Det så kallade januariavtalet, genom vilket företrädare från höger och vänster i svensk politik enades kring en rad sakpolitiska frågor, fyller snart ett år. Men vad innebär egentligen avtalet för det svenska politiska landskapet och vad är förutsättningarna för att det ska hålla? Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors, professorer i statsvetenskap, skriver om januariavtalets konsekvenser för maktbalansen i svensk politik och förklarar hur förändringar i den allmänna opinionen, partiernas förhållande till varandra liksom partiinterna strömningar kommer att avgöra avtalets framtid.
I januari 2019 slöts ett avtal mellan fyra svenska riksdagspartier som skulle skaka om det svenska politiska landskapet rejält. Åtminstone sedan 1956 hade huvudlogiken mellan partierna varit att inordna sig efter två mer eller mindre sammanhållna block, ett mer vänster, ett mer höger. Plötsligt fanns nu ett formellt avtal kring viktiga politiska områden, som ett nytt mittenblock bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ställt sig bakom. Innebär avtalet början på ett nytt varaktigt samarbete mellan dessa fyra partier och att den forna blockpolitiken är död och begraven? Och vilka är förutsättningarna för att det så kallade januariavtalet kommer att stå sig åtminstone mandatperioden ut?
Det har funnits tydliga tecken på gnissel inom de gamla blocken ganska länge. Socialdemokraterna bjöd ofta in med armbågen när det skulle förhandlas med Vänsterpartiet under mandatperioden 2014-2018. Inom den dåvarande Alliansen var det uppenbart att det tidigare så smidiga samarbetet haltade.
Från 2015 stod det klart att Centerpartiet och Liberalerna inte var intresserade av att lägga fram gemensamma Alliansbudgetar som Moderaterna och Kristdemokraterna förespråkade. Stefan Löfvens rödgröna minoritetsregering fick alltså regera vidare, trots att det fanns en mitten-högermajoritet i riksdagen. Vid hot om misstroendeomröstning från oppositionen valde Centerpartiet och Liberalerna att avstå från att gå så långt att regeringskris hotade – och undvek därigenom att det tydligt antiliberala Sverigedemokraterna skulle få direkt inflytande över en ny regering.
Moderaterna och Kristdemokraterna var mindre bekymrade över Sverigedemokraternas antiliberalism och önskade i stället köra på. I grunden ändrade valet 2018 inte på dessa förutsättningar. Tvärtom blev januariavtalet en symboliskt stark lösning på ett parlamentariskt problem där inget av de traditionella blocken längre utgjorde realistiska majoritetsalternativ.
Dock ska spänningarna mellan de fyra partierna som ingått januariavtalet inte underskattas. I överenskommelsen samsas trots allt partier med ganska stora ideologiska skillnader.
I det följande kommenterar vi januariavtalets utsikter i ljuset av tre arenor: den parlamentariska arenan, väljararenan och den interna arenan. Vi hävdar att så länge partiledningarna lyckas prioritera den så kallade »parlamentariska arenan« kommer januariavtalet ha goda möjligheter att hålla. Det som kan hota samarbetet är potentiellt stora rörelser på »väljararenan« eller att partimedlemmar på den »interna arenan« börjar protestera.
Den Parlamentariska arenan
När traditionella parlamentariska majoritetslösningar inte längre är realistiska tvingas partierna överväga oortodoxa lösningar. Efter valet 2018 fanns i princip fyra teoretiska alternativ tillgängliga för att åstadkomma något som var i närheten av riksdagsmajoritet. Partierna i det tidigare vänsterblocket (»de rödgröna«) skulle kunna hålla samman som block men bjuda in ett eller flera borgerliga partier till samarbete.
Det tidigare borgerliga blocket (»Alliansen«) skulle kunna göra detsamma och bjuda in ett eller flera partier ur vänsterblocket till samarbete. Allianspartierna skulle i stället kunna inleda samarbete med det tidigare pariastämplade Sverigedemokraterna. Slutligen skulle de traditionella blocken kunna brytas upp helt så att delar av dem sedan kunde söka samarbete med varandra.
Olusten hos Centerpartiet och Liberalerna inför att agera så att det öppet antiliberala Sverigedemokraterna skulle kunna få inflytande över regeringsbildningen hade länge varit uppenbar. Därmed blev ett Allians-SD-block mindre sannolikt. När dessutom en sedan 1990-talet alltmer socialliberal socialdemokrati fick möjlighet att splittra Allianspartierna låg ett avtal som skapade ett potentiellt nytt mittenblock i tangentens riktning. Så blev det också.
Avtalet förändrade dynamiken på den parlamentariska arenan. Ännu ser vi inte något formellt eller informellt samarbete mellan Moderaterna/Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men logiken på den parlamentariska arenan talar för att ett sådant samarbete kommer att utvecklas.
När det danska socialliberala »Radikale Venstre« på 1990-talet bytte block och valde att samarbeta med Socialdemokraterna ökade trycket på de kvarvarande borgerliga partierna Venstre och Konservative att inleda samarbete med Dansk Folkeparti (i samma populistiska och högerradikala partifamilj som SD). Därigenom blev de åter del av ett trovärdigt majoritetsblock. I Sverige har nu Kristdemokraterna och Moderaterna inlett en normalisering av Sverigedemokraterna och såväl Moderaterna som Kristdemokraterna förefaller lägga stor vikt vid politiska områden som ligger Sverigedemokraterna varmt om hjärtat, till exempel brottslighet och migration. Inordnar sig Sverigedemokraterna i ett nytt högerblock skulle utvecklingen på den parlamentariska arenan likna den vi sett i Danmark – vilket dessutom skulle fösa samman januaripartierna ytterligare.
Samtidigt är det mycket som kan gå snett när partier som kommer från vitt skilda ideologiska håll nu ska samarbeta inom ramen för januariavtalet. När till exempel socialdemokratiska ideologiska markörer om jämlikhet ställs mot centerpartistiska markörer om frihet för individen stiger vattnet om fotknölarna. Åtminstone symboliskt torde avtalet vara påfrestande för Socialdemokraterna; värnskatten ska avskaffas, hyresregleringen tonas ned och relationerna mellan arbetsmarknadens parter justeras. Det ökar trycket på Socialdemokraterna att försöka gå fram i frågor som kanske i och för sig passar väl in i såväl Centerpartiets som Liberalernas grundideologi, till exempel stöd för välfärds- och vårdsektorerna eller stöd för kommunal och kommersiell service i hela landet. Sådana åtgärder kräver emellertid finansiering, genom nya skatteintäkter eller på annat sätt – och där riskerar partierna åter att komma på kant med varandra.
Nyckeln till samarbetet ligger i att undvika att beskriva sig själv eller samarbetspartierna som »förlorare« utan i stället fokusera på områden där alla kan utmåla sig som »vinnare«. Sjukvård, infrastruktur, service och klimat torde vara sådana gemensamma områden, åtminstone så länge partierna förmår avsätta stora resurser för dem.
Väljararenan
Utvecklingen på väljararenan påverkar förutsättningarna för januariavtalets partier att hålla ihop och genomföra överenskommelsen. Visserligen är det mandaten som räknas, men förändringar i opinionsstöd påverkar givetvis partiernas strategiska överväganden inför valet 2022.
Fortsätter socialdemokraternas nedgång och blir mer dramatisk kommer förstås frågan att ställas huruvida ett genomförande av januariavtalet är ett hinder eller en möjlighet för Socialdemokraterna att vända utvecklingen och göra ett bra resultat i nästa val.
Centerpartiet ligger stabilt i opinionsmätningarna och det är svårt att se några väljarorienterade skäl för att partiet inte ska gå vidare med januariavtalet. För Liberalerna är läget värre. Partiledarbytet har hittills inte givit någon utdelning i form av ökat opinionsstöd. Om Liberalerna ligger kvar kring fyra procent i mätningarna kommer partiet att åtminstone överväga om det inte är bättre att lämna januariavtalet för att starkare profilera sig som ett oppositionsparti. Det behöver nu i sig inte betyda ett formellt närmande till treklövern M/KD/SD, men frågan skulle nog ändå väckas om de valde att lämna avtalet.
Moderaterna och Kristdemokraterna ligger i opinionsmätningarna under sina respektive valresultat. Men oavsett om Moderaterna och Kristdemokraterna ökar eller minskar i opinionen är deras möjligheter att påverka den förda politiken begränsade – det är mandaten som räknas. Visserligen kan de tillsammans med Sverigedemokraterna kanske locka Liberalerna att genom så kallade tillkännagivanden påverka politiken och därigenom så splittring mellan januariavtalets partier. Men ett sådant agerande kommer knappast att få en avgörande betydelse för januariavtalets framtid.
Slutligen finns Sverigedemokraterna. Partiet kan inte av egen kraft påverka genomförandet av januariavtalet. Men partiets opinionsstöd har vuxit under andra halvan av 2019. Ett kraftigt ökat stöd i opinionen kan påverka de övriga partiernas strategiska bedömningar och därigenom indirekt påverka genomförandet av avtalet.
Väljaropinioner formas inte i ett vakuum. Forskning visar att den politiska dagordningen har betydelse för partiernas väljarstöd. Under de senaste åren har frågor kring migration samt brott och straff haft en framträdande plats på dagordningen. Att dessa frågor diskuteras anses gynna främst Sverigedemokraterna, men de utgör även gamla moderata paradgrenar. Samtidigt har Moderaterna, till skillnad från Sverigedemokraterna, haft mycket svårt att få ut något av att dessa frågor hamnar högt på agendan. Vill övriga partier – inklusive Moderaterna – öka sitt väljarstöd bör de förmodligen sträva efter att andra frågor, gärna deras egna profilfrågor, stärker sin ställning på den politiska dagordningen. Partier har möjlighet att bilda opinion och driva opinionen framåt. Svensk politik ger i dag intryck av att flera partier inte inser det.
Den interna arenan
Det är en gammal sanning att ett enat parti står starkare inför väljarna och har bättre möjligheter att få genomslag för sin politik. Socialdemokraterna betonar gärna principen att ingångna avtal ska hållas. Det fanns heller inget starkt internt motstånd mot att partiet slöt januariavtalet – alternativet med en svag moderatledd regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning sågs av de allra flesta socialdemokrater som ett betydligt sämre alternativ än det som kom att bli. Nu när januariavtalet ska genomföras hörs fler missnöjda röster, särskilt med avseende på fördelningspolitiken med växande klyftor och avskaffad värnskatt. Men partiledare Stefan Löfven har en fortsatt stark ställning internt och hans ambition att verkligen genomföra januariavtalet är oomtvistad.
Även inom Centerpartiet finns det ett starkt stöd för att genomföra januariavtalet. Många uppfattar Centerpartiet som överenskommelsens sakpolitiska vinnare, och Annie Lööf har själv med bravur bidragit till att stärka den bilden. Inte heller inom Miljöpartiet syns än så länge några tydliga tecken på ovilja att fullfölja avtalet.
Inom Liberalerna är bilden mer komplex. Det var inte utan möda som Jan Björklund lyckades få med sig sitt parti på avtalet. Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni har markerat att hon hade kunnat tänka sig att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister, och med Sabuni som partiledare har många nyckelposter i Liberalerna tillsatts med personer som var emot januariavtalet. Nyamko Sabuni säger visserligen att avtalet ska efterlevas, men på något sätt låter hon inte lika övertygande som Annie Lööf.
Inom Sverigedemokraterna syns ingen öppen kritik mot ledarskapet. I stället förefaller partiet internt nöjt med att januariavtalet har bidragit till att Moderaterna och Kristdemokraterna börjar snegla på SD för stöd. Moderaterna och Kristdemokraterna är mer splittrade. I båda dessa partier har de åsiktsriktningar som står för en mer högerorienterad och ibland populistisk retorik och som vill samtala eller samverka med Sverigedemokraterna stärkt sina ställningar. På så sätt sker det ett de facto närmande mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, ett närmande som inför valet 2022 kan påverka särskilt Liberalernas vilja att fullt ut genomföra januariavtalet.
Slutsatser
Sammantaget talar det mesta för att januariavtalet kommer att hålla under hela mandatperioden, möjligen med undantag för att Liberalerna väljer att hoppa av när valet närmar sig. Moderaternas och Kristdemokraternas öppningar i förhållande till Sverigedemokraterna bidrar till att partiet normaliseras. Å ena sidan kan det i sin tur sänka tröskeln något även för övriga partier (främst Liberalerna) att samverka med Sverigedemokraterna. Å andra sidan skulle det potentiellt också kunna driva Centerpartiet närmare Socialdemokraterna.
Inför valet 2022 blir den viktiga frågan hur det sakpolitiska avståndet mellan främst Centerpartiet och Moderaterna utvecklar sig. Ju större avstånd mellan dessa partier, desto större blir sannolikheten för att ett center-vänsteralternativ (med bas i S och MP) ställs mot ett högeralternativ (M, med stöd av KD och SD). Ju mindre politiskt avstånd mellan Centerpartiet och Moderaterna, desto större blir möjligheterna att bilda en regering bestående av allianspartierna. Insikten om detta faktum kommer att prägla stora delar av partiernas strategiska agerande under de närmaste åren.
Hur varaktig är då denna förändring av det politiska landskapet? Om framtiden vet vi ingenting. Men sneglar vi på utvecklingen i Europa är det numera rätt sällsynt att de block som präglade efterkrigstidens politiska historia fortsätter att strukturera partisystemen. Partierna blir allt fler och partisystemen mer fragmentariska. Den klassiska konfliktlinjen mellan vänster och höger möter konkurrens av nya politiska skiljelinjer. Det är svårt att se varför just Sverige skulle gå en annan väg.
Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet och förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.
@UlfBjereld
ulf.bjereld@pol.gu.se
Jonas Hinnfors är professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet.
@JonasHinnfors
Jonas.hinnfors@gu.se