I höstas avled den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom. Som den norska tidskriften Agora i somras visade i ett läsvärt temanummer återkom den provokative professorn ofta till de heliga skrifterna, inte minst Bibeln.
Ett känt Bloom-uttalande är att han läser Bibeln som han läser Shakespeare, som för övrigt enligt Bloom utgör hela den västerländska kulturens mittpunkt. Bloom menar att det blott är när man läser Bibeln som litterärt verk som man kan närma sig frågan vad i hela friden det egentligen är för skrift. Slutsatserna av hans shakespeareianska bibelläsningar vänder upp och ner på föreställningar om vad religion och samhälle innebär. Är läsningarna sanna? Det kanske inte är det väsentliga – utan att frågorna kan ställas.
En av hans slutsatser är att stora delar av Bibeln nog är skrivna av samma person, en person som han kallar Jahvisten och som sannolikt är en kvinna – möjligtvis Batseba, den hettitiska krigardotter som i Bibeln bortförs och görs till kung Davids fru. Som Bloom uttrycker det i Den västerländska kanon vore det en passande ironi att den blivande Torans första författare inte var israelit utan en hettitisk kvinna.
Bloom strävar efter att ifrågasätta religiösa och ideologiska dogmer. Det delar han med den israeliske poeten Amir Sommer, som i detta nummer för första gången introduceras på svenska. Bloom argumenterar för att grunden till den judeo-kristna sfär som Kristdemokraterna numer gärna talar om formulerats av en hednisk icke-man. Sommer kallar i stället Gud för en couchsurfare, och pratar om den röda tråden mellan de tre abrahamitiska religionerna. Vi är mer sammantrasslade än man kan tro, tycks deras texter vilja säga. Det är för övrigt Sommer själv exempel på, med israelisk-rumänsk-arabisk bakgrund i alla tre religioner, och i medier beskriven som Israels Kendrick Lamar. Religionen liksom samhället låter sig sällan sorteras in i de fack vi vill. Därom vittnar i detta nummer även vår egen Fredrik, med en text om hur kristna approprierar satanistisk musik eftersom Bibeln är väldigt, väldigt black metal.
Fundamentalism, menar Bloom, innebär felläsning av heliga texter. Oftast när de heliga texterna inte ses i sin fulla komplexitet. Som vi försöker visa på dessa kultursidor – i skärningspunkten mellan satanistisk black metal och en couchsurfande Gud – finns det anledning att läsa de heliga skrifterna med nya glasögon. Antingen gör det oss till ateister, eller till bättre troende. Oavsett är det god medicin mot fundamentalism.
Eric Luth är kulturredaktör.