Gemenskap är eftersträvansvärt och för skapande av sådan är identiteter centralt. Men hur blir de till och hur blir de fungerande över tid? Statsvetaren Andreas Johansson Heinö argumenterar för att språk och historia ska vara centralt i svenskheten medan föreställningen om utpräglat svenska värderingar och en svensk värdegrund kan lämnas därhän.
Hur blir man svensk? Av egen ansträngning eller av andras välvilja? Genom mätbara erfarenheter, färdigheter och kunskaper eller genom diffusa, subjektiva känslor av tillhörighet?
De politiska svaren på dessa frågor är sällan välformulerade. Mest utförligt resonemang finns hos Sverigedemokraterna, som är det parti som under lång tid försökt utveckla en politik för svensk identitet. Enligt SD är svenskheten tillgänglig för den som: »talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation« (Principprogram 2011)
Övriga partier avfärdade länge frågan som antingen löjlig eller xenofobisk. Ännu har inget annat parti än SD något resonemang om svenskhet eller nationell tillhörighet i sitt partiprogram. Men förändring är sannolikt att vänta. De senaste åren kan en tydlig tendens skönjas: partier (och opinionsbildare) till höger har i växande utsträckning börjat bejaka svensk identitet som ett värdefullt instrument för att uppnå vad som fortfarande kallas för integration. »Bli svenskar«, i KD-ledaren Ebba Busch Thors kärnfulla uppmaning till invandrare (Aftonbladet, 190706).
Svenskhetsdebatten hakar i den skiljelinje som strukturerat svensk integrationsdebatt i mer än femtio år: valet mellan mångkultur eller assimilation. Ökade krav på invandrare att tillgodogöra sig svensk kultur och kvalificera sig för delaktighet i nationen har stått mot uppmaningar till majoritetssvenskar att omfatta mångkultur och utvidga svenskheten till att inbegripa andra etniciteter och kulturer. Gemensamt har varit föreställningen att vägen till integration går via svenskheten och att denna potentiellt kan inrymma alla invånare i landet. Åsiktsskillnader gäller hur detta ska ske och hur svenskheten ska definieras, inte att målet är en allomfattande svensk nation.
Men det är, eller borde åtminstone vara, mer komplicerat än så.Svenskhet är inget naturtillstånd. Som alla andra nationer har Sverige och svenskheten en historia. Vad vi nu bevittnar är ett nytt kapitel i denna berättelse om hur den svenska nationen utvecklats. Om detta ska sluta väl behöver vi börja med att dra lärdom av de tidigare.
De flesta av de nu existerande nationerna i Europa växte fram under 1800-talet. Dess tillkomst föregicks av nationalismen: idén att nationer existerar som naturliga enheter och att dessa bör vara självstyrande. Åt varje nation en stat, i varje stat en nation.
Förverkligandet av detta mål tog sig varierande uttryck. I länder som Frankrike och Sverige var staten en central aktör medan kyrkan var viktigare i Polen och Serbien. I vissa regioner skedde framväxten av en nationell identitet långsamt medan det i exempelvis Baltikum inte tog mer än en generation. Ibland var de territoriella gränserna en förutsättning, men oftare ett hinder.
I efterhand kan tre beståndsdelar urskiljas som avgörande för att dessa projekt skulle lyckas: 1. Förutsättningar för ett gemensamt språk, 2. En idé om en gemensamt (etniskt) ursprung knutet till ett specifikt territorium (»vår plats på jorden«), och 3. En idé om en gemensam moral (»värdegrund«), oftast, religiöst motiverad.
Det var alltså genom språk, etnicitet och religion som nationer separerades och individers tillhörighet avgjordes. Den relativa betydelsen av dessa kriterier varierade. Där språket förenade, som på västra Balkan, blev religionen avgörande för att skilja serber från kroater i religiöst homogena områden och vice versa. I länder som Sverige sammanföll språkliga, religiösa och geografiska gränser i stor utsträckning.
Det behöver dock understrykas att inget av detta existerade av sig självt. De dialektala variationerna var avsevärda i Europa, de språkliga skillnaderna ofta större inom än mellan länderna. Några nationella historieskrivningar, i modern mening, existerade inte före 1800-talet. Att vi överhuvudtaget skriver nationers historia är ett bestående resultat av nationalismens genombrott.
Inget av detta sker heller utan strid. Valet av vilken dialekt som skulle vara normerande för de nationella skriftspråken var ofta djupt omstritt, med konflikter som på många håll lever kvar än idag. De nationella historieberättarna hamnade förstås i konflikt med varandra – vem äger historiskt rätt till vilket territorium? – men också med den moderna, källkritiska, historievetenskap som etableras runt förra sekelskiftet. När Skolverket hösten 2019 försöker döpa om Stormaktstiden till »Östersjöväldet« är det bara en spegelbild av hur dessa epoker en gång namngavs och avgränsades. Det politiska syftet har alltid varit i förgrunden.
Likaså har det förstås alltid funnits starka motsättningar gällande vilka värden som ska tillskrivas nationen. Nationalstatens genombrott är parallell med sekulariseringen, vilket emellertid endast undantagsvis (Tjeckien är det bästa exemplet) ledde till en direkt antiklerikal nationalism. Oftare lever religiösa föreställningar vidare, hjälpligt omformulerade i en sekulär nationell språkdräkt. Inte minst Sverige har sett mycket av detta under 1900-talet.
Resultatet av 1800-talets nationsbyggande blev nationalstater som var etniskt, språkligt och religiöst mer homogena än de flesta statsbildningar som tidigare existerat. Under 1900-talet fortsatte denna process men den födde också sin egen motreaktion: minoritetspolitik. Redan under mellankrigstiden etablerades internationella normer för att skydda nationella minoriteter. Normen var alltför svag för att förhindra omfattande förtryck – som kulminerade under och direkt efter andra världskriget – men tillräckligt stark för att även diktaturer kunde motivera sin aggressionspolitik med hänvisning till normen.
Tyskland motiverade exempelvis både annekteringen av Sudetenlandet och anfallet på Polen med att man behövde skydda de tyska minoriteterna.
Efter andra världskriget förstärktes minoritetsskyddet, både inom ramen för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och i form av nationella omprövningar av den tidigare politiken. Det är mot denna historiska bakgrund vi ska förstå 1970-talets mångkulturella reformer i delar av Västvärlden.
Sverige hör som bekant till de länder där de smärtsamma delarna av nationsbyggandet för de flesta av oss – vi som inte tillhört en diskriminerad minoritet – ligger så långt bak i tiden att det fallit i glömska. Vi har en längre kontinuitet av självständighet och stabila gränser än de flesta andra länder. En av många följder av detta är att svenskheten har vuxit fast i staten.
Det skapar alldeles särskilda utmaningar i ett land där tjugo procent numera är invandrare. Hur blir man svensk i ett land där nation och stat är nästan omöjliga att separera?
Historikern Lars Trägårdh har väckt uppmärksamhet med tesen att sammanhållning och tillit försvåras när staten avskaffat värnplikten och givit upp monopol på skola och medier. Dessa institutioner spelade tveklöst en stor roll för formandet av en svensk nationell identitet under 1800-talet. Men måste 2000-talets nationsbyggande spegla 1800-talets? Argument för behovet av en stärkt nationell identitet blir ofta överdrivet abstrakta, den avgörande följdfrågan gäller vilken typ av enhet och svenskhet som är eftersträvansvärd.
Hoppfulla besked ges av SOM-institutets undersökningar av vad svenskar anser krävas för att någon ska betraktas som svensk: laglydighet och språkkunskaper räcker långt. Man kan invända att siffrorna krockar med såväl immigranters praktiska erfarenheter av exkludering som med elementär diskursanalys – alltjämt är »svensk« och »invandrare« begreppsliga motsatser. Men det är trots allt en grund att bygga vidare på. Här är tre förslag, baserade på lärdomar från det förflutna:
1. Bejaka språket som markör för svenskhet. Ingen kommer att betraktas som svensk enbart för att vederbörande följer lagen. Ingen betraktas heller som osvensk för att han eller hon begår brott. Språket har däremot en potential: historisk förankring, exklusivt för Sverige och framförallt fyller det en funktion i vardagen. Språkkrav för medborgarskap är ett steg i rätt riktning. Men det behöver kompletteras med en öppen attityd till flerspråkighet – fortsätt därför att satsa på hemspråksundervisning, återgå inte till 1970-talets vanföreställningar om »konkurrens« mellan språken – och en ökad tolerans för språklig variation.
2. Överge idén om svenska värderingar. Varje operationell definition är ändå dömd att misslyckas. Antingen tar man sikte på det universella – ideal om jämlikhet, individualism och tolerans, det vill säga värden som förenar majoritetsbefolkningen i alla demokratier – vilka är utmärkt grund för en demokratisk patriotism men saknar koppling till den svenskhet man säger sig vilja värna. Eller så börjar man i det specifikt svenska vilket oundvikligen landar i provinsialism – »så här hälsar man i Sverige« och exkludering av betydligt fler än invandrare.
3. Bejaka en rejäl debatt om svensk historia. Vi har varit ett invandrarland i sjuttio år nu. Det är en historisk erfarenhet som tål att berättas utan skygglappar. Sluta betrakta mångkulturen som något skört; varken den eller svenskheten är hotad. Borgerligheten brukade älska att påpeka att modern svensk historia handlade om mer än Socialdemokraterna, att samhället är större än staten. De lärdomarna behövs nu, mer än någonsin.
Dagens svenskhet är resultatet av gårdagens strider. Morgondagens nation är avhängig vad vi gör här och nu.
Andreas Johansson Heinö är fil. dr i statsvetenskap och förläggare på Timbro.
andreas.johansson.heino@timbro.se