Tema

En (o)ortodox kamp mot patriarkatet

Text: Tomas Karlsson

Södertälje är en veritabel smältdegel av tradition, kultur och religion. Liksom i varje sådan smältdegel finns här bred mångfald, såväl som hårda kulturkrockar. Tomas Karlsson, politisk redaktör på Länstidningen Södertälje, erbjuder ett djupdyk i en föga omtalad konflikt – en konflikt kring tro, identitet och kvinnosyn i den ortodoxa kyrkan i Södertälje.

Att benediktinmunken Ansgar gjorde kristnandet av Sverige en tjänst, när han för sisådär 1 190 år sedan anlände till vikingarnas Birka, får betraktas som en av historiens självklarheter.

Hans framgångsrika arbete med att omvända hedningarna i norr gav eko i den katolska världen – Nordens apostel avslutade sitt jordeliv som ärkebiskop och blev helgonförklarad efter sin död.

Den gode Ansgar skulle förmodligen ha blivit förvånad om han fick höra att just dessa nejder kommit att bli ett nav för ortodoxa kyrkor i Sverige. Om du besöker Birka och står på Borgberget vid Ansgarsmonumentet med blicken riktad söderut, ser du nämligen höghusen i Södertälje.

Att ortodoxin har fått fäste i den sörmländska industristaden är lätt att förklara. Inflyttningen av kristna grupper från främst Turkiet, Syrien, Libanon och Irak har varit stor. Och många av de skilda kyrkorna är nu starkt förankrade lokalt.

Dit hör den koptiskt ortodoxa kyrkan vars biskop för Norden har sitt säte i Södertälje, den armeniskt apostoliska kyrkan som köpte sin allra första kyrkobyggnad i Sverige i just Södertälje (2014) och den antiokiska ortodoxa kyrkan med över fyra miljoner medlemmar i världen, som etablerat sin svenska hemvist i Södertälje.

För att bara nämna några.

Men framför allt är det den syrisk-ortodoxa kyrkan som är förknippad med – och har satt sin prägel på – Södertälje. Alltsedan de första assyrierna/syrianerna anlände till Sverige i slutet av 1960-talet. Det har varit ett halvt sekel där folkgruppens välutvecklade förmåga att vara oense kring sitt eget namn – »assyrier« eller »syrianer« – oftast varit det som stått i centrum. Och det är en namnkonflikt som i allra högsta grad har påverkat kyrkan.

1990 satte ärkestiftets kyrkostyrelse, som enbart bestod av ledamöter som kallade sig syrianer, hårt mot hårt mot den relativt nye ärkebiskopen Abdulahad Gallo Shabo. Shabo välkomnade nämligen också dem som kallade sig assyrier till kyrkan. Kyrkostyrelsen for till Damaskus – där patriarkatet ligger – och uppvaktade såväl patriark som synod för att få sin vilja igenom och ärkebiskopen avsatt. Det var dramatiska tider. I maj samma år utsattes ärkebiskopens bostad i Södertälje för ett brandattentat. Och i juli – under rubriken »To whom it may concern« – kom patriarkatets beslut: Shabo har fullt stöd att fortsätta som ärkebiskop.

Det stillade inte vreden. Striden fortsatte. Och till slut var splittringen oundviklig.

I ett försök att blidka båda sidor blev Södertälje därför den enda staden i den syrisk-ortodoxa världen med två biskopar och två stora katedraler. Den ene biskopen (fortfarande Shabo) företräder ärkestiftet; den andre, Benjamin Atas, kallas patriarkens ställföreträdare. Och i snart tre decennier har denna uppdelning existerat.

Men måhända väntar nya tider. Sedan 2014 leds världens syrisk-ortodoxt troende av en ny patriark, Ignatius Aphrem II – nummer 123 i ordningen. Och vid de tillfällen han har besökt Sverige har patriarken återkommande gett sin syn på konflikten: att de två stiften borde återförenas. I en intervju med Sveriges Television förra hösten sade han: »Det fanns en orsak till uppdelningen då men när tiden är mogen, så är en sammanslagning något vi skulle vilja se. Naturligtvis vill vi se vår kyrka enad, även om man inte kan säga att den är splittrad i dag«.

För 30 år sedan hade ett sådant uttalande tagits emot med stor misstänksamhet. Det hoppingivande nu är att företrädare för bägge kyrkostiften faktiskt har välkomnat patriarkens budskap. Om detta verkligen har en djupare innebörd, eller enbart är en läpparnas bekännelse, återstår att se.

Den alltmer öppna attityden till ett närmande är också ett tecken på att företrädarna för kyrkorna i Sverige har bytts ut med tiden, liksom att de är en del av en folkgrupp som lyckats väl med att integrera sig i det svenska samhället. Därmed inte sagt att man med säkerhet är på väg att anamma en skandinavisk konsensuskultur – särskilt inte när namnfrågan kommer på tal.

Med de glasögonen är det oundvikligt att också studera vad som sker inom kyrkan när den lever och verkar i ett Sverige där jämställdheten mellan män och kvinnor kommit långt. Det är en vardag som givetvis präglar församlingarnas medlemmar.

Den syrisk-ortodoxa kyrkan är patriarkal. Inte bara patriarkal sådär i allmänhet, utan med det allra största och mest stockkonservativa »P« du kan tänka dig. Och inte heller enbart i betydelsen att det är män som sitter på alla maktpositioner. Nej, könsdiskrimineringen (något annat ord är svårt att använda) är institutionaliserad.

Ta en dopceremoni till exempel. I en syrisk-ortodox kyrka finns koret där prästerna står – två, tre trappsteg upp från där församlingen sitter. Att gå upp dit är förbjudet för en kvinna. Alltid. Kvinnor anses orena.

När en gosse döps bär gudfadern barnet och går upp för de få stegen. När en flicka döps får varken barnet eller dess gudmor (som bär flickor) komma upp. Om två barn av vardera könet döps vid samma ceremoni görs en helt absurd åtskillnad. Om pojken döps först kan flickan döpas i samma dopvatten. Döps flickan först byter man ut allt vatten.

Allt fler kyrkomedlemmar får svårare och svårare att acceptera detta. Förstås.

Och faktiskt finns det små, små tecken på att kyrkan insett att särbehandlingen av könen är illa. För ett par år sedan blev biskop Benjamin Atas intervjuad av en lokal syriansk tv-kanal i Södertälje. I intervjun berättar han om ett besök som hans församling fick av en kvinnlig präst från Svenska kyrkan. När hon skulle tala tog hon de få stegen upp mot koret. Biskop Atas berättar i intervjun att hon uppenbart inte kände till de ortodoxa reglerna och hur han märker att kyrkobesökare reagerade instinktivt: »om de hade stenar i sina hjärtan skulle de ha stenat henne«. Biskopen väljer att be den kvinnliga prästen att kliva ned på golvet, men mellan raderna förstår man att han helst hade velat tala förstånd med församlingen.

Tomas Karlsson är politisk redaktör för centerpartistiska LT, Länstidningen Södertälje.

@Sdrtlj

Tomas.Karlsson@mittmedia.se

Fler artiklar av Tomas Karlsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr