Skip to content
Tema

Svenskheten varken frigör eller förtrycker

Är det bara nationalister som bör intressera sig för svenskheten? Nej, menar statsvetaren Clara Sandelind, eftersom kulturell identitet är existentiellt viktigt samt avgörande för hur vi ser på andra människor. Hon varnar dock för att »försvar« av en viss uppsättning värderingar alltid riskerar att leda till alltför långtgående offentligt maktutövande mot minoriteter och migranter.

När man kommer hem till mig passerar man först mezuzan som sitter på dörrposten, innan man möts av dalahästen på hyllan i köket. Kanske på grund av minoritetsställningen har jag alltid varit medveten om hur viktig min judiska identitet är för mig, men svenskheten har också betydelse.
Jag minns känslan av samhörighet när jag följde med en vän på julkonsert och insåg att jag faktiskt kan de vackra psalmerna och svenska julsångerna. Samtidigt har jag aldrig känt mig mer som en invandrare, mer utanför, än när jag började gå på sånggrupper med min son i Storbritannien och knappt kunde en enda text till barnvisorna.

Som statsvetaren Gina Gustavsson påpekat (Kvartal 190915) är svenskheten viktig inte bara för så kallade »någonstansare« (somewheres), utan för de allra flesta. Det nationalistiska klagomålet att det i Sverige saknas en nationell stolthet, eller »nationalkänsla«, sträcker sig minst ett sekel tillbaka, kanske allra tydligast under sekelskiftets massemigration och Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet (1911). Men nationell stolthet saknas egentligen inte i Sverige, däremot fattas en insikt av den egna kulturella partikulariteten. Svenskhetens paradox, som Dan Korn träffande beskrivit i boken Kalle Anka på kräftskiva: Berättelser från landet utan kultur (Timbro), är att den är på samma gång självförnekande som självgod och överlägsen.

Denna svenskhet betonar rationalitet och framsteg, och ser detta som uttryck för modernitet snarare än kultur. Den återfinns i flera samtida debatter, framförallt de som rör integration och minoritetsrättigheter, så som konfessionella friskolor, förskoleplikt, omskärelse och slöjan. I viss mån tenderar majoritetskulturer alltid att upphöja sig själva till den universella. Dessutom speglar denna svenskhet synen på den europeiska eller västerländska nationalstaten som modernitetens högborg. Men det som är typiskt för svenskheten, vad Lars Trägårdh och Henrik Berggren kallat »statsindividualismen«, är att välfärdsstaten ses som frigöraren av de bakåtsträvande, omoderna »Andra«.

På så vis kan den svenska nationalismen ta förtryckande och intoleranta former. Genom en blindhet inför den egna kulturella särarten blir det svårt att se den beslöjade, den som omskär eller den som väljer ett mer traditionalistiskt familjeliv som lika civiliserad och rationell som en själv. Således kan ett maktutövande rättfärdigas, eftersom »vilden« inte vet sitt eget bästa.

Förvisso är det alldeles nödvändigt att göra sig av med vanföreställningen om en sammanhållen, historiskt kontinuerlig och homogen nation, som hotas av det som är främmande. Till syvende och sist är det slumpen som för de flesta avgör vem som är svensk. Men att påstå det motsatta, att, eftersom svenskar inte är likadana, så finns de inte, är inte bättre.

Den liberala nationalismen har därför fördelen att den framhåller svenskhetens partikularitet. Men även den som inte förespråkar nationalism, alltså när staten åtages att aktivt skapa och skydda en svenskhet som sätter gränserna för vem som tillhör nationen, bör intressera sig mycket för innehållet i svenskheten. Hur människor identifierar sig med sin nation spelar stor roll för attityder till invandring och integration. Det handlar om grundläggande frågor om nationen ses som »etnisk« eller »medborgerlig«, men också om hur man minns och glömmer landets historia. Stolthet över imperialismen var till exempel en av de bakomliggande orsakerna till att »Brexit« vann folkomröstningen om EU-medlemskap i Storbritannien.

Därför är det ytterst viktigt att diskutera, kritisera och omförhandla vad svenskheten innebär: att »lappa och laga, att förvalta och förkovra, att reflektera och tänka nytt« som Björn Östbring (Kvartal 190908) efterfrågat. Frågan är hur detta ska ske.

I Gina Gustavssons diskussion om svenskhet har staten en något tillbakadragen roll i nationsbyggandet. Hon lyfter att tvång och förbud ofta är dåliga metoder för att skapa samhörighet. Liksom Will Kymlicka påpekat lär tvång enbart signalera till majoritetssamhället att minoriteter är ovilliga att ta del av den svenska kulturen. Istället förespråkar Gustavsson bland annat mer av en offentlig diskussion om vad svenskhet är: »Det går alltså mycket väl att sätta upp gränser för vad som är svensk kultur, så länge de gränserna diskuteras öppet och inte anses givna för all framtid.«

Om sådana gränser enbart eller främst sätts genom en inkluderande och ständigt pågående debatt är det svårt att inte hålla med. Det är svårt att ens föreställa sig ett samhälle som helt saknar gemensamma referensramar för hur man beter sig i det offentliga.

Samtidigt går det inte att dra en skarp skiljelinje mellan stat och samhälle, som skulle kunna förhindra de värsta formerna av nationalstatens förtryck, framförallt inte i Sverige där staten breder ut sig över de flesta områden. Den samhälleliga debatten styrs delvis av public service, civilsamhället och kulturlivets utformning påverkas offentliga bidrag. Jag undrar om det ens går att dra en speciellt tydlig gräns mellan samhällelig och privat kultur som liberala nationalister hävdar.

Denna svårighet att dra en gräns för politikens inblandning i nationsbygget, i kombination med den nationella självbildens påverkan på synen på den som avviker, skapar ett utbrett maktutövande. Vems berättelse inkluderas och exkluderas i nationens gemensamma minne? Vems intressen spelar roll? Vems rättigheter måste offras för nationsbyggandet?

Detta är inte bara semantiskt. Ta till exempel gränsdragningarna mellan privat, samhällelig och offentlig kultur. I Sverige är sekularismen enormt stark och endast det som uppfattas som det privata rummet kan upplåtas till det religiösa. Detta upplevs, vilket ofta är svenskheten täckmantel, som del av ett upplysningsideal, men speglar egentligen en lutheransk syn på religion som främst en inre andlighet. Detta i motsatt till exempelvis judendomen som mycket mer handlar om att praktisera sin religion.

Ett uppseendeväckande exempel på hur den förtäckta svenskheten kan leda till intolerans var när en busschaufför och hans son smygfotograferades av en resenär när de bad i bussen under en rast. Busschauffören blev uthängd i sociala medier av högt uppsatta politiker, vilket dels reflekterar hur normaliserad islamofobin är i Sverige, och dels att en dominerande svensk religionsyn här knappt drar några gränser mellan det offentliga (ska det ens vara tillåtet att be på sin rast?), det samhälleliga (borde inte busschauffören hellre släppt på resenären än fortsatt med sin bön?) och det privata (varför kunde han inte hålla sin religion för sig själv?).

Nationalismens maktutövande är än mer tydligt när invandrings- och flyktingpolitik ska utformas för att skydda en svenskhet som paradoxalt anses nödvändig för bevarandet av liberala värderingar. I EU är bilden av »omoderna« och »ociviliserade« asylsökande som hotar en enhetlig europeisk livsstil och europeiska värderingar skäl nog att neka dessa människor samma grundläggande mänskliga rättigheter som den universella européen kräver för sig själv.

Det är kanske inte främst när nationalismen är existentiell, alltså när svenskheten skänker människor en meningsskapande gemenskap, utan snarare när den så starkt kopplas till moderniteten och framväxten av liberala, demokratiska välfärdsstater, som frihetsinskränkningar för »den Andre« lättast kan accepteras. Då kan den svenska staten med tvång försvenska (»integrera«) nyanlända därför att det i själva verket emanciperar.

Jag tror inte att vi behöver rädas för mycket av att svensk kultur har en dominerande ställning i offentligheten och i offentliga institutioner, så länge minoriteter »kompenseras« genom att deras institutioner också får offentligt stöd. Kultur, och svensk kultur, är en viktig del av människors identitet och kräver en viss institutionell verksamhet för att skapas, omskapas och föras vidare. Dessa behöver inte vara offentliga institutioner, men i Sverige är de ofta det.

Däremot ska vi inte spä på rädslan att svenskheten på något sätt skulle vara hotad, att invandrare måste göras till svenskar, eller att ett viktigt politiskt mål ska vara att bevara och skapa en enande svenskhet som en förutsättning för frihet. En sådan nationalistisk politik löper alltför stor risk att leda till grova frihetsinskränkningar både för personer inom och utanför Sveriges gränser. Svensk kultur och gemenskap kommer inte att försvinna bara för att det inte bedrivs en aktivt nationsbyggande politik. Trots allt kan jag nu sjunga både »Humpty Dumpty«, »Row, row, row your boat« och en hel rad andra engelskspråkiga barnvisor, helt utan hjälp eller uppmuntran från den brittiska staten.

Clara Sandelind är doktor i statsvetenskap vid universitetet i Sheffield som forskar om invandring, nationalism och välfärdsstaten.
c.sandelind@sheffield.ac.uk