Ja, inte för att det »är häftigt« i alla fall. Karin Zelano tittar närmare på de olika argumenten för att betala skatt och efterlyser ett offentligt samtal där politiker förklarar varför de tycker att skatt är det bästa sättet att uppnå politiska mål.
»Det är häftigt att betala skatt«, sa Mona Sahlin 1994. Sveriges samtliga riksdagspartier tar viljan att betala skatt för given. Om än i hetsig ton, bråkar Sveriges politiker om futtiga procentsatser. Sällan ifrågasätts eller ens uttalas grundantagandet att alla ska betala skatt.
Det finns dock skäl att ta frågan om den moraliska och pragmatiska grunden för att betala skatt på allvar. Man bör ställa högre krav på politiska beslut än att de motiveras med ett »så här har vi ju alltid gjort«. Dessutom kan flera av de argument som tidigare använts för att försvara relativt höga skatter diskuteras i ett samhälle vars skattebas blir alltmer rörlig och heterogen och den offentliga sektorn inte längre förmår leva upp till medborgarnas förväntningar.
Även de mest hårdföra »nattväktarstat«-förespråkare är eniga om att basinstitutioner i samhället behövs. I Sverige rör den politiska diskussionen om skatter inte rättsväsende och våldsmonopol (polis och militär) utan grader i en utbyggd välfärdsstat där det gemensamma erbjuder också andra tjänster såsom sjukvård och utbildning. Trots att den skattefinansierade verksamheten är så omfattande – eller kanske just därför – är det sällan någon som bemödar sig om att uttala varför det är en god idé att betala skatt. Än mindre varför det är en god idé att betala så pass mycket, och till de verksamheter som vi gör.
Jag tycker det är synd. Och en smula vårdslöst. Jag tror att det skulle stärka förtroendet för välfärdsstaten och politiker i allmänhet, om man i politiska debatter kunde formulera de moraliska och praktiska grunderna för Sveriges relativt höga skatter. Att det är häftigt är helt enkelt inte ett argument. Man måste kunna begära mer än så.
I sin bok Den universella välfärdsstaten utvecklar statsvetaren Bo Rothstein hur den universella välfärdsstaten har så starkt och brett stöd bland medborgarna därför att den upplevs som opartisk och för att alla får ta del av den. I stället för att omfördelningen endast gynnar de allra mest utsatta (som i en välfärdsstat av mer liberalt snitt) gör den goda kvaliteten på allmän sjukvård och utbildning att även andra samhällsgrupper får del av skattefinansierade verksamheter. Att merparten av omfördelningen inte begränsas av någon behovsprövning gör också att misstankar om godtycklighet eller partiskhet minimeras, vilket gör att man är beredd att avstå lite av sin intjänade lön.
När tjänsterna som det offentliga erbjuder inte längre håller god kvalitet, uppstår alltså en dubbel negativ effekt: dels levereras sämre vård (eller annan offentlig tjänst), dels riskerar det breda stödet och betalningsviljan hos de som tjänar pengar att urholkas och på sikt underminera hela systemet.
I Sverige saknas inte rapporter om hur det offentliga levererar under vad medborgare förväntar sig inom skolan, vården, äldreomsorgen och i kollektivtrafiken, för att ta några exempel. Man behöver inte vara ordförande i Svenskt Näringsliv för att då ställa sig frågan »vad fan får jag för pengarna?«.
Politiker har valet att antingen förbättra kvaliteten på tjänsterna i välfärden – vilket sannolikt kräver rejäla satsningar i såväl reda pengar som organisatoriskt – eller att slå in på en mer begränsad, riktad välfärdsstat à la Storbritannien eller USA, där skattetrycket helt enkelt är lägre och färre får del av allmänna program. Det är en fråga om prioriteringar.
Ett annat argument är att det är bra att betala skatt eftersom det är solidariskt med svaga grupper i samhället. Ungefär »jag som är resursstark är moraliskt skyldig att betala skatt för att hjälpa dem som, av en eller annan anledning, inte har samma möjligheter som jag«. Det är en hedervärd tanke, men vars starkt geografiska komponent kan ifrågasättas i en rörlig värld. Omfördelningen sker inom ramen för nationalstaten. Men om man nu verkligen har en moralisk skyldighet att dela med sig av sina resurser till svagare grupper – varför ska den omfördelningen inte ske till de svagaste i ett globalt perspektiv?
Inom den politiska filosofin finns just en sådan diskussion. Är det moraliskt rättfärdigat att betala skatt till ett nationellt välfärdssystem när pengarna kan användas mycket mer effektivt mätt i mänskligt välmående (säg minskad spädbarnsdödlighet eller sänkt sjukdomsincidens) genom privat omfördelning som välgörenhet?
Ett svar är nationalistiskt; att vi har särskilda skyldigheter mot de som bor i samma land som vi. I länder som i allt mindre utsträckning kännetecknas av att de i huvudsak befolkas av »ett folk« i bemärkelsen »en nation«, utan består av flera olika etniska, religiösa och kulturella grupper, känns det som ett tunt argument. Det politiska argumentet är kanske då starkare; vi som tillhör samma demokratiska enhet och beslutar tillsammans, delar institutioner och är del av något större, vilket gör att vi också har skyldigheter gentemot varandra.
Ett närliggande argument som hörs i debatten om integration (eller bristande sådan) är att människor i ett alltför heterogent samhälle inte känner den tillit eller samhörighet som krävs för att man ska vara beredd att avstå lite av sin lön (eller avkastning) för ett omfördelningssystem. Vi gillar lika helt enkelt, och är inte beredda att finansiera en livsstil eller person som är alltför olik oss själva.
I en värld där vi flyttar och rör på oss, och där kulturer och religioner blandas friskt, är det olyckligt att bygga sin argumentation på likhetsargumentet. I stället behöver varje politiker, och varför inte person, fråga sig om man tycker att omfördelning ska ske, i vilken omfattning och då också, på vilka grunder. En sådan diskussion skulle, om jag får önska, blotta större skillnader mellan politiska företrädare än ett platt samtal om vad en eller fyra procentsatser hit eller dit gör och därmed vitalisera den offentliga debatten. Den som hävdar att skatt är ett effektivt sätt att omfördela resurser behöver demonstrera att det är sant. Den som menar att skatt är det mest rättvisa behöver visa att andra mekanismer är sämre.
Motsatt är jag övertygad om att det bästa sättet att spä på både politikerföraktet och oviljan att betala skatt är att ta skatteuttaget för givet och motivera skattesatser med att »det är häftigt«. Politiska företrädare (gärna andra också) behöver i stället göra sina grundantaganden explicita. Annars framstår politiska debatter bara som ett käbbel mellan döva papegojor som slår varandra i huvudet med inlärda fraser.
Karin Zelano
»På djupet«-redaktör, fil. dr i statsvetenskap.
@Zelanskan
karin.zelano@liberaldebatt.se