Freiheitlice Partei Österreichs (FPÖ)– ett österrikiskt parti med rötter i nazismen – accepterades i Liberala Internationalen (LI) under nästan femton år. Hur kunde det bli så? Ingemund Hägg, som själv var aktiv medlem av LI, ger en redogörelse för den utdragna uteslutningsprocessen och reflekterar kring vad vi möjligen kan lära av historien.
Freiheitlice Partei Österreichs (FPÖ)- ett österrikiskt parti med rötter i nazismen- accepterades i det internationella liberala sammanhang som Liberala Internationalen (LI) utgör under nästan femton år, från 1979 till 1993. Skulle något liknande kunna hända idag – skulle ett extrempopulistiskt parti, med skrämmande förflutet, idag kunna bli medlem av LI? Knappast skulle de flesta säga.
Det är dock angeläget att ta del av den långa processen med FPÖ och dess agerande och hur LI och liberala partier själva agerade. Jag har en hel del att bidra med eftersom jag deltog aktivt hela tiden, från 1979 till 1993 i olika roller i Folkpartiet och i LI, inte minst i två kommissioner som LI skickade till Österrike för att granska FPÖ. Min tyska är ganska bra vilket varit en förutsättning. Jag grundar det jag skriver på underlag som jag sparat, rapporter, promemorior, protokoll, korrespondens. Bengt Westerberg har haft vänligheten att läsa utkast till min artikel och kommit med konstruktiva kommentarer.
LI är en sammanslutning av ett växande antal liberala partier från hela världen och som grundades 1947 i Oxford. Folkpartiet tillhörde grundarna av LI i Oxford 1947 och har varit ganska aktivt över åren. Folkpartiet har tidvis varit representerat i verkställande utskottet (Bureau). Jag blev aktiv i LI 1967 efter det att jag varit president i World Federation of Liberal and Radical Youth (WFLRY) och har representerat Folkpartiet i olika roller i LI sedan dess, 1986-92 var jag ledamot av LI:s Bureau (verkställande utskott).
FPÖ 1955 – 1979
FPÖ bildades 1955 och hade som föregångare Verband der Unabhängingen (VdU) som bildades 1949. Ordförande (1958-78) i FPÖ var Friedrich Peter (f.1921, d.2005). Peter tillhörde under kriget 1. SS-Infanterie-Brigade vars illdåd med massmord på judar och andra är väl dokumenterade.
Peter försökte utveckla FPÖ till vad han kallade en tredje kraft vid sidan av de två dominerande partierna i Österrike och uppmuntrade i början av 1970-talet yngre akademiker med liberal inriktning att bli aktiva i partiet. Kurt Richard Luther (statsvetarprofessor vid Keele University) beskriver Peter som »someone whose political orientation underwent a major conversion during the twenty years he led the party« (Parliamentary Affairs, 2000:53, sid 428). Om Luther därmed också menar att Peter frångått sina nazistiska värderingar är oklart.
Alexander Götz (f.1928, d.2018), framgångsrik borgmästare i Graz, valdes till ny ordförande i FPÖ hösten 1978. Men det blev för mycket för Götz med bägge uppdragen och han avgick 1980. Perioden med Götz som partiledare blev alltså kort. Han var ledamot av Nationalrat (parlamentets underhus eller andra kammare) från maj 1979 till november 1979. Under den tiden var han även ordförande i FPÖ:s partigrupp i Nationalrat (Obmann des Klubs der Freiheitlichen Partei Österreichs). När han lämnade den posten återkom Friedrich Peter som ordförande i partigruppen och förblev det fram till 1986. Peter hade således en ledande roll i FPÖ under nästan 30 år.
Götz efterträddes som ordförande i FPÖ av Norbert Steger (f. 1944) som under 1970-talet fick en allt starkare ställning i Wienavdelningen av partiet där han företrädde en ungliberal riktning.
Partiet kunde ses som en frisk uppstickare mot de två stora traditionella maktpartierna: socialdemokrater och konservativa. Steger var ledamot av Nationalrat från juni 1979 till december 1986. Han var vicekansler i koalitionsregeringen med SPÖ maj 1983 – januari 1987 då koalitionsregeringen upplöstes sedan Jörg Haider (f.1950, d.2008) senhösten 1986 hade besegrat honom i partiledarvalet vid en stormig partikongress i Innsbruck (263 mot 179 röster). Det kan noteras att Haider hade varit ordförande i partiets ungdomsförbund 1970-74 och sedan varit aktiv i FPÖ i Kärnten. Han blev ledamot av Nationalrat 1979.
FPÖ in i Li
En österrikisk grupp (inte ett politiskt parti utan en förening med personer intresserade av LI) hade beviljats medlemskap i LI 1966. I samband med att Götz valdes till partiledare kontaktade FPÖ LI för eventuellt medlemskap för partiet. LI tillsatte en »fact-finding group« med LI-presidenten Giovanni Malagodi som ledare. I gruppen ingick LI:s generalsekreterare Urs Schöttli, Gerhard Raichle från FDP, Västtyskland, Jean Pierre Mattei från MRG, Frankrike och jag själv från Folkpartiet. Gruppen besökte Österrike (Wien, Graz och Salzburg) 28 februari – 3 mars 1979. Vi träffade partiordföranden Alexander Götz, partisekretararen Helmut Krünes, Nationalratsmedlemmen Friedhelm Frischenschlager och andra.
Schöttli gav en muntlig rapport vid LI:s exekutivmöte i Stavanger i juni 1979. Jag kunde inte delta i detta möte. David Wirmark (riksdagsledamot för Folkpartiet) deltog och framförde mina synpunkter att FPÖ i dåvarande läge inte kunde accepteras som medlem. Det kunde endast komma i fråga om och när det stod fullt klart att Peter inte längre hade någon ledande ställning i partiet.
Det skrev jag i en egen rapport (på svenska) daterad den 24 april 1979 som jag delgav David Wirmark som vidarebefordrade den till Folkpartiets ordförande Ola Ullsten. Wirmark och jag rekommenderade honom att skriva ett personligt brev till LI-presidenten Gaston Thorn och vi bifogade ett förslag till sådant brev.
Här ett utdrag ur min rapport:
»Mitt helt klara intryck var att som Frischenschlager uttryckt det i en artikel, FPÖ är ett parti »die im internationalen Spektrum als rechtsliberal eingestuft werden kann.« […] Men man kan inte tala om en utveckling i socialliberal riktning. ….Partiet ser sig som en »Dritte Kraft« som aktivt slåss mot de stora partiernas korruption och mot politisering av förvaltning och övrig offentlig sektor…..Särskilt FPÖs föregångare »Verband der Unabhängingen« innehöll nationalsocialistiska inslag. Här sker väl en naturlig utveckling genom generationsväxlingar som också fortsätter. .. I val i juni 1979 väntas Peter inte ha någon svårighet att bli återvald. Peter anklagades 1975 av Wiesenthal och Österreichische Wiederstandsbewegung för att ha tillhört 1. SS-Infanteriebrigade vars illdåd är väl dokumenterade. Även om man inte vet om han personligen deltog i mördandet synes han ha gjort »bra« ifrån sig och uttagits till SS-Junkerschule.
Självfallet kan varken LI eller Fp ha något att göra med FPÖ så länge Peter har en ledande ställning i partiet…Peter är kvar i Nationalrat och han är till och med »Fraktionsobman«. … Även om det kan finnas nationalsocialistiska personer kvar i FPÖ:s olika regionala och lokala församlingar synes det vara klart att Peter är den sista i ledande nationell ställning. ….Självfallet måste Fp agera kraftfullt mot ett inträde av FPÖ om Peter har någon som helst ledande ställning i partiet. Där kan det inte råda någon tvekan. Tvekan kan uppstå om vi kraftfullt ska agera mot även så länge Peter är med på något sätt, dvs i praktiken som vanlig ledamot av Nationalrat.«
Ola Ullsten skickade ett brev till Gaston Thorn den 21 juni 1979 där han skriver:
»my opinion is that FPÖ should not be accepted as a member of the Liberal International«… »as you must be aware of, there are in FPÖ prominent members with a background that we would find extremely difficult to associate with«.
Trots detta beviljades FPÖ vid LI-kongressen i Ottawa (som jag själv inte kunde delta i) hösten 1979 fullt medlemskap i LI. Det enda underlag som LI genom Schöttli presenterade i skrift var »Resumé of party programme, Resumé of party chairman›s speech in Vienna, Personal data on present parliamentary faction, Electoral results«, en mycket mager och intetsägande dokumentation utan analys.
Inget medlemsparti röstade mot medlemskap för FPÖ. Avvikande uppfattning i form av nedlagda röster kom endast från Folkpartiet och de finska liberalerna. Inte exempelvis från liberala partier i Danmark, Nederländerna eller Storbritannien.
Extremism i FPÖ
När det visade sig att Friedrich Peter efter 1979 hade fortsatt stort inflytande i FPÖ, bland annat som ordförande i partigruppen i Nationalrat skapade det oro i LI. Ledningen i FPÖ hade gett intrycket att Peter var på väg ut – inte brådstörtat men gradvis. Men så var alltså inte fallet.
1985 inträffade den s.k. Rederaffären. Friedhelm Frischenschlager (FPÖ) var försvarsminister i koalitionsregeringen 1983-87. Han tog i januari 1985 officiellt emot krigsförbrytaren Walter Reder när denne återkom till Österrike efter att i många år ha suttit i fängelse i Italien. Jörg Haider försvarade mottagandet. I LI blev reaktionen stark. Vid dess exekutivmöte i Reykjavik i maj 1985 meddelade LI-presidenten Malagodi att Frischenschlager hade bett om ursäkt. Haiders försvar av mottagandet ansågs dock vara fullständigt oacceptabelt.
LI:s undersökningsgrupp 1986
När Haider sedan besegrade Steger (263 röster mot 179) i partiledarvalet vid partikongressen i Innsbruck 1986 var det nog för att LI vid sitt exekutivmöte i Hamburg den 1 oktober 1986 skulle tillsätta en grupp med uppgift att undersöka uppgifter om att FPÖ leddes i en riktning som inte var förenlig med grundläggande liberala värderingar. Gruppens uppdrag var »to confirm or otherwise the veracity of these reports and to follow especially the conduct of the coming electoral campaign so as to report to the next LI Executive in December«. I en pm från generalsekretararen i LI skulle i uppdraget beaktas »National – liberal, populism, the past of Austria, international relations«.
Gruppen leddes av mig som ordförande. Jag var vid den tiden ledamot i LI:s Bureau (närmast arbetsutskott). I gruppen ingick i övrigt Alexander Beels från ELDR i Europaparlamentet, Wim van den Berg, VVD i Nederländerna, Hermann Kleinstück, FDP i Västtyskland och Graham Watson, Liberal Party i Storbritannien.
Gruppen besökte Österrike 12-16 november 1986 och presenterade den 11 januari 1987 »Report on the FPOe to the Liberal International Executive Committee from the LI fact-finding group«. Själva rapporten var på 16 sidor och därtill fogades en omfattande bilagesamling med tal, tidningsartiklar, tidskriftsartiklar från olika parter med olika perspektiv på FPÖ i Österrike.
Vi gick igenom österrikisk politisk historia med hjälp av bland annat Erwin Ringels »Die Österreichische Seele« som jag läste med stor behållning. Där lyfter Ringel fram Österrike som »Verdrängungsgesellschaft«som aldrig hade gjort upp med sitt förflutna, ingen » Vergangenheitsbewältigung« av vad som kunde förstås som tysknationalism och österrikisk nationalism och om hur de två stora partierna delade upp makten och lät partiboken styra befattningar i staten (det så kallade Proporzsystemet). Vi försökte med andra ord få grepp om det samhälle som FPÖ skapades och utvecklades i. Vi gick igenom partiprogram och analyserade språkbruket i partiet och speciellt i tal och skrift från Haider.
Gruppen träffade ett drygt trettiotal personer enskilt eller i mindre grupper – medlemmar i FPÖ som Jörg Haider, Holger Bauer, Hilmar Kabas, Norbert Steger, Friedhelm Frischenschlager; medlemmar i Liberal Klub Wien; Volker Kier i Liberale Initiative; medlemmar i Liberale Klub Salzburg; journalister och Simon Wiesenthal. Syftet var att »our report will help the LI Executive Committee to evaluate the position of the FPOe in Austria today.«
LI-gruppens slutsatser
We recommend that the Executive committee reviews the status of the FPOe within the Liberal International on the basis of the whole of this Report and the following conclusions:
a) The 1985 Party Programme is currently still valid. The new leader was elected only in the autumn of 1986 and thus we would not expect any change in the policy yet to be reflected in the programme.
b) The Innsbruck conference, when Haider was elected chairman, was an extremely heated and emotionally charged occasion centering on the power struggle between two men pulling the party in different directions.
c) Few leading FPOe members have left the Party. They include the Chairman of the Austrian Group of LI, one candidate from the list of the top 19 candidates for parliament and a former Director of the Party´s educational institute.
d) The election programme was consistent with the Party´s 1985 programme.
e) Policy on minorities in Austria is a problem for all three parties. In Carinthia the attitude of all three parties towards the Slovenian minority, but particularly that of the FPOe, would tend to provoke criticism from the international liberal community.
f) We found no evidence that Haider´s speeches had neo-nazi, fascist or extreme right wing characteristics. On the other side we found little evidence of Liberalism. His campaign skillfully sought to capitalize on the public discontent with the state of affairs in Austria and could best be described as populist and »demagogic«. We note that he held a rally on the final day of his campaign in Braunau-am-Inn. /Hitlers födelsestad/
g) There is a widespread reluctance to deal with the period 1938-45 in Austria – (coming to terms with the past – »Vergangenheitbewältigung«), which was clear from our discussions with the FPOe. ….There is obviously a lack of understanding that this is important to many people in the world outside Austria. There seemed to be little concern with explicitly distancing oneself from voters with extremist views; on the contrary , there are from time to time implicit appeals to these voters.
h) the FPOe is not a monolithic entity. The regional parties are different, with Vienna and Carinthia at the extremes. The latter, Haider´s home base, is recognized to be more nationalist, and with more »understanding« towards the period 1938-45. The Viennese FPOe is regarded as more liberal.
i) The nationalist (German : »national«) element in the FPOe is, it seems, at least as important as the liberal. The party programme is »freiheitlich«, drawing inter alia on the traditions of nationalism and liberalism.
j) The Vienna Party stresses the »freiheitlich« image, …..Much of the rest of the FPOe has a regional, petit bourgeois base with more nationalist (German »national«) image.
Som synes betonade vi att rapporten skulle läsas och begrundas av LI:s medlemmar och att läsarna självständigt skulle ta ställning för eventuella åtgärder, alltså inte få en rekommendation om åtgärder från oss författare att säga ja eller nej till. Således krav på eget tänkande från läsarna. Rapporten låg till grund för LI:s exekutivkommittés möte i Paris den 21 februari 1987, där jag deltog och presenterade den. FPÖ fick sedan under våren möjlighet att besvara frågor från medlemspartierna i LI, bland annat skarpa frågor från Folkpartiet. Svaren diskuterades vid exekutivens sammanträde den 11 juli 1987 i London där även Haider deltog.
Svaren från Haider var vaga och undanglidande och man kunde se att han och partiet på hemmaplan inte tog avstånd från stämningar med anstrykning av nynazism, fascism, antisemitism och högerextremism. Och den regionala partitidningen Kärntner Nachrichten hade så sent som i april 1987 haft insändare med extremistiskt innehåll.
Förslag om uteslutning 1987
Nederländska liberala LI-medlemmen VVD lade vid exekutivmötet den 11 juli 1987 fram förslag att LI skulle inleda en uteslutningsprocedur mot FPÖ. Sju medlemsorganisationer röstade för förslaget, nämligen VVD, Israeliska LI-medlemsgruppen, norska Venstre, Europaparlamentets liberala grupp samt IFLRY. Tio medlemsorganisationer röstade mot uteslutningsprocedur och tio lade ned sina röster. Därmed föll förslaget. Folkpartiet och de engelska liberalerna hörde till dem som lade ned sina röster.
Att Folkpartiet valde att lägga ned sin röst berodde på ett antal åtaganden som FPÖ och Haider gjort, såsom att ta avstånd från mottagandet av krigsförbrytaren Reder, distansera sig från uttalandena i Kärntner Nachrichten, fördöma nazitidens gräsligheter och instämma i den resolution som exekutiven i juli 1987 antog i London: »It is an imperative duty of all liberals to expose and actively attack those who promote antisemitism and who propagate lies about the reality of nazism, and actively fight any trace of sentiments of the kind that once cleared the way for the Nazis« – ett uttalande som Folkpartiet aktivt deltagit i att utforma. Skulle det visa sig att FPÖ och Haider inte uppfyllde åtagandena skulle Folkpartiet ta upp frågan om uteslutning på nytt. Partiet och Haider var nu under kontinuerlig observation.
Fortsatt FPÖ-extremism
1989 förekom artiklar som uppmuntrade nazistiska stämningar i årsboken Grenzland Jahrbuch utgiven i Kärnten av FPÖ:s regionala parti och likaså i dess Kärntner Nachrichten. Det konstaterades vid LI:s Bureaumöte den 10-11 april 1989 i Köpenhamn att Haider och FPÖ inte hade uppfyllt åtagandena som gjorts 1987. Man krävde att Haider skulle avskeda redaktören för Kärntner Nachrichten och ta avstånd från artiklarna i de båda publikationerna och att detta avståndstagande skulle publiceras brett i landet och internationellt. Haider skickade ett undvikande brev till president Malagodi i maj 1989. LI:s Bureau var klart missnöjd med detta vid sitt möte den 23 juni 1989.
I ett längre brev från Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg till LI:s Bureau den 14 september 1989 underströk han att det enda som nu kunde rädda FPÖ kvar var ett skriftligt uttalande från Haider som måste visa »a spirit and »engagement« of active fight against antisemitism, neofascism etc. Because this is the duty of every liberal. The statement must show a strong distancing from problematic articles in the Grenzland Jahrbuch – it is not enough with a more passive excuse for mishaps.«
Ett sådant uttalande från Haider måste spridas i Österrike och internationellt, krävde Westerberg. Ett brev (tyvärr mycket mjukt) skickades den 18 september från president Malagodi till Haider.
1990-1991: intensiv bevakning
FPÖ och Haider visade fortsatt endast undanglidande reaktioner. Jag hade alltfler kontakter med holländarna genom Jan Dirk Blaauw från VVD som också 1991 besökte Stockholm på inbjudan av Folkpartiet.
Vi, Folkpartiet och VVD, såg att det skulle bli svårt att nå 2/3 majoritet i LI för uteslutning och började överväga suspendering under två år som en möjlighet. Jag utvecklade i flera pm villkoren för suspendering och ändringar i LI:s stadgar för detta, bland annat i en längre pm av den 15 oktober 1991 där jag hävdade att »There must be a procedure to end the suspension period early and start a process of disaffiliation«.
Detta bedrevs hela tiden i nära samråd med holländarna. Bengt Westerberg kontaktade LI:s president Otto Graf Lambsdorff vid flera tillfällen för att driva på för en uteslutningsprocess.
VVD lade tillsammans med Folkpartiet fram ett förslag om att inleda en process om uteslutning vid LI:s exekutivmöte den 6 juli 1991 i Berlin. Det blev också beslutet, med endast FPÖ som avvikande. Vid exekutivens möte den 30 november 1991 kunde enligt stadgarna ett beslut om uteslutning ha fattats. Så blev dock inte fallet utan det blev istället ett beslut om suspendering på två år med preciserade villkor.
Både VVD och Folkpartiet accepterade detta för att tillmötesgå de partier i LI som fortfarande var mer optimistiska om framtiden för FPÖ. Vi underströk dock att det var möjligt att när som helst under suspenderingsperioden kräva omröstning om uteslutning. FPÖ accepterade suspenderingen.
1993 – slutet för FPÖ i LI
Någon förbättring i FPÖ kunde inte noteras under suspenderingsperioden. I början av 1993 lämnade Heide Schmidt och några andra FPÖ-representanter i Nationalrat partiet och bildade ett nytt och liberalt parti – Liberales Forum. Den 7 maj 1993 beslöt LI:s Bureau att föreslå exekutiven att utesluta FPÖ. Förslaget lades fram vid exekutivens möte i Tallinn den 10-11 juli 1993. Minuterna före omröstningen meddelade representanten för FPÖ att man lämnade LI – för att förhindra att man skulle uteslutas.
Efter 1993 – FPÖ och liberaler i Österrike
Framträdande FPÖ-medlemmar med liberal inriktning lämnade partiet 1993 och bildade partiet Liberales Forum. Partiet nådde till en början 5-6 procent i valen och fick mandat i Nationalrat. Under 2000-talet gick det sämre och 2008 försvann det ur Nationalrat. 2013 bildade det valförbund med NEOS och fusionerade året därefter med detta parti under namnet NEOS – Das Neue Österreich und Liberales Forum. Liberales Forum och senare NEOS blev medlemmar i LI.
FPÖ gick alltmer i högerpopulistisk och extrem riktning och nådde 1999 ett valresultat på hela 27 procent.2000 bildade det regering tillsammans med konservativa ÖVP. Partiet minskade till 10 procent i valen 2002 och kontroverser i partiet tilltog. Haider själv och flera ledande i FPÖ lämnade partiet 2005 och bildade partiet Bündnis Zukunft Österreich (BZÖ). Haider dog i en bilolycka 2008. BZÖ försvann ur Nationalrat i valen 2013.
FPÖ har levt vidare och dragits alltmer mot högerpopulism. I valet 2017 fick det 26 procent och bildade regering med konservativa ÖVP. Det är här inte platsen att närmare analysera partiets politik idag men den är i stort sett så icke-liberal som man kan tänka sig.
Borde FP agerat annorlunda?
Det förekom vid några tillfällen diskussion i svenska medier om FPÖ och Folkpartiets inställning. Per Ahlmark som lämnat partiledarposten i Folkpartiet 1978 var starkt kritisk mot partiets sätt att agera i frågan om FPÖ i LL. Han skrev flera artiklar i frågan. I en omfattande artikel ( Expressen 10 april 1987) kommenterade han LI-rapporten från 1986 med att den visserligen innehöll intressant material »men deras rapport är undanglidande, livrädd för slutsatser och oförmögen att skilja mellan viktigt och oviktigt. […] Den rekommenderar varken att FPÖ ska stanna eller kastas ut ur Liberala Internationalen.«
Ahlmark återkom senare med artikeln »Folkpartiets skamliga förflutna« i DN (18 november 1999) med kritik mot Bengt Westerbergs agerande eller brist på agerande. Jag menar att Folkpartiet i FPÖ-frågan inte har något skamligt förflutet och bygger det på den redovisning som jag ger i den här artikeln. Jag kan visserligen i efterhand se att vi – Folkpartiet och nederländska VVD – kunde ha gått hårdare fram. Men vår bedömning var att det inte skulle ha lett till uteslutning tidigare. Min analys och bild av hur Folkpartiet agerat under hela tiden från 1979 till 1993 skiljer sig alltså tydligt från Ahlmarks bild.
I sina memoarer (sid 316 – 317) hävdar Ahlmark att Ola Ullsten inte tog avstånd från Haider utan var beredd att släppa in hans parti i LI. Som jag visat ovan är detta inte en korrekt historieskrivning. Haider var inte i ledningen för FPÖ 1979 och hade vid den tiden inte den roll som Ahlmarks beskrivning pekar på. Och Folkpartiet och Ullsten var oavsett detta mot medlemskap för FPÖ 1979 men var tyvärr ganska ensamma om denna ståndpunkt. Folkpartiets motstånd byggde främst på nazisten Peters fortsatta roll i partiet. Haider hade då alltjämt sin bas i delstaten Kärnten.
Ahlmarks beskrivning i DN-artikeln från 1999 och i sina memoarer av hur han övertygade Bengt Westerberg att försöka få ut FPÖ ur LI skiljer sig från den bild som jag här har redovisat.
Folkpartiet har hela tiden aktivt bevakat utvecklingen i FPÖ. Om vi hade fått som vi önskade hade FPÖ inte beviljats medlemskap i LI vid kongressen i Ottawa 1979.
Sedan partiet trots detta blivit medlem bevakade Folkpartiet tillsammans med nederländska VVD alltmer utvecklingen och slog återkommande larm om icke-liberala och anti-liberala tendenser. Att Folkpartiet lade ned sin röst när frågan om uteslutning kom upp första gången 1987 och inte då röstade för uteslutning kan naturligtvis ifrågasättas.
Skälet var att det inte fanns den behövliga tvåtredjedelsmajoriteten för uteslutning. Folkpartiet valde då i stället att medverka till krav på tydliga åtaganden från FPÖ:s sida men vi hade starka dubier om FPÖ:s förmåga och vilja att uppfylla dessa. Det kunde därför ses som en förprocess för den uteslutning som senare skulle komma. Så blev det ju även om det dröjde till 1993 innan LI blev av med FPÖ.
Lärdomar för framtiden
Lärdomar för dagens situation med växande populism är att offentliga uttalanden och åtaganden i skrift från partier av FPÖ:s slag, ofta tillrättalagda för specifika målgrupper, inte är att lita på. En noggrann granskning av hur partierna agerar i handling på hemmaplan i förhållande till sina medlemmar och väljare är behövs.
I LI gjorde vi en del med små resurser – vi höll koll på vad som skedde i delstater i Österrike i form av uttalanden, skrifter och tal. Något vi överskattade till en början var utsikterna till liberal förnyelse med hjälp av yngre liberala krafter i FPÖ i huvudstaden Wien. Att en yngre och välutbildad ledning i huvudstaden till synes hade kontrollen över utvecklingen var inte korrekt. Partiet bestod av många olika delar. De gamla krafterna ute i landet kunde mobilisera och få övertaget. Förändring inifrån visades sig inte framkomlig. Samtal med Haider och andra ledande företrädare för hans FPÖ blev tomma ord och fördröjde uteslutning av partiet ur LI.
För LI måste gälla att ingående granska partier som söker medlemskap i organisationen, det räcker inte med vackra ord i partiprogram och andra fora. Man måste försöka identifiera långsiktiga, kanske underförstådda, outtalade mål som inte tydligt framgår i partiprogram, studera politisk handling, identifiera olika delgrupper inom partiet och bedöma deras olika maktpositioner, inga enkla uppgifter men nödvändiga. Vid minsta tveksamhet klart nej och inte ja, inte ens med observatörsmedlemskap. Förhoppningar om att en liberal omgivning ska bidra till förändring i ett parti av typ FPÖ är inte realistiska.
Ingemund Hägg är professor emeritus i företagsekonomi, patron (hög beskyddare) i Liberala Internationalen
ingemund@telia.com