Få saker kan provocera gemene svensk mer än att bli kallad kristen. Den typiska reaktionen kan sammanfattas som, citat:
»Jag är väl inte kristen, jag tror inte på Gud, jag gör inget kristet«.
När samma person varje år tänder adventsljusstaken, svär åt djävulen och firar påsk kan ilskan framstå som något motsägelsefull, åtminstone för en utomstående. Det sägs att normer är som mest synliga för den som bryter dem. Den som befinner sig närmast stormens öga känner inte av hur det blåser för normbrytarna. I världens mest sekulära land är kristendomen fortfarande en vind som ständigt viner.
Varför är detta viktigt? Spelar det någon roll? Min poäng är på intet sätt att tvångsmässigt placera människor i religiösa fack. Men det finns något i den svenska självbilden som skaver. Sammanblandningen av kristen tradition med ateism skapar en falsk neutralitet. Det blir extra tydligt för den som inte hänger upp en adventsstjärna eller äter julskinka. För plötsligt är du den andre. Det normala i Sverige är fortfarande att utföra kristna riter – må så vara att de genomförs utan religiös övertygelse. Logiken som följer är ju likväl att den som inte firar jul är någonting annat. Kanske jude, muslim eller hindu.
De som vägrar kalla sig kristna, men inte betackar sig för kristna högtider, förväntar sig att den som bryter normen definierar sig som något annat. Den som inte firar jul betraktas inte som ateist, utan snarare som utböling eller rent av osvensk. Den som vill omskära sina söner, fira Chanuka eller fasta under ramadan förväntas dock göra det utifrån en djup och innerlig religiös övertygelse. Måttstocken för att en rit ska anses legitim är snävare för icke-kristna aktiviteter än andra. Ett tydligt exempel är de sociala medie-trollens försvar för julens bevarande i alla dess former.
Slutsatsen är självklart inte att ateister inte får fira jul, utan snarare att insikten om kristendomens grepp om Sverige inte kan förbises.
Det är i sig inget konstigt att svensk skola präglas av kristna högtider. Luciatåg, påskpyntande, julsånger och Den blomstertid nu kommer. Men det är något konstigt med den svenska självbilden. Där »svensken« är religionsneutral, när hen i själva verket är kristen. När så Skolverket, i sitt förslag om förändrade läroplaner 2010, föreslog att slopa kristendomens särställning kunde det ses i termer av bristande självinsikt snarare än som ett utslag för statens neutrala sekularism.
Den som inte känner sin historia och förstår sitt religiösa arv är dömd att tro att Jesus inte rör dem i ryggen. Men för oss som inte tror på honom är han ständigt närvarande i Sverige.
Jonatan Macznik är människorättsjurist och arbetar på Svenska kommittén mot antisemitism.
@JonatanMacznik
jonatan.macznik@liberaldebatt.se