Samtidigt som prästerna blir färre, blir de andliga vägledarna utanför kyrkan allt fler. Healing, yoga och seanser fyller ett behov av andlighet och guidning i livet som folkkyrkan har lämnat obesvarat. Religionshistorikern Lars Johansson ser en kyrka som är i otakt med tiden.
Dalahästen har ofta använts som symbol för det typiskt svenska. I boken Den mediterande Dalahästen blir vi åter påminda om att Sverige numera är mångfacetterat och brokigt. Den är en kartläggning av den andliga geografin i Dalarna som publicerades 2013 av Liselotte Frisk och Peter Åkerbäck vid Högskolan Dalarna. Enligt studien fanns det då 441 aktiva »populärreligiösa producenter« i regionen. Med det menas aktörer sysselsatta med verksamheter som tidigare ofta förknippats med New Age, som healing, seanser, yoga med mera.
I samma region verkade ungefär 100 präster. Det fanns alltså mer än fyra gånger fler hjälpare utanför kyrkans väggar än innanför, i sig en utmaning för kyrkan.
En annan utmaning, som förvånade forskarna, var att gränserna mellan kyrkan och den alternativa scenen inte alltid var så tydliga utan mera flytande. I viljan att vara relevant användes »populärreligiösa« metoder här och var i kyrkan, och människor verkade röra sig mellan de olika miljöerna på ett ganska friktionslöst vis.
Som sammanfattning av det alternativandliga utbudet använde forskarna kategorier som helande och hälsa, vilket kan tolkas som ytterligare en utmaning. Varför går inte folk till kyrkan om de längtar efter personlig förändring?
Författarna tror att resultatet i Dalarna är relativt representativt för resten av Sverige. Till och med resten av Europa. En jämförelse är studien av småstaden Kendal i England som sammanfattas i boken The Spiritual Revolution från 2005 av Paul Heelas och Linda Woodhead.
Heelas och Woodhead tycker sig se en tillbakagång för kyrkorna och en tillväxt av alternativ andlighet, en förskjutning som sägs bero av sociologiska förändringar som beskrivs med begreppet »den subjektiva vändningen«. Det innebär att individer har allt svårare att godta utifrån givna roller, auktoriteter och ordningar. I stället vänder människor blicken inåt, frågar sig vad de egentligen känner, vill och kan.
»Den subjektiva vändningen« blir i boken ett redskap i tolkningen av den komplexa relationen mellan religion och andlighet.
Religionen heliggör livet enligt ett högre mönster. Det subjektiva underordnas en högre auktoritet. Andligheten däremot, heliggör det subjektiva livet genom att odla och utforska potentiella inre källor och heligheter.
»Den subjektiva vändningen« utmanar egentligen varje form av gemensam verksamhet i samtiden, politiska partier, föreningar med mera. Hur kommer då kyrkorna att klara sig?
När forskarna försöker att svara på den frågan visar de på olika typer av församlingar. Kyrkor som har en mer traditionell framtoning och talar om skillnaden mellan Gud och människa kommer ändå att klara sig hyfsat. Församlingar som dessutom betonar att Gud genom sin Ande kan verka på ett direkt sätt i den subjektiva erfarenheten kommer att klara sig ännu lite bättre.
Även om båda dessa typer talar på tvärs mot tidsandan och åberopar högre auktoriteter som Gud, och församlingens gemenskap så utlovar de personlig förändring, och helande. Här finns en beredskap att tala om det subjektiva livet.
De kyrkor som tonar ned skillnaden mellan Gud och människa och har en förkunnelse med starkt fokus på etik och moral kommer att få större svårigheter i framtiden, siar forskarna. Paradoxalt nog blir här det personliga tilltalet svagare, liksom beredskapen att tala om subjektiva erfarenheter och personlig förändring med Guds hjälp. Kanske kan det tolkas så att kyrkorna får svårare att erbjuda något som inte redan finns i andra delar av samhället.
Först bör väl betonas att sociologiska profetior inte alltid slår in, och det verkar inte givet att kyrkan behöver omförhandla sina traditionella övertygelser för att upplevas som relevant. Gud kan fortfarande stavas med stort G.
Avgörande är om kristenheten kan bli bättre på att möta människor som längtar efter förändring. Kyrkans kompetens när det gäller stillhet och kontemplation är viktig här, liksom de församlingar där sångerna får brusa lite högre och erfarenheten betonas. Kyrkornas sociala och diakonala verksamheter och satsningar på friskvård behöver utvecklas mer. Människans längtan efter ett bättre liv verkar vara en tidlös trend.
Lars Johansson är lärare i religionshistoria vid Örebro teologiska högskola/Akademi för Ledarskap och teologi.
lars.johansson@altutbildning.se