I digitaliseringens tidevarv hör vi ständigt att hjulen snurrar allt snabbare. Men Tomas Englund tycker att teknikutvecklingen och kunskapsspridningen går alldeles för långsamt. När vetenskapen når skolan är den redan passé – och vi vet tillräckligt mycket för att förstå att vi ingenting kan.
En av de mer upplyftande sakerna som skett i Sverige de senaste åren är att man i svensk populärvetenskaplig utgivning för en rätt billig penning har kunnat följa med till den absoluta forskningsfronten i en rad vitt skilda ämnen. Man imponeras ofta av den höga kvaliteten.
Särskilt berikande för mig personligen var att få en glimt av det exponentiellt ökande kunnandet inom naturvetenskaperna. Men att läsa vitt skilda skrifter från Ulf Danielssons lysande Mörkret vid tidens ände till Karin Bojs utmärkta Min europeiska familj erbjuder, sammantaget, en betydligt mer komplett kunskapsbas än vad åren i skolbänken och på Umeå universitetet gjorde (och då tror jag inte att min alma mater utmärker sig i särskilt negativ bemärkelse).
Det i sig är ett allmänt problem. En av de viktigaste insikterna man får av att läsa gedigen och välskriven populärvetenskap, är hur långt det tar innan det nya kunnandet sipprat ned från den internationella forskningsscenen till oss törstande gräsrötter. Och hur decennier gamla sanningar – parallellt med de nya insikterna – fortfarande sprids av våra institutioner, som säger sig vara bildningens och kunnandets allierade (den allmänna skolan, medierna, förlagen, ja, till och med universiteten).
Detta är givetvis ingen unik insikt från min sida och vill man läsa ›kunnigt om kunnandet‹, rekommenderas Andreas Berghs eleganta Två filter: Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig. Även om den kanske kan betraktas som något mer svårgenomtränglig materia (nåja) än tidigare nämnda titlar så behöver fler läsare få ta del av Berghs viktiga insights i de många problemen som en upplyst (samhälls)debatt kan vara behäftade med. Även produktionen från den ständigt folkbildande muskelknutten och epidemiologen Amir Sariaslan är att rekommendera i sammanhanget. I bland annat GP skriver Sariaslan initierat om de stora samhällsfrågorna utifrån de senaste rönen inom genetiken, men även om lite mer lättsamma ämnen som hur tvillingstudier kan visa ärftlighetsgraden för fetma (Tack för den, mamma och pappa!).
Även Tysklands »Mutti« Angela Merkel, med sin bakgrund som naturvetare, har gjort denna notering: Att den ständigt ökande mängden kunskap i samhället är ett dilemma för de politiska processerna då ett begränsat antal beslutsfattare – i hennes exempel, Förbundsdagen – omöjligen kan hålla sig tillräckligt uppdaterade eller överblicka alla relevanta forskningsfält inför viktiga politiska beslut (Energiewende?), och därför ständigt riskerar att begå fatala misstag. Detta oavsett utredningsresurserna som står till förfogande.
Att vi vet alldeles för mycket, i förhållande till det vi kan ta in, kan i och för sig betraktas som ett slags »lyxproblem«. Motsatsen hade absolut varit värre. Men bara vetskapen om att man ständigt är en insulär syltskalle – som tror att jorden är platt i ett (förmodligen) expanderande multiversum – är ju förjävlig. Eller; att läsa om teoretisk fysik – för någon som inte närmat sig ämnet tidigare – innebär ju åtminstone att man får lite större förståelse för de inkvisitorer som ville rosta Galileo Galilei på bål…
Skämt åsido. I frågan om kunnandets genomslag i samhället finns också en mer konkreta vardaglig upplevelser som även berör dem som tyvärr inte intresserar sig för bildningsteoretiska spörsmål i allmänhet.
Ja, en upplevelse som torde vara allmängiltig för åtminstone min generation: Alltså känslan av att utvecklingen går alldeles för långsamt. Det vill säga, den raka motsatsen till den deppigt populära mediebilden om Our Digital Disruptive Times, kinesisk AI-övervakning och hur de nya it-jättarna »hotar vår civilisation«.
Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att prata om att samhället har blivit uppdelat i »förståsigpåare« och »lostinspejsare«; de som vill leva uppkopplade liv och oroar sig för tillvaron bortom (den teknologiska) singulariteten. Och i politisk bemärkelse pratar man väl om fenomenet i termer av ett växande digitalt utanförskap.
Men givetvis även någonting sönder inom de människor som får arbeta med uppgifter som de vet kan/bör/ska/måste/ automatiseras bort. Eller snarare vet kommer att automatiseras bort inom några år. Att utföra den typen av uppgifter blir ju omöjliga att känna själslig glädje inför efter att man svalt Matrix-pillret.
(En personlig anekdot är att jag efter åren på journalisthögskolan satt som »digital spjutspets« på webben för en lokaltidning i Norrland och godkände kattbilder i webbtävlingen Årets Lussekatt. Katten Strumpan vann för övrigt det året.)
Visst är det väl en utbredd vardaglig upplevelse att våra så kallade smarta devices egentligen är väldigt puckade och primitiva i förhållande till vad vi vet borde kunna vara (teoretiskt) möjligt att nyttja dem till?
Eller vem känner inte hur förtvivlat meningslöst det är att vänta i en centralplanerad vårdkö på någon som borde ha blivit ersatt med en maskin, för diagnosticering och behandling i hemmet. Visst går det att prata om en allmänt utbredd teknikfrustration i så måtto?
Därtill: Nog borde vi väl redan ha koloniserat Mars och besökt Eris i Kuiperbältet? Och varför har vi fortfarande så många »obotliga« sjukdomar här i världen? Och borde det inte gå att åtminstone halvera restiden över Atlanten med lite smartare flygplan? Och när ska egentligen de där hajpade kvantdatorerna börja leverera några riktigt smaskiga resultat?
I mina sämsta stunder kan jag till och med bli lite avundsjuk på min snart femåriga son. De makalösa manicker han och hans framtida barn och barnbarn kommer att få leka med är förmodligen betydligt häftigare än mitt arvegods av småbilar, mjukdjur och 80-tals Lego.
Om nu bara forskarna och Greta Thunberg fixar den där klimatkrisen, förstås.
Tomas Izaias Englund är politisk redaktör för Örnsköldsviks Allehanda.
@tomasizaias
tomas.englund@liberaldebatt.se