnivåer, låga skatteintäkter och lågt sparande har afrikanska länder i allmänhet svårt att själva generera tillräckliga mängder kapital. I många av dem har de finansiella systemen förbättrats under det sista årtiondet, men de saknar ofta tillräckligt djup och mångfald, och tenderar därför att domineras av banker som är obenägna att ta risk och som sällan lånar ut kapital med långa löptider.
Med bakgrund av detta behövs en sjustegsraket för att föra tillbaka kapitalet till den afrikanska kapitalismen.
En ytterligare utmaning har att göra med priset på det kapital som finns tillgängligt. Många afrikanska länder lider av hög inflation, en svag ekonomisk struktur och ett beroende av råvaror och import. För att hantera och bemöta detta används ofta stram penningpolitik, vilket man motiverar med att det huvudsakliga mandatet för centralbankerna är att garantera prisstabilitet. Samtidigt leder den strama penningpolitiken ofrånkomligen till att priset på krediter ökar, vilket hämmar tillgången till finansiering för ekonomiskt nyttig aktivitet, som exempelvis tillverkning. På så vis skapas en ond spiral.
Ett annat viktigt skäl till att kapital är så dyrt i Afrika är kontinentens dåliga infrastruktur, vilket gör i stort sett varje transaktion flera gånger dyrare. Med bakgrund av detta behövs en sjustegsraket för att föra tillbaka kapitalet till den afrikanska kapitalismen.
Kingsley Moghalus sjustegsraket
Det första steget är att stärka äganderätten genom att avskaffa statligt markägande, vilket är den vanligaste formen av landinnehav på kontinenten. Medborgare bör kunna äga mark i stället för att få tillfälliga besittningsrätter av staten. Med en sådan reform kan mark i högre grad användas som säkerhet för att erhålla större mängder krediter, vilket dessutom kommer att göra krediter mer tillgängliga.
Nästa steg handlar om kontinentens infrastruktur. Med en afrikansk infrastruktur kan stora mängder kapital genereras till kontinentens ekonomier, och dessutom göra kapitalismen effektivare och produktivare. Afrikansk infrastruktur är för närvarande underfinansierad med 90 miljarder dollar om året. Men här finns det ett lyckligt sammanträffande, där de afrikanska ländernas reella behov kan mötas genom överenskommelser om globala utländska infrastrukturinvesteringar.
Utländska riskkapitalinvesteringar i Afrika skulle också det vara en win-win-situation, eftersom avkastningen i Afrika ligger på goda 25-30 procent i genomsnitt.
För det tredje kommer afrikanska ekonomier att kunna växa genom privatkapital (private equity) och riskkapital. Även här skulle en kombination av inhemska och utländska investeringar fungera. Afrikanska regeringar måste börja prioritera tillgång till riskkapital för att innovationer ska kunna tas till marknaden och för att göra det lättare för småföretag att växa. Kenya, som har en stor och levande industri med innovatörer i den informella sektorn, är redan ledande i Afrika med att ge strategiskt stöd till innovation och finansiering med riskkapital. Fler länder borde ta efter – dylik finansiering borde tas upp och etableras som en prioriterad post i statsbudgeten. Utländska riskkapitalinvesteringar i Afrika skulle också det vara en win-win-situation, eftersom avkastningen i Afrika ligger på goda 25-30 procent i genomsnitt och forskning visar att företag backade av private equity och riskkapital skapar mer jobb.
För det fjärde är det nödvändigt att de afrikanska finansmarknaderna spelar en mer central roll i ekonomin. De finansiella institutionerna och finansmarknaderna behöver erbjuda en större bredd av tjänster och finansiella instrument för att öka effektiviteten och tillgången till finansiella tjänster, samtidigt som riskerna med oreglerad finansiell innovation hanteras. Finansiell inkludering – att få in personer som är exkluderade från eller inte verksamma inom det formella finansiella systemet i finansinstitutioner som banker, försäkringar, pensionsfonder och effektiva mikrofinansinstitutioner – kommer göra att kapitalet används bättre för de fattiga.
Utan lika villkor och begränsningar av vad som är möjligt kan marknaden bli en djungel av rovdjursbeteende.
Det femte steget handlar om starka tillsynsinstitutioner, som är nödvändiga för en framgångsrik kapitalism. De garanterar lika villkor och upprätthåller gränser för acceptabelt beteende. Utan lika villkor och begränsningar av vad som är möjligt kan marknaden bli en djungel av rovdjursbeteende.
För det sjätte behövs välkapitaliserade utvecklingsbanker. Dessa är nödvändiga för Afrikas ekonomier eftersom de kan erbjuda långsiktigt kapital till mer förmånliga priser än vad kommersiella banker kan. Detta är hemligheten bakom Brasiliens utvecklingsframgång. Det latinamerikanska landets utvecklingsbank, BNDES, har varit en drivande finansiär bakom landets utbyggnad av infrastruktur i årtionden. Men det krävs politisk vilja och en hygglig skattebas för att prioritera inhemska investeringar i en sådan institution. Det saknas i många afrikanska länder.
Slutligen kommer kapitalismen i Afrika inte att kunna skapa verklig rikedom utan industrialisering. Verklig kapitalistisk framgång bygger på industriell tillverkning och produktiva ekonomier. Alternativet är råvaruutvinning och gruvbrytning som inte ger något mervärde, eller dopade finansiella ekonomier som inte skapar välstånd för samhället utan bara för en liten elit inom finansvärlden.
Kingsley Moghalu kandiderade till president i Nigerias allmänna val 2019, är tidigare vice riksbankschef i Nigeria och författare till Emerging Africa: How the Global Economy’s ›Last Frontier‹ Can Prosper and Matter (Penguin Books, 2014).