Intervju

När bristen på andlighet blir ett hot mot folkhälsan

Text: Elias Höckerfelt

Under förra seklet gick folkhälsa från att handla om infektionssjukdomar till vällevnadssjukdomar. Nu pekas samlevnadssjukdomar – som bristande känsla av sammanhang, hopp och meningsfullhet – ut som nästa stora problem. LD:s Elias Höckerfelt träffar religionspsykologen Cecilia Melder som med sin forskning bidragit till det yrvakna intresset för existentiell folkhälsa i Sverige.

Existentiell folkhälsa – vad är det?

»Vad man har sett i internationell forskning är att existentiella aspekter och grundläggande livsinställning, saker vi traditionellt har förknippat med religion, ideologiska ställningstaganden eller politisk övertygelse, påverkar hälsa i hög utsträckning. I min forskning har jag utgått från åtta aspekter: hopp, harmoni, helhet, meningsfullhet, förundran, andlig styrka, andlig kontakt och personlig tro. Har man höga värden på dessa är sannolikheten stor att man har en god livskvalitet. Det behöver inte grunda sig i att man är religiös, utan kan lika gärna vara att man är del av en scoutkår eller politisk rörelse. När en hälsofråga som denna berör mer än 1 procent av befolkningen, och dessutom kan få allvarliga konsekvenser, kan vi tala om folkhälsa.«

Hur ligger det till med svenskarnas existentiella hälsa?

»I Sverige har vi en speciell religiös kontext eftersom vi både är mångreligiösa och sekulariserade. Och när man tittar på till exempel World Values Survey utmärker sig Sverige genom att vi betonar både icke-traditionella värden och individualitet i väldigt hög utsträckning. I en situation där vi tampas med ohälsa gör detta att svensken ofta vill göra saker på sitt eget sätt, och gärna med nya idéer. Forskning visar att det här gör oss sårbara eftersom vi varje gång någonting händer måste ut och googla fram en ny lösning som ska hjälpa oss på vårt individuella sätt, i stället för att kanske luta oss tillbaka mot en tidigare tradition eller »så har jag gjort förut«.

Har vi blivit för individualistiska?

»Jag tror inte att vi kan gå tillbaka. Det är ju fantastiskt att varje människa kan skapa sin egen tolkning av hur livet fungerar och hur det ligger till. Men jag tror att vi har förlorat en del i att vi inte har arenor där vi diskuterar existentiella frågor. Om vi går tillbaka ett antal år så hade vi hela föreningssverige och hela den religiösa världen från kristenheten där man fick stöta och blöta de här frågorna. Men var stöter vi och blöter dem i dag?«

Vad är Svenska kyrkans roll här?

»Alla trossamfund har en roll här. Alla ideologiska och idéburna organisationer har en roll här – att föra de här samtalen om vad som är existentiellt värdefullt och hur man ser på människan och friheten. Inte bara på ett teoretiskt plan, utan även på ett individuellt plan. Var tar individens frihet slut? De kan tyckas vara etiska frågor, men som jag menar är existentiella.«

Finns det en risk att kyrkan rör sig bort från sin teologiska grund, ifall hälsa ska vara det nya i fokus?

»Jag tänker att alla trossamfund och ideologiska rörelser får bidra med just sin teologiska tolkning. Så här ser vi på människans värde, ont och gott, om jorden ska brukas eller förbrukas och så vidare. Det handlar inte om att starta egna sjukhus som bara ska arbeta med hälsa och brutna ben, utan i stället förstå att den långa historia man har av att jobba med existentiella frågor kan vara en resurs. Jag tror inte på det här populistiska »nu är det hälsa som gäller, nu kör vi på det«, det blir man inte trovärdig i.«

Och politikens roll?

»Vi måste inkludera den här dimensionen även på den politiska nivån, i stället för att vara livrädda för den. Utomlands är det här en jättestor fråga. På åtminstone 75 procent av alla universitet i USA är andlig hälsa en del av läkarutbildningen. Sen så måste vi också börja se den existentiella dimensionen som en resurs. I Jönköpingsregionen erbjuds alla vårdanställda att delta i en kurs i existentiella samtal för att känna sig trygga i att möta och stödja patienter. Där får de bekanta sig med sin egen inställning till hopp, mening, framtid och sådana saker för att också kunna möta patienterna i de samtalen och vara trygga i det.

Men mycket av det här handlar också om att träna språk, där sättet vi pratar om existentiella värden har fallit i glömska. När någon frågar »hur mår du?« så mår man »skit«, och det är ganska svårt att jobba med skit eller samtala om skit. Där har vi gjort olika insatser i skolmiljön. till exempel har vi forskat på en gymnasieskola i Västerås där alla andraringare under en termin gick igenom existentiella samtal. Inte minst lärarna ser att det ger resultat.«

Vad finns det för svårigheter?

»I Sverige finns det en uppfattning om att så fort vi pratar om meningen med livet handlar det om religion, och religion ska man förpassa till den privata sfären. Så det handlar om en kulturbarriär som vi måste komma över till viss del, och förstå att det här inte behöver vara religion utan i stället en grundläggande del i att vara människa.«

Elias Höckerfelt är Handelsstudent som i år studerar vid Sciences Po i Paris och sitter i Liberal Debatts redaktion.

elias.hockerfelt@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Elias Höckerfelt

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr